Om föräldraledighet del två
Karin Rebas skriver om pappaledigheten bland annat att man inte kan stirra sig blind på siffror och antal dagar. Jag håller helt med. Man kan inte dra slutsatser om jämställdhet eller orsaker eller resonemang utifrån enkla fakta.
Jag vill ju nu inte ha barn. Men om det mot förmodan skulle ändra sig så är nog sannolikheten stor att Handendär skulle ta ut merparten av föräldraledigheten. Han tycker mer om barn än vad jag gör, till att börja med. Men hans arbetssituation är också sådan att han nog skulle ha lättare att få och ta ledigt både länge i sträck och lite flexibelt då och då — mitt vikariatsskuttande är inte riktigt upplagt för mammaledighet, och skulle jag gå över till frilansande på heltid kanske man kunde tycka att jag kan skriva och valla bebis samtidigt och dra ut lite extra på föräldradagarna om jag nu ens behöver ta ut några, men jag tror inte att jag skulle klara av det vare sig vad gäller produktivitet eller mental stabilitet.
I alla fall. Min poäng är alltså att det skulle kunna se skitfint ut i vår lilla hypotetiska familj — inte för att vi är så sjukt medvetna och jämställda, även om jag hoppas att vi åtminstone är det lite grann, utan för att det upplägget skulle funka bäst för oss. Men jag skulle aldrig i livet få för mig att hålla det över någon annan och utmåla mig själv som bättre bara för att slumpen och det praktiska tyngde över åt ena hållet istället för andra. Och jag skulle definitivt inte få det till att Handendär är en så fin och jämställd och medveten åttitalistman; snarare är han en vettig snubbe med bekväma förutsättningar.
Sen brukar folk säga att när man väl håller i det där lilla knytet gör allt ett brutalt omkast och man vill inget mer än att vara med det hela hela tiden; i så fall hoppas jag att Han skulle vara en av killarna som Karin hojtar åt och slåss för sina pappadagar.
—
Här är dagens DN-artiklar, som kommit upp nu: Intervjun med pappan Michele, och en till forskare.
Jo, folk brukar säga att allt ändrar sig när man väl håller knytet i famnen. Men om det inte gör det? Det säger de aldrig något om. Och vad gör man då? Finns det ångervecka? :D
Jag brukar säga att det är mycket bättre om jag ångrar att jag inte skaffat barn än om jag ångrar att jag gjort det…
Jag tror i och för sig inte att risken är så stor att man ångrar sin unge när den väl finns.
Risken är större att man omvärderar sina åsikter och inser att allt inte är lika enkelt som det var när man stod och tittade in genom ett barnfamiljsfönster som det är när man står därinne själv och tittar ut.
Jag hoppas du inte bara säger “Du bör inte uttala dig för du har inte barn och förstår inte” för det tycker jag är ett kasst argument. Eller för den delen att det inte går att vara jämställd när man väl har barn.
Har en kompis som kombinerar vara hemma med nyfödd med skrivande, MEN hon är då författare, inte frilansande eller vikarie. Och tycker för övrigt att det är riktigt tufft.
Minns att hon fick en del kritik när hon satte barnet på dagis två dagar i veckan när det var bara tre månader gammalt och hennes partners barnledighet tog slut.
Så, jo, det där jonglerandet av barn och skrivande och vad det nu är kanske GÅR, men det är väldigt svårt och kanske inte direkt är att rekommendera, då det är svårt att producera något bra när man går på typ fyra timmars sömn per natt. Om man har tur.
Nä, precis.
Jag vet inte om jag ska ta illa upp att du tror att det var så jag menade, men jag antar att det var jag som uttryckte mig en smula klantigt.
Det jag menar är bara att hur jämställd man än vill vara – och är – innan man har barn så är det inte säkert att verkligheten funkar rent praktiskt som man vill när man väl står där med ett barn på armen och en ekonomi som ska gå ihop.
Självklart går det att vara jämställd och ha barn, det jag säger är bara att det är inte alltid lika lätt praktiskt som det är teoretiskt.
Men tro mig, jag har försökt – och försöker.
Nej jag bad väl om ett förtydligande och var för trött och cynisk för att vara riktigt trevlig. Sorry.
Det är klart att det inte är lika lätt i praktiken som i teorin, säg den sak som är det — men det betyder ju inte att man inte kan diskutera teorin för att förhoppningsvis påverka praktiken, som inte lär påverka sig själv. (Vilket du också verkar göra, som du säger.)
“Du bör inte uttala dig för du har inte barn och förstår inte”. Ett kasst argument? Javisst! Men, det där är en formulering som man gärna tar vara på om man inte har barn och kanske heller inte vill ha något. Smaka istället på formuleringen: “Bland alla som fått barn är det empiriskt framställt att väldigt nära 100 % inte ångrar sig”.
Ibland är det väääldigt enkelt att låta argument om vad som fungerar ekonomiskt och praktiskt få avgöra var föräldradagarna hamnar. Det är så strukturell ojämlikhet fungerar.
Jag kan vara snorkig och kontra med att det också finns undersökningar där uppemot hälften eller mer av föräldrar svarar att även om de inte ångrar sina barn så skulle de kanske inte skaffa barn om de fick göra om dem.
Snorkig 2.0: Om man tittar på hur väldigt många människor behandlar sina barn så spelar det ingen roll om de SÄGER att de ångrar dem eller inte.
Ditt andra stycke tycker jag i princip är det som jag skrivit i det här och det tidigare inlägget, vet inte om du menar att du säger emot något jag skrivit?
Hahaha! Det där var kul!
Ser man hur en del föräldrar beter sig så BORDE dom tamejfan ångra sig, det skriver jag under på.
Nu skummade jag bara Rebas blogginlägg, men jag går alltid igång lite när man säger “stirra dig inte blind på siffrorna”. Om det nu vimlar av män som pluggar och därför inte behöver ta ut dagar, var är motsvarande kvinnor?! Borde inte de väga upp den statistiken? Och ok, män kanske generellt tjänar mer och därför kan de ta ut färre dagar i större utsträckning än kvinnor kan göra detsamma men… Min erfarenhet är ändå att alla omständigheter alltid talar för att män INTE behöver ta ut dagar, medan samma omständigheter istället talar för att kvinnor SKA ta ut dagar. (“Han är student och det är dumt att han tar dagar för så lite pengar” “Hon är student, så det är bäst att hon tar ut dagar eftersom det blir så lite pengar”). När jag och min man fick barn tjänade jag nästan dubbelt så mycket som han. Inte fan var det något jidder om att vi skulle göra något annat än att ta 50/50. I såväl tid som föräldradagar, det är FÖRIHELVETE hälften mina, hälften hans dagar!
Och ja, det är ett jäkla jobb att fortsätta leva jämställt efter att barnen kommer. Alternativet suger dock så väldigt mycket mer att jag inte tycker det är mycket att tjafsa om.
Vi var en del karlar i min generation (född 43) som gjorde sin del, inte sällan med råge. Så blev det inget av oss heller. :) Min nosiga dotter kommenterar det med “hur hade det varit om du inte disponerat din tid?” på vilket jag svarar att nu såg jag till att kunna disponera min tid.
Viktigast är att de jämnåriga (en överväldigande majoritet) bland fäderna som inte kunde/ville/förmådde, gick miste om mycket.
Själv smällde jag av lite grann när jag läste i DN-artikeln idag att “De har också pratat ihop sig om hur barnen ska uppfostras, vilka tider de ska sova och äta. ”
Well du? Är inte det självklart? Eller är jag bara naiv som tycker att är uppseendeväckande att man skriver en sån självklarhet? Bara för att det var självklart för mig. Oss.
Som 70-talist med tonårsbarn är ju gammal i gamet och har hållit på rätt länge. Hela den här familjeprylen har liksom varit ett gemensamt projekt från dag ett. Jag är övertygad om att det inte blir bra annars.
Men det är självklart sant att det inte är någon jämställdhet värd namnet förrns gemene karl utan flexibel arbetstid, tycker det är självklart att vara hemma med sina barn.
På Fiffis påstående “hur jämställd man än vill vara – och är – innan man har barn så är det inte säkert att verkligheten funkar rent praktiskt som man vill när man väl står där med ett barn på armen och en ekonomi som ska gå ihop” har jag ändå ett rätt hoppingivande svar och det är att det beror faktiskt på HUR pass viktigt man tycker att det är. Båda två då, såklart, om man nu är två föräldrar. Jag var ohyggligt orolig innan jag fick barn, både över om jag själv efter alla dessa år av längtan skulle förvandlas till någon Elise Claesson-apologet när jag väl satt där med ungen i famnen, och över om inte vi också skulle trilla in i de där strukturerna som så många andra tycks göra. Men nej, det hände inte. Nej, vi var faktiskt aldrig ens i farozonen. Kanske för att detta med att ha ett delat och gemensamt föräldraskap var lika självklart för oss båda två som att, tja, inte skaka ungen. Det är också en impuls man emellanåt måste mota, med alla vaknätter och hysteriskrikande, det är jävligt jobbigt att ha barn emellanåt, men inte faller 80 procent av alla föräldrar till föga för det ändå. (tror jag i alla fall, annars skulle väl fler spädisar vara skadade). Strukturerna finns där såklart, men om man klarar av att bryta mot dem handlar faktiskt mest bara om hur mycket man vill göra det. Några enstaka familjer har såklart extremt svåra ekonomiska omständigheter också, där pappaledighet faktiskt inte går att få till, men de allra allra flesta som hävdar ekonomiska skäl prioriterar helt enkelt thailandssemester och bil och större lägenhet före jämställt föräldraskap. Jag är ledsen, men så är det.
Isobel: Hear hear!
Jag tror nog också att man ändrar sig ganska mycket när man väl får ungen, det är ju så mycket hormoner i görningen att man blir helt förändrad.
Jag minns själv när jag var gravid(fick missfall), var det bara drygt en månad, men oj vad moderlig jag blev. Jag förstår verkligen folk som inte gör abort efter det, för helvete vilken hormonrubbning det var.