Lite mer förklaring, kanske.
Någon frågade varför jag ville starta ett sånt här projekt, för de tyckte inte att jag hade förklarat tillräckligt.
Jag kom faktiskt på en väldigt bra jämförelse häromdagen. Jag har tränat ganska mycket på Forsgrénska badet här i Stockholm, som är både simhall och gym och har duschar i simhallsmodell — en kaklad vägg med duschmunstycken. Och även om jag är ganska närsynt så kunde jag där se nästan precis vilken sorts kropp som helst. Alla modeller, storlekar, åldrar, med ärr, tatueringar, och födelsemärken. (Nästan inga manliga kroppar, förstås, förutom småbarn.)
Och det var så fruktansvärt skönt. Annars är de enda nakna eller halvnakna kroppar man ser sin egen och de ganska likriktade “perfekta” kropparna i annonser och i media. Man har i princip en enda sorts (dessutom ofta datorfixad) kropp att jämföra med. Och man kommer sannolikt nästan alltid att känna att man förlorar i den jämförelsen. Man kommer att se en massa saker som ens egen kropp gör och är som deras inte är, tycker man.
Det kanske låter knäppt, men jag brukade må så bra efter att ha duschat där. Det var som att kropparna fick avdramatiseras och bara bli kroppar. Nästan som att det blev omöjligt att döma eller tycka saker om dem, för de var så många och så olika att det hade varit knäppt. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men det kändes så.
Det är lite det jag vill åt. Kroppar i sån mängd att de bara blir kroppar, inte Kroppar. Män och kvinnor, oavsett hur man själv vill definiera det, med olika storlekar och former och kroppshistorier.
Sen med siffrorna är det ungefär samma sak. Vi har ingen aning om hur olika kilon eller BMI ser ut, och till och med om vi har något slags hum som faktiskt närmar sig verkligheten så kan det ändå variera så mycket. Så om man då visar hur olika 63 eller 78 eller 95 kilo kan se ut, hur lite BMI 22 eller 29 eller 37 säger, så kanske de siffrorna också slutar betyda mer än bara hur mycket jordens gravitation drar i dig. Kanske slutar ta sån plats i våra tankar.
Det har funnits liknande såna här satsningar, som BMI-kategorierna på Flickr eller bilder på olika bröst eller andra varianter. De har alltid fått så mycket positiv respons, och jag har själv känt att det är en sån bra grej och har tänkt på sånt här i omgångar. Antingen som ett större projekt, eller bara just att visa att så här ser jag ut och så här mycket väger jag, så, nu var det inte mycket mer med det. Och nu kändes det som att jag inte kunde skjuta på det längre.
Lite så tänker jag. Hur tänker ni?
“slutar betyda mer än bara hur mycket jordens gravitation drar i dig” – wohoohohooooorrrrddd! JA! Halleluja. Allvarligt. Det är fan i mig vad vikten betyder, och paradiset är fan nära om vi kan komma lite på vägen dit i alla fall. Ja!
Kallbadhuset i Malmö gör precis det du säger att ditt träningsställe gjort för dig. Det är så många kroppar, alla åldrar, och alla ser olika ut. Att det blir ju helt FLÄNGT att ha synpunkter.
Jag fattar. Kom också att tänka också på kallbadhuset i Malmö. Visst syns kroppsfixeringen där också men det är så många och olika kroppar som står och hänger, sitter och fikar, ligger och läser – nästan alla nakna.
Och hur tråkigt vore det inte om alla kroppar såg likadana ut!
Verkligen.
Åh, jag verkligen älskar dig för att du gör det här. För intellektuellt är jag med dig, men inte känslomässigt än. Jag är så van att se släta, valkfria kroppar att jag bara reagerar med förakt när jag ser mig själv. Varför ska jag vara så hård mot den person som står mig närmast?
Min aha-upplevelse hade jag på Yasuragi i Nacka härommånaden. Massor av nakna kvinnor satt ner och tvagade sig. Det var underbart. Jag borde gå till badhus oftare.
Yasuragi är helt underbart, också för att man just måste fokusera på sin egen kropp långsamt och tvätta den lite i taget och känna hur vattnet rinner över en. Och helst skrubba någon annan på ryggen, och acceptera att man själv blir skrubbad av någon annan.
åååå GUSÅBRA initiativ, hurra, allvarligt! GOGO!!!
Hela den här grejen är helt fantastisk. Tack.
Jag får helt enkelt damma av kamerastativet ;-)
Så jäkla bra projekt Skott! Heja!!
Men gud så gjort
Och?
Jag hatar badhus. Inte för min egen kropp, inte för någon annans – utan för att jag helt enkelt hatar att bada, duscha, tvingas under vatten. Det är så kallt och hemskt och besvärligt.
