Om Schutermania
Jag kan också tycka att det är lite udda med en väldigt ung tjej med väskor för ett par månadslöner styck, absolut. Men som många påpekat — föräldrars intressen påverkar deras barn, och för den delen påverkar föräldrars plånböcker barnens garderober (eller leksaker eller fritidsaktiviteter eller whatever). Jag förstår i rättvisans namn inte riktigt vuxna kvinnor med väskor som kostar femsiffrigt heller. (Jag fördömer dem inte, alla har vi vår egen salighet, jag har bara svårt att greppa det.)
Jag har lite svårt för pretentiösa barn som ska bete sig som små vuxna också, och så vidare. (Och jag gillar varken vuxna eller barn som använder massa engelska ord när det finns precis lika bra svenska, men det har kanske inte riktigt med saken att göra.)
Men det jag reagerade mest på i Chloé Schutermans Förkvälls-framträdande var att de pratade om Sex and the City. Hon älskar serien och första filmen och såg jättemycket fram emot andra. (Om det inte var så att hon precis sett den, jag minns inte riktigt.)
Jag tycker faktiskt inte att en nio-tio-elvaåring ska titta på SatC. Jag kanske är pryd och tråkig, men det är väldigt mycket sex och sexsnack och expliciteter och allt möjligt som jag inte tycker känns lämpligt. Är jag helt galen och på cykeltur då?
Jag frågade några arbetskamrater med barn, som tyckte att äh, det är så mycket sex på TV ändå och det är åtminstone inte våld. Och det kan jag väl hålla med om, men jag tycker ändå det är lite väl tidigt. (Den ene sa att det är väl inget sex i SatC, det pratas mest om det, för det var vad han hade hört. Programmet blir nog snarare mer och mer sexsspäckat och naket vad säsongerna lider — det gör absolut inte honom till vare sig en dålig pappa eller dålig människa att han inte vet det, men det är intressant om det är så att föräldrar gör bedömningar om program de inte själva faktiskt sett.)
Fokuserar jag på fel saker? Jag tycker det är mer omedelbart problematiskt att utsättas för explicita och avancerade sexsskildringar och -samtal än att teoretiskt (och sannolikt omedvetet) sexualiseras eller förkvinnligas i sin klädsel och sitt beteende. Observera: Det betyder inte att jag är för det senare, bara att jag gick igång mer på det förra i det här fallet.
Det är ju ganska problematiskt egentligen, jag förstår vad du säger. Jag brukade själv kolla småreligiöst på SatC när det gick på Trean första gången (i alla fall i ett par säsonger, tills jag tröttnade) och visst är det sexskildringar i det. Inte blir det väl direkt bättre att de i första hand gäller Samantha, vars sexliv är rätt avancerat – definitivt mer än vad man tycker att en elvaåring ska hålla på med.
En av de få ljusa sidor är väl att de knappast kan räknas som ren porr och att det oftast var en hel del humor med i leken eller åtminstone någon sorts dramatiskt grepp som skulle reflekteras på – hur mycket man nu hinner reflektera över något när man ser det på TV.
Däremot så verkar ju filmerna (som jag ska erkänna att jag inte har sett, eller har någon vidare lust att se) ha skippat seriens humor och känsla för just drama för att fokusera på ganska renodlad konsumptionsporr, och det i sig är lite smått oroande.
Men jag tror inte du fokuserar på fel sak. Är inte den logiska händelsekedjan att man utsätts för explicita sexskildringar som leder till just sannolikt omedvetet sexualiseras i klädsel och beteende? Jag kan ju ha fel där.
Fast jag tänker mer på just det här fallet, där vissa tycker att Chloé Schuterman klär sig och beter sig som en minikvinna. Det tror jag är orelaterat till SatC.
Generellt håller jag nog annars med dig.
Det är också smått oroande, men jag har ju blivit den där sortens “låt barn vara barn”-hippie på senaste också… Haha.
Jag köper ditt resonemang, absolut. Vi ska skydda våra barn, samtidigt som det måste vara bättre att diskussioner kring sex förekommer hemma än att vi låtsas som att det inte finns? Missförstå mig rätt… men om man har ansvarstagande föräldrar (vi har ju faktiskt ingen aning om hur Schutermans agerar kring det här) så bidrar tv- och film till att ämnet lyfts upp till diskussion och att man får en sund inställning till något ganska naturligt. Visst att växa upp med SatC kanske är en extrem variant, men det behöver inte vara ett problem. Jag skulle nästan säga att det är bättre än att inte ha någon som helst relation till sex när man kommer upp i tonåren…
Jag håller verkligen med om att man ska prata om sex, jag tror bara inte att SatC är rätt forum eller hur man ska säga. Jag tror helt ärligt att det är lite mer än man kanske är färdig att hantera när man är nio, även om man kanske kan prata om sånt som tas upp.
Visst är Sex and the City ganska påverkande på de som tittar, det är förmodligen sant. Det vore intressant att se hur mycket av (mestadels) tjejers livsstil i dag har kommit till tack vare (eller på grund av) just det de sett i SATC, om det hade gått att ta reda på.
Det är också lite skrämmande det där med föräldrar som inte riktigt inser sånt där, och tycker att “äsch, det gör väl inte så mycket”, men det GÖR ju faktiskt det. Det vet man ju själv, när man tänker efter, att man tog efter en hel del saker från program man såg på tv när man var liten/yngre – även om det kanske var program av en lite annan karaktär då (plus att man som kille i tio-femtonårsåldern nog inte tittade så mycket på program motsvarande SATC, heller), men ändå.
En annan sak som bekymrar mig, aproå SATC:s förebildsstatus, är ju hur mycket Carrie röker i serien. Så vitt jag vet, med min trots allt något begränsade insikt i SATC, så görs det väl ingen som helst markering att det är fel, heller? Och hur stor skuld har det till att typ varenda tjej runt tjugo tycks röka numera?
Det var i den åldern jag började läsa Cosmopolitan och det har jag ju inte dött av nånstans, jag tyckte det var råintressant. Jag har snarare problem med den inställningen till sex som jag har uppfattat att SATC har. Jag har sett sammanlagt typ en timme, men det känns mest som väldigt skenbart frigjort, och egentligen rätt kasst. Kanske förstärks det av att jag hade en kompis som fick för sig att avsugningar är äckliga för att det var the general inställningen i SATC. Hon ändrade sin åsikt när hon fick prova på.
Jag kanske är otydlig — jag menar lite just inställningen till och presentationen av sex i serien, inte att man får veta att det finns sex och får veta saker om det.
Sen kan jag tycka att Cosmos inställning till sex och relationer inte är kalas heller, men det är en annan sak. =)
(Nu kan jag bara tänka “funky spunk”. Tack.)
Att hon fick för sig att prova berodde på att jag hade hajpat upp det för henne, då jag hade redan pojkvän och hade dessutom blitt sexuppfostrad av bögfanfics.
Notera: Jag är som sagt öppen för möjligheten att jag är helt fel ute. Det var nåt slags magkänsla.
Jag läste grottbjörnens folk som elvaåring och älskade det. *hehe* Jag var också med i Barnens Bokklubb och fick min beskärda del av kvalitetslitteratur för barn. Har egentligen inte en aning om hur en elvaåring upplever och påverkas av SATC men jag gissar på att det säkert är spännande med naket men humorn måste väl ändå gå helt förbi? Som vuxen kan man sortera på ett annat sätt tror jag. Man kan välja vilka delar av en person man vill inspireras av: Samantha kan t ex bli en relationsförebild och egentligen kan alla fyra karaktärerna vara karriärsförebilder.
Nu skulle jag vilja skriva något om att karaktärerna i SATC låter sina liv kretsa för mycket kring män och kläder och att jag önskar Chloé ett bredare synfält och mer frihet än så. Typ.
Jo. Men det gäller väl väldigt mycket av populärkulturen.
Det finns inte en enda våldtäkt i serien. Inte en enda hotfull sexuell situation. Och det finns det ju i typ varje långfilm och serie i dramagenren som tioåringar har fri och ständig tillgång till på TV. Det skulle oroa mig mycket mer än satc om jag var förälder.
Hm. Intressant poäng.
Fast vad är det som säger att tioåringar ska ha fri tillgång till TV?
(Innan någon påpekar det: Nej, jag har inte barn själv.)
11-åringar är nog mer vuxna i sitt egna huvud än vad riktiga vuxna uppfattar dem som. Tror inte att sexsnacket är speciellt farligt, snarare tvärtom. Just i Satc är det ju väldigt mycket girlpower och uppmuntran till att inte ta någon skit. Det bästa tycker jag är att allt inte romantiseras så äckligt mycket som det ofta gör i andra serier.
Vad ville man själv se på teve (och läsa) i den åldern? Där får eftertanken börja.
Jag kan nästan bli galen galen galen på den här “små-flickor-beter-sej-som-vuxna-kvinnor-grejen”. Var tog bokmärken och bebisdockor vägen?
Varför har småflickor ens handväska? En stadig ryggsäck med läxböcker vore väl det normala att släpa på.
Jag har en fd plastdotter, 10 år gammal. Hon hänger på nätet, läser bloggar och har anlagt en mycket obehaglig attityd. Lösnaglar, smink, nya klänningar. Det är yta för hela slanten. Jag ser att hon mår dåligt, jag hör att hon mår dåligt. Hon är ful i mun mot alla men om man bara sätter sej och pratar lite med henne så blir hon en liten liten flicka som vill visa sin fina mjuka nallebjörn.
Jag blir skitförbannad på det här. Barnmodet är inte barnmode, det är vuxenmode i små storlekar.
SatC är dessutom inget alls för barn, jag förstår inte vad den serien (som jag visserligen älskar) kan göra för en 11-åring. Hur kan ett barn förstå allt det pratas om i den serien? Vuxenrelationer som jag knappt förstår mej på. Kommer de att tro att vuxenlivet är som för Carrie? Dyra skor, ett KK-förhållande med en karlakarl och mängder av cigg och drinkar.
Usch, jag mår nästan illa.
När jag var i den åldern var det Baywatch alla såg. Ja, vad säger man om det?
Sen skulle nog inte jag vilja att om det var min 11-åring skulle hon introduceras för tea-bag problems (hur man suger av en pung), konstigt smakande sprema, att vissa gillar att slicka analen, trekanter osv För avancerat sex helt enkelt.
Å andra sidan är jag ganska restrektiv med vad min treåring ser redan idag, så det kanske bara är jag.
(SATC har för övrigt 11-års gräns, men det är ok att se om man är över 7 när förälder är med.)
En allvarligt menad fråga: vari ligger problemet med att utsättas för explicita sexskildringar? Finns det forskning som visar att det är psykologiskt negativt för barn? Vilka problem leder det till? Jag började gå igenom mina föräldrars och morföräldrars (och ibland bibliotekets vuxenavdelning) böcker från sex-, sjuårsåldern, och även om kära mor gjorde sina försök att skydda oskyldiga ögon så var det svårt för arbetande föräldrar med yngre barn att hinna med. Man skall inte döma världen efter sig själv, men jag har inte ens riktigt lyckats förstå vad, mer exakt, som är det farliga. Det betyder inte att det inte kan vara det.
//JJ
Nu så har jag söner som nu är vuxna män. Men jag var en sträng mamma och styrde vad de fick se och inte se. Men det hjälpte föga då sonens bästis mamma hyrde fasansfulla våldsfilmer som de som 11-åringar tittade på med mardrömmar som följd. Svaret är..NEJ Ungar ska inte titta på varken våld eller sexinslag .
Min brorsodtter fick en rabbit( dildo dårå ) av sin kompis mamma då hon fyllde år.Höhöhö liksom . Osmakligt är bara förnamnet .
Låt barn vara barn så länge de kan.Vuxna är de resten av sitt liv.
