Hjälp en mamma?
Den här kommentaren fick jag igår på Kroppsbildsbloggen. Jag vet inte om det är rätt forum, så med tillstånd publicerar jag den här och hoppas att någon klok läsare vet mer.
—
Jag är en 43-årig tvåbarnsmamma som blev änka för snart 6 år sedan. Mina barn och jag har haft en svår tid där min pojke utvecklade anorexi och min dotter har blivit överviktig.
Det är därför jag skriver… jag behöver hjälp. Min dotter är inskriven på överviktsenheten sedan 1 år men det händer inget. Hon bara ökar i vikt. Hon är 12 år och väger 75 kg. Hon är mobbad i skolan, nu har vi bestämt oss för att byta skola. Vi skall flytta för att få en nystart men såren finns kvar och hon undrar om det blir annorlunda på den nya skolan?! Hon mår jättedåligt och jag är förtvivlad som inte kan hjälpa henne.
När min pojke blev sjuk fick han hjälp omgående och det räknades som sjukdom. Min dotters fetma räknas inte som sjukdom utan hon skall “växa i sin kropp”. Hur skall en tjej på 12 kunna vänta 4,5,6 år när den värsta tiden kommer nu – puberteten med killar, kompisar, utseende…?
Finns det någon som har någon erfarenhet av hur man kan göra, finns det något att göra?
—
Jag måste erkänna att jag själv inte har koll på resurser och rutiner, men jag tror det gör mycket att ha en mamma som vill hjälpa en. Jag skulle rent instinktivt säga att det är inte vikten i sig som är problemet utan att hitta självförtroende och styrka, och där kan kärlek och ilska göra mycket. (Hm. Vet inte om det där lät vettigt.)
Håller med dig här Julia. Det är självförtroendet och styrka och det faktum att hon nog inte får höra av någon att hon faktiskt är vacker som hon är. Jag var också runt 70-80 kg vid 14 års åldern och gjorde allt för att gå ner i vikt.
Min mamma var på min sida men hon påpekade hela tiden min vikt, något som jag idag tycker var otroligt korkat. För i verkligheten var jag så otroligt vacker som jag var. När jag ser tillbaks på den tiden var jag en av de få sunda som inte gick och spydde upp maten efter lunch (vilket jag fick veta att alla mina vänner gjorde bakom min rygg).
Alla tonåringar har ju svårt med något om sig själv men är det inte vi som kommit ur den fasen som ska säga att de är perfekta precis som de är? Att de ska omfamna sig själva och bara njuta av livet? Jag förlorade 10 år till av mitt liv innan jag insåg det och börjat leva, innan var det bara “när jag går ner i vikt”.
Gah! Svårt! Spontant vill jag säga, av egen erfarenhet och erfarenhet i familjen, att övervikt inte kan botas av att man tjatar om fettet. För mig fungerar det iallafall tvärt om. Varje gång någon påpekar min övervikt hamnar jag i en ny hetsätningsperiod med självförakt och ytterligare övervikt som följd. Jag tror som du Julia att man måste jobba med det inre först! Kanske ta kontakt med BUP för att få tag på en bra psykolog för risken är ju stor att det är ett tröstätarbeteende som ligger bakom övervikten. Hela själen innan man kan hela kroppen. Jag kan även tillägga att även jag förlorade min pappa när jag var barn. Min reaktion som då smal 9 åring när jag fick reda på att han hade obotlig cancer var att köpa godis och trycka i mig i hopp om att jag skulle må bättre.
som sagt, svårt. jag skulle också rekommendera mamman att försöka hitta en bra ungdomspsykolog åt sin dotter. övervikt eller ej, om hon varit inskriven på överviktsenheten i mer än ett år och det inte “hjälper” så finns det troligtvis allvarligare saker att ta itu med än bara vikten. min anorexi behandlades alltid under termer av offer, medan jag för mig själv senare insåg att det var en “act of revolution”. det kan finnas mycket styrka i trots och dottern kanske bara behöver hjälp att kanalisera detta på något sätt.