Men jag har simmat ett par tre gånger på Erikdalsbadet i vinter, och vet precis hur du menar. Såååå avdramatiserande det är med kroppar och nakenhet och utseende där i duschrummet. Kanske borde jag skaffa årskort bara för att hänga i bastun. Kanske blir jag frisk då, helt och hållet, från ätstörningen och trams och ångest.
Men du är grym, Julia.
Sommartid kan man hänga på stränder, kanske? (Jag älskar jättemycket att bada och längtar till sommaren bland annat därför. Jag är som ett litet barn, jag är hopplös att få upp ur vattnet när jag väl är i.)
Tack, också.
Tack för dagens blogg. Kändes bra få en lite längre förklaring.
Oron för missbruk på nätet finns dock kvar.
Förstår dina grunder och dina tankar och tycker det är bra intiativ.
Hoppas bara inte detta missbrukas på något vis.
Du tänker att bilderna kan användas någon annan stans?
Jag kan bara hålla med dig om allt du skriver. Det är något så befriande med badhus. I synnerhet när man som jag har fött en hel rad med barn och har en kropp som är använd. Så avdramatiserat att se bröst som inte pekar rakt ut, är runda och inte verkar påverkas av gravitationen. Magar som hänger lite, dallrar lite eller som buktar inåt. Alla möjliga sorters kroppsbehåring – eller avsaknad av sådan.
I badhuset kan jag smälta in i den köttiga massan, känns det som. Och det är skönt.
Jag tycker att det du gör är toppen. För även om jag är smal (54 kg, 174 cm) har det tagit en evighet att acceptera min kropp. Nu, äntligen, ett par år över 30 kan jag se mig naken och inte förfasas. Mycket tack vare liknande upplevelse som din duschrumsscen. På min bikramyoga är alla olika, långa och korta, bleka (jag är blekast)eller bruna, smala, tjocka, män, kvinnor, och faktiskt bara kroppar, så som kroppar kan se ut med hundra olika defekter och skavanker och fel och brister men även fördelar och styrka och smidighet och helt enkelt dugliga. Dystra och oaccepterande dagar tänker jag att man ska ta mig tusan vara glad att man har ben som är starka, som kan bära en, som orkar stå och strunta i att jag har ärvt min mammas fula knän. Men det är svårt att vara människa och kvinna och inte en kropp. Oavsett storlek, för det är inte förbehållet tjocka att ha nojor och hakningar och svårt att tycka om sig själva. Det gäller oss alla tror jag tyvärr. Fast när jag slutade bry mig så mycket blev jag hundra gånger trevligare. Även om jag fortfarande jämför mig. Den dag jag inte gör det är en triumfens dag.
Bara det inte blir som: “här har vi en normal person” och “här har vi en fet person, de kanske tycker att de ser okej ut men de är faktiskt feta” o.s.v. Jag vet att det absolut inte är din mening. Är det någon risk att det blir så ändå?
Varför skulle det bli så, menar du?
Om jag inte hade fått det liknande projektet som jag såg på flickr förklarat för mig hade jag lätt kunnat tro att det var för att hänga ut folk, att vara elak. För det är så vanligt att man är det och att man är så van att bedöma kroppar utifrån de där siffrorna.
Men jag antar att det är en “som jag är och inte skäms”-grej och om det finns alltid något fån som inte kan acceptera det och vill håna, men det kanske ska få vara deras problem.
Jag ville nog bara ha sagt att det är viktigt att det framgår vad det handlar om.
Klart att risken finns att fotona kopieras och används i andra sammanhang vilket gör det hela mycket vanskligt och människorna på bilderna sårbara.
Anonymiteten är ju vad jag förstår obefintlig
Anonymiteten är, som jag skrivit flera gånger, precis så stor som man själv vill.
Skall man tolka det som att du även tar in foton där inte ansiktet syns? Då faller väl hela iden?
Varför skulle det göra det?
Hm……….Så själv ideen är inte att man visar att man är tillfreds med sin kropp, stolt över sin kropp och att man står för vem man är?
Faktiskt inte nödvändigtvis, tycker jag. Snarare att visa att kroppar ser olika ut, och att siffror inte säger så mycket.
Måste andra se ens ansikte för att handlingen att vara naken på bild på internet ska “få” betyda allt det du räknade upp? Kan inte handlingen _i sig_ att bli fotograferad, välja bild, skicka in lika gärna visa att man är stolt över sin kropp och accepterar den? Varför måste du se min feja för att godkänna handlingen som befriande? Varför tycker du att du har rätt att bedöma vad det betyder för någon annan att fotografera sin kropp?
Ok. Låt oss då säga att det är foton utan ansikte.
Vem säger att det är insändarens kropp?
Och att medanmälda siffror stämmer?
Kommer du ha mallar för hur bilderna får se ut, exempelvis vilka poser och skall alla vara iklädda samma sak.
Kommer du att sortera bort de bilde rsom ej uppfyller kraven?
Tycker fortfarande din grundtanke är bra.
Jag har beskrivit hur det ska gå till både här och på Kroppsbildsbloggen.
Alltså, