Rain is what the thunder brings
Nu är jag igång med regnen igen, jag vet. Jag kan inte hjälpa det, de väcker något i mig. Och det var så underbart.
Först blixten och den dundrande urladdningen, som drog fram och lämnade efter sig en fantastisk lilaskär kvällshimmel mellan molnen. Sen, en bit utanför stan, vandrandes från perrongen i mörkret, och jag blundade och andades, igen. Tänkte att nu är det nästan sommar, nu är det här. Nu regnar det sommarregn, inte vinteris.
Det är något med lukten. Den blöta varma lukten, när det luktar — inte jord, det luktar mylla. Tungt och nästan sensuellt, så man vill dra in djupare och djupare i näsan, öppna munnen och smaka på doften. Och lite av blöta barr, en lukt som från skogspromenader när jag var liten, lukten av blöta barr och fuktiga kottar, blåbärsris och myrstackar. Jag önskade att jag inte gick på asfalt och inte var på väg till ett specifikt mål där någon väntade, utan kunde smita av ut i skogen och stå i mörkret och känna hur allting vaknar, andas, luktar.
Ja, precis så känns det. Det är som om den jägare/samlare vi en gång var vaknar till, vädrar och vill tassa in mellan träden där mossan är mjuk och ljuset smeksamt. Doften tar mig blixtsnabbt tillbaka till barndomen och skogvaktarbostaden i Nävekvarn där mormor och morfar bodde med storskogen inpå knuten. Påminner mig om att jag inte läst På Spaning Efter Den Tid Som Flytt ännu. Ett hål i allmänbildningen som jag skäms litet för.
Fantastiskt fint skrivet. Så riktigt, så rätt. Precis så luktar det. Mylla. Jag blir alldeles lugn och lycklig när det luktar sommarregn och varm, våt asfalt.
Tack.