Gud så svårt. Å ena sidan behöver flickan hjälp, å andra sidan så vet jag av egen erfarenhet att det värsta som finns är när ens egen mamma bara ser en som fett, som ett problem. (Jag tror säkert att mamman som har skrivit är en jättebra mamma, men så upplevde jag det som tonåring).
Att tjata om viktnedgång och övervikt kan leda till att det bara blir värre. För det är ju inte i övervikten problemet ligger, om hon ökar i vikt så kraftigt så lär det ju ligga större problem bakom och det är dessa problem som behöver avhjälpas.
Sen blir jag lite ledsen också. Vem säger att en tolvåring på 75 kilo inte också kan ha en underbar tid med kompisar, killar och härligt utseende framför sig?
Jag hamnade på överviktsenheten när jag var ungefär 12 och spenderade många år där utan någon som helst hjälp alls. Det enda man pratade om var att jag var tjock, att jag åt fel och att jag var tvungen att ändra på mig. Jag var ett barn som kände mig så ensam i mitt huvud att jag gömde mitt matmissbruk. Mina föräldrar fanns där för mig till 110% och utan det hade jag förmodligen inte vuxit upp till den utåtriktade och stolta kvinna jag är idag. Men jag hade behövt någon att prata med. Inte mamma eller pappa, inte en mängd vuxna i ett rum på överviktsenheten utan hellre sitta ensam med en person som jag skulle kunna lita på, och verkligen öppna mig. Hade jag haft någon jag kunde berätta för om mitt missbruk utan att skämmas, så är jag övertygad om att det hade varit en väg ur det hela. Men det fanns ingen sådan person för mig, alla var dömmande och otrygga. Och jag hade inte mod nog att berätta för mina föräldrar, för jag var rädda att de skulle dömma mig.
Min första instinkt är också att jobba med det inre. Hitta en bra barnpsykolog via BUP eller på annat sätt.
Jag var kraftig som barn och det berodde på en massa saker, men den del av problemet som uppstod genom ätande var relaterad till ångest. Jag åt för att jag var orolig, ledsen, hade ångest och kände mig ensam. Min mamma tjatade om min vikt och min storlek och vad jag kunde och inte kunde ha på mig, men alla rutiner i världen kring maten eller införandet av nyttig kost kunde inte bota ångesten, vilket ledde till en direkt U-sväng i tonåren när jag istället i perioder slutade äta. I båda fallen blev matinttaget det som speglade ångesten. Jag började plåga mig själv genom att låta bli att äta och jag kände mig duktig när jag i perioder på högstadiet pressade ner matintaget till ett minimum.
Det är inte förrän efter terapi jag har kunnat börja förhålla mig avslappnat till mat och därmed till min kropp. Granted, det går upp och ner med humöret och allmäntillståndet, men på det stora hela är jag stabil nu.
Självförtroendet gör att jag kan ha ett bra förhållande till min kropp oavsett vad andra tycker och därmet ha ett mer avslappnat förhållande till mat utan vare sig svält eller hetströstätande.
Om man fokuserar på vikten som problemet så behandlar man symptomet, inte själva “sjukdomen”. Dessutom riskerar man att dels skada sin relation till barnet och dels skada barnets självkänsla.
Har inte lagboken just nu, men känner spontant att det finns stöd i SoL för andra insatser och att kommunen har yttersta ansvar för barns välbefinnande, bl a hjälp av kurator, ev projekt för unga tjejer i syfte att stärka deras självkänsla, kanske en kontaktperson. Finns kontakt med socialtjänsten eller bara hälso/sjukvård? Menar absolut inte att kontakt ska etableras pga någon som helst brist från förälder, utan bara att det bör finnas möjligheter till frivilliga stödinsatser. Kolla också fryshusets olika projekt, de kan ha något som passar.
Ni säger väldigt bra saker allihop, tack! (Och fortsätt gärna, förstås.)
Jag har varken utbildning eller direkt erfarenhet av problemet så följande är mina tankar och inget annat.