Den tanken som främst slår mig med detta är egentligen att jag har svårt att föreställa mig vad en 11-åring får ut av serien, det måste ju gå fullständigt över huvudet på någon som är så ung.
Jag tror det är svårt att sätta restriktioner på webb- och tv för någon över, säg, tio år eftersom man inte kan agera skyddsängel varje sekund. Barn måste ju utrustas med lite självständighet också, men däremot tror jag att man kan tillgängliggöra alternativ som förälder som är mycket bättre än vuxen-tv (oavsett det är explicit sex eller våld som förekommer) och statusprylar. Ridlektioner, fotboll, vara med i en bokklubb, målarstativ och akvareller, uppmuntra till att skriva en blogg om ett intresse som fågelskådning, hockey eller liknande. Hyr hem filmer som passar åldern (utan att välja värsta barnfilmen till en 11-åring förstås). Det finns mycket man kan göra som förälder som inte innefattar förbud, för jag tror förbud ska användas restriktivt på väldigt viktiga saker (exempelvis att man inte ska röka).
Det finns faktiskt ett SATC-avsnitt där Samantha får i uppdrag att arrangera en rik flickas bat mitzvah, vilket väl är när man är typ tretton, och förfasar sig – tillsammans med de andra brudarna – över att de alla älskar Carries kolumn och över hur de pratar: som minikvinnor. Och att de växer upp för snabbt. Jag vet inte om det var tänkt som en kommentar från manusförfattarna – när SATC gick från HBO till basic cable blev publiken bredare och, troligtvis, yngre – men jag tror i alla fall att flickstereotypen de skildrade är ganska lik Chloé.
Baserat på de SATC-dyrkande småflickor jag träffat tror jag att det handlar mer om skorna och kläderna och livsstilen än något annat. De tenderar ju att gilla filmerna – som nästan(?) bara är yta – oftare än de gamla fansen. Mer City än Sex, helt enkelt. Jag hittade nyligen min dagbok från när jag var elva och om jag utgår från den hade jag säkert varit mogen för att se SATC. Inte för att jag var särskilt lik Chloé (herregud, jag var tjock och lekte dunken), men jag tror att jag skulle haft ungefär samma upplevelse som när Tanja läste Cosmo.
Och jag tycker inte att det sexuella innehållet i SATC är särskilt negativt, även in the event of att elvaåringarna skulle springa iväg och pröva allt som nämns i serien. Det som lärs ut är ju typ saker som att man inte är horig om man ligger med många, eller att det är okej att vänta ibland.
Isåfall tycker jag att synen på konsumtion i framförallt de senare säsongerna och filmerna är mer problematisk. Och mer obehagliga för mellanstadiekids att dela.
Hmm, det här är ju intressant. Jag skulle spontant också tycka att det känns sådär med 11-åringar som tittar på SATC. Å andra sidan, rätt mycket av den könsstereotypa och romantiserade tonårskulturen är väl kanske inte så mycket bättre på många punkter.
Frågan om hur och på vilket sätt man påverkas av (populär)kultur och medier är ju ständigt återkommande och debatterat , och utan att vara någon expert på området så tror väl de flesta forskare att man såklart påverkas i meningen att det ger referensramar och bilder, men knappast så att man ensidigt indoktrineras utan att människor trots allt förhåller sig aktivt och inte utan motstånd till den kultur de konsumerar.
Om någon till äventyrs är itnresserad så skrev jag en gång i tiden en uppsats där jag gjorde intervjuer med kvinnor (över 20, allihop) som tittar på just Sex and the City, hur de relaterade den till sina egna erfarenheter och ideal om sex, relationer och kvinnlighet. Huvudresultaten kan nog sägas vara att det finns två tydliga ideal i serien som krockar med varandra, den självständiga kvinnan och det “lyckliga slutet” och att såväl serien som tjejerna som tittade på den ganska aktivt förhöll sig till de båda idealen. Skulle nån vilja läsa mer finns uppsatsen (på svenska) samt en kortare engelsk version här: http://www.martaaxner.net/uppsatser-och-papers/