Som många andra har skrivit ovan så undrar jag om fokus måste ligga på själva vikten och utseendet. Finns det något hon gillar att göra eller nån aktivitet där hon känner att hon är bra? Något hon tycker är roligt? Nu är jag ingen hästtjej, och jag vet att det är en dyr hobby, men ridning är så vitt jag förstår en hobby där man förutom musklerna även tränar hjärnan och där interaktionen med hästen gör att man måste lära sig lita på sig själv.
Sen tänker jag också lite på att det kanske är bra att fokusera på att familjen ska göra saker och inte bara hon. (Det gör ni säkert, det framkommer bara inte). Jag tänker nog framförallt på maten kanske. Äter ni samma saker? Om inte så är det kanske ytterligare en faktor i ‘utanförskapet’.
Det här med relationen till mat är ju individuell, men för mig har det förändrats sedan jag började laga mat själv. Att få ta och känna på och smaka på råvaror och lägga upp fint innan jag äter har gjort att jag är noggrannare med vad jag äter. Din dotter kanske tycker det är jättekul att vara ansvarig för maten nån dag i veckan?
Hoppas ni hittar ett sätt att må bra på!
Jag är inne på lite samma spår som övriga kommentatorer. Om övervikten började komma i samband med pappans död känns det som att det inte är övervikten som är själva problemet, utan symptomet. (Samma sak som med sonen och hans anorexi).
Har hon fått prata med någon (kurator, psykolog, etc.) om hur hon mår efter pappans död? Jag tror att roten ligger där, och att hon inte vet hur hon ska hantera sorgen (dessutom i kombination med all “vanlig” tonårsångest som kommer i den åldern) och hon kanaliserar det genom mat.
Jag tror att det är viktigt att se bortom maten och vikten och se hur hon egentligen mår, inuti. Maten är bara verktyget (i sammanhanget nog en lättnad att det är mat och inte alkohol, droger, sex i situationer hon inte kan hantera/kontrollera, eller något annat).
Hoppas ni hittar en lösning!
Jag är, som många andra här, för att söka professionell hjälp. I och med dotterns ringa ålder är nog kanske BUP rätt ställe, annars kan jag tänka mig kuratorer på ungdomsmottagningen eller något (var man söker hjälp beror ju lite på vad det finns för resurser där man bor). Att hantera problem som detta (eller andra problem som mer är av själslig art) inom familjen är JÄTTESVÅRT; det har inte att göra med att någon skulle vara en särskilt dålig förälder (eller ett särskild dåligt barn), utan om att man är så nära varandra. Det är så lätt, så lätt att hamna i känsloträsket (varförvarförvarförvemsfelärdetosv.) och både den vuxna och barnet vet precis vilka knappar man skall trycka på för att trigga den andre – och både vuxen och barn kommer att göra det här, när de känner sig tillräckligt trängda. Det är ofta väldigt mycket lättare att formulera problemen – och ta fram strategier för att hantera dem – tillsammans med någon man inte har en personlig, känslomässig relation till. Ett stort OBS i sammanhanget är att det här inte är något man behöver skämmas för. Det är inte särskilt konstigt, det är inte särskilt ovanligt och man behöver by god inte vara någon särskilt dysfunktionell familj för att någon av familjemedlemmarna skall kunna börja må dåligt psykiskt/få problem med maten/få ett missbruksproblem/etc. Många drar sig för att söka hjälp för att det känns “skämmigt”, men det är så oerhört mycket vanligare än man tror, och det finns ingen anledning till att skämmas .
Ta kontakt med sonens läkare/kurator. Det finns en form av ätstörning som förkortas BED (Binge Eating Disorder) vilket på svenska blir bulimi utan kompensatoriskt beteende dvs man hetsäter utan att spy eller träna bort det. Din dotter kan lida av “samma sjukdom” som sin bror, men att den yttrar sig på annat sätt.
Jag tror också på att försöka finna något roligt för sommaren. Sommarläger, scouter eller något annat där hon kan träffa vänner.
Junis brukar ha tex teaterkollo med barn i din dotters ålder.
Ett hav av omtanke för din dotter och dig.
De andra har kommit med väldigt fina förslag.
Som komplement är kanske kontakt med djur en bra idé. Om jag talar av egna erfarenheter så hjälpte ridningen mig enormt mycket under min tonårstid. Att känna att någon behöver en, någon som inte dömer kan ge väldigt mycket.
Eller möjligtvis ett annat djur, en kanin, en katt, en hund, att få kärlek från och lägga fokus på. Och självklart även hjälp från annat håll, med människor som vet vad de håller på med.
Vad många fina och kloka kommentarer. Jag tror, som någon nämnde, att det är bra att göra saker ihop hela familjen. Om hon känner sig osäker i skolan och bland vänner är det skönt att ha en trygg familj att falla tillbaka på (obs – inte nödvändigtvis en “kärnfamilj”, utan de som finns i en familj + kanske vänner?) Gör saker ihop, åk på utflykter, res, gå på konserter, titta på hundutställning, vad som helst. Men jag tror hon behöver ett tryggt nätverk.
Sedan är det så klart bra om hon får prata med någon vuxen som hon litar på, t ex en psykolog. Som inte pratar (bara) om vikt utan pratar om hur hon känner sig inombords och kan hjälpa henne att förstå att hon har ett stort värde, oavsett hur hon ser ut.
LYCKA TILL.
Jag var också överviktig när jag var i samma ålder som dottern är nu. Även om min mor stod bakom mig till 100% så kan jag känna idag att jag var väldigt osäker på mig själv, det kan hända även idag. Jag hade bland annat en spänd relation till min far, få vänner jag litade på och udda intressen.
Mamman skriver att pojken utvecklade anorexi och dottern blev överviktig. Jag skulle tro att det kan ha något med saken att göra. Kanske känner hon skuld över broderns situation, kanske försöker hon överprestera på grund av just denna situationen. Om så inte skulle vara fallet kanske något annat har inträffat som har satt henne ur kurs och in i den här spiralen? Har det hänt något i skolan? Något som är biologiskt betingat? Har de problem med fetma i familjen?
Nu menar jag inte att peka på något explicit som orsakat denna situation, troligtvis är det flera element som är bidragande faktorer till hennes situation. Mamman skriver även att dottern är inskriven på viktenheten vilket är ett bra steg i riktningen. Jag skulle råda till att man tar kontakt med de på viktenheten och beskriver sin oro/fundering och själv föreslår att dottern får träffa en psykolog eller annan lämplig person så som t.ex. kurator och ta det därifrån.
Och till flickan personligen skulle jag vilja säga att mod inte är i avsaknad från rädsla utan snarare vetskapen om att det finns något i världen som är viktigare än rädslan. Hon är inte ensam, det kommer hon aldrig vara. Det finns så många som har gått igenom det hon går igenom nu, jag ibland dem. Hon är lika mycket värd som varenda annan unge och det är en av de sakerna som hon måste tro på själv, vilket mamma och annan familj/släkt kan hjälpa till med.
Jag vet att det är skitsvårt som anhörig och berörd i en situation som denna, men jag önskar er all lycka och mängder av tålamod för det kommer behövas. KRAM.
Så himla mycket fina och bra och smarta kommentarer och så himla mycket omtanke, men jag har en liten tanke som gnager och liksom inte vill släppa taget:
Måste det fokuseras på problemet så mycket?
Psykologer, BUP och överviktsenheter i all ära (dom skulle säkert hjälpa massor) men då highlightar man ju verkligen att något är ‘fel’ eller ‘onormalt’. I en tonåringsögon alltså, inte i mina(!). Kanske vill hon bara känna sig som en vanligt tjej utan att vara speciell för att hon är större eller för att hon inte har en levande pappa?
Jag är verkligen pro-prata om problem, men ibland kan för mycket fokus på något, om än av omtanke, förstora problemet i sig. Om hon har blivit mobbad i skolan kanske hemmet kan få bli en frizon? Ett ställe där man inte pratar om hur hon ska gå ner i vikt eller varför hon är lite större, utan fokuserar på saker som hon tycker om och saker som gör att hon mår bra. Att fokusera på välmående i alla aspekter; när man äter, när man rör sig, när man tittar på teve eller spelar kort eller går på drejkurs. Ett fokus där mått och mål inte är det viktiga, utan att må bra i stunden är det viktiga.
Ja, jag tror att målvikter och målbilder är jättebra. För vuxna. Men inte som ytterligare en risk för misslyckande i en osäker tonårings huvud.
Jag tycker att de flesta verkar fokusera på hjälp att må bättre, inte vikten.
Linn har ju en poäng när hon tar upp vikten av att inte fokusera på att tjejen är Onormal(tm). Det mamman i inlägget beskriver är snarare vad man brukar kalla “en normal reaktion på en onormal situation”, och det ÄR viktigt att få fram att det inte handlar om att just den här tjejen skulle vara så Himla Konstig eller något. Däremot tycker jag att det slår lite snett när man beskriver det att ta hjälp av t.ex. BUP eller kurator som om det vore det yttersta beviset på att man är Onormal(tm). Sett till hur många som faktiskt mår psykiskt dåligt under någon period av sitt liv skulle jag säga att det är rätt normalt att må dåligt någon gång, och det är inte vare sig ovanligt eller onormalt att må så dåligt så man behöver hjälp heller. Jämför om tjejen hade haft ett “rent” somatiskt problem, typ fel på hormoninsöndringen, diabetes eller reumatism. Knappast så att man då hade sagt att man inte skulle söka hjälp för att det vore att fokusera för mycket på problemet. En terapeut jag är bekant med, som jobbar en hel del med ungdomar (om än äldre än tjejen som inlägget handlar om) suckar ibland och säger att hon inte fattar varför det skall vara OK att få hjälp om man har diabetes men inte om man har ätstörningar, och jag kan hålla med där. Proffsen brukar också vara betydligt bättre än föräldrarna på att just inte överfokusera problemet så att individen som har problemet blir = problemet (det har nog helt enkelt att göra med att det är lättare att hantera någons problem om man inte har en känslomässig relation till personen).
Jag tycker att det är synd att det fortfarande är så “skämmigt” och stigmatiserande att ta hjälp för psykiska problem; det lär finnas fler än en som måste må dåligt onödigt länge just för att man inte vågar få hjälp att göra något åt sin situation. Många verkar också tro att man måste ha varit med om något jättetrauma, typ mobbad i skolan, våldtagen, sexuellt utnyttjad av morbror, föräldrarna drickert etc. för att det skall vara “tillåtet” att må dåligt, och så är det ju inte. Det är nog fler som mår dåligt som inte har varit med om något JätteHemskt.
Jag tycker absolut inte att det är fel att gå till psykolog. Det ska inte vara fel att gå till psykolog heller. Och jag håller med dig i så himla mycket.
Jag försökte bara se det ur en tonårings perspektiv där _allt_ är skämmigt och då kanske det känns värre precis i början att gå till en psykolog hur mycket det än hjälper i slutändan. Sen tror jag att jag kanske också förenklade hela situationen alldeles för mycket.
Urk, jag vill helst inte tänka på hur skämmigt (Jag hoppas verkligen att någon kommer in och talar om för mig att jag har helt fel, det gör jag verkligen. Men jag själv som tonåring hade nog tyckt att det var typ skämsdöden.). Misstänker att det blir lite av ett val mellan pest och kolera i en situation där man kanske redan skäms för sig själv.
Ja, det tycker jag också och när jag läser vad jag skrivit så här efteråt så var sista stycket helt onödigt och orelevant till det jag egentligen menar. Min mening var inte att dissa alla andra utan att lufta tanken som jag fick när jag läste allas inlägg.
Ahmen vad fan. Jag låter så jävla sur. Menar inte att vara sur. Allas råd/tankar = så jävla bra. Ber om ursäkt om jag pga min otydlighet orsakar irritation.
Hey, beware, ny synvikel approaching:
Är 75 kilo nödvändigt en katastrof? Det låter så här. Men jag vill veta, hur lång är hon, har hon fått mens och börjat utvecklas (pubertet), och skulle hon vara okej om alla höll käften och gillade henne ändå?
Min bästis på mellanstadiet vägde närmare 90 kilo. Inte sunt för en elvaåring, det är möjligt, vad vet jag. Men hon var inte sängliggande, inte ens stillasittande. Vi cyklade överallt, hela tiden. Hon fick pikar, men var inte mobbad. När hon blev fjorton slutade hon äta godis och gick ner till 75. Det vill säga, där den här flickan är nu när hon blir skickad till höger och vänster med den explicita anledningen att hon är för tjock och borde förbättras.
Naturligtvis inser jag att det finns bakomliggande problem, särskilt om båda barnen har/haft ätstörningar. Men det behöver inte vara någon KATASTROF, det är det jag vill ha sagt.
Sen: Din dotter verkar vilja prata med dig och det ska du vara glad över. När jag kom i puberteten hade jag hellre DÖTT än talat med mina föräldrar om saker. Föräldrar fattar nämligen ingentiiiiiing. Bara så att du har det i bakhuvudet och inte tror att DU gör fel. För det gör du inte, inte om du engagerar dig nog för att skriva hit. Just därför kan det också vara bra att öppna en dörr för andra vuxna att ta del, prata och bara vara där. Det betyder inte att du är dålig, det betyder att du är bra.
Kanske spårade jag ur nu och förlåt i så fall. Men jag fick så många tankar. Ska hålla käften en stund.
Jag tycker att det bästa sättet att boosta barns självförtroende är att få dem att delta i någon sorts aktivitet utanför hemmet och skolan. Typ Scouterna, kampsport, ridskola eller någonting annat som fokuserar på annat än utseende och vikt, och faktiskt får barnen att röra på sig frivilligt. Det är säkerligen en ekonomisk aspekt i det hela men jag tror verkligen mer på det än att slussa in barnet i BUP och alla hemskheter som väntar där. Tänk på BernyPålsson-effekten som kan uppstå i såna situationer.
Då får hon också kompisar utanför skolan och kan prestera något där hon förhoppningsvis känner att hon duger.
Fokusera på det som kan bli bättre istället för det som redan är dåligt.
Och lycka till såklart.
Jag känner spontant att tjejen måste få hjälp för att hon varit mobbad i skolan. Kanske organisationen Friends kan vara ett stöd i en sån situation. Hon behöver höra att hon är bra precis sån som hon är, och få stöd i att vara det.
Nu såg jag att Friends (friends.se) inte arbetar med akuta mobbingfall, men denna länk kanske kan vara intressant:
http://www.tjejzonen.com
Tjejzonen 08-522 478 40
Tjejzonen är en frizon för tjejer mellan 12-25 år oavsett kultur, sexuell läggning eller religion. De arbetar mot rasism, våld, mobbning, förtryck och missbruk. Stödsamtalen genomförs inte av kuratorer eller psykologer utan av utbildad personal inom Tjejzonen. De erbjuder storasystrar, mentorer, plugghjälp, stödsamtal, chatt och mailstöd. Om man vill kan de följa med på besök till t ex ungdomsmottagningar, BUP och liknande hjälpinstanser. Tjejzonen kan även hänvisa vidare till mer professionell hjälp som de har kontakt med i sitt kontaktnät, om detta är nödvändigt.
Nu står det ju inget om vart familjen bor men jag tänker ändå tipsa om att söka sig till Stockholm Center För Ätstörningar (http://www.scfa.se/index.html) om det går. Där lyssnar dom och tar en på allvar om man så har anorexi, bulimi eller ospecificerad ätstörning. Mycket professionella och trevliga att ha att göra med <3 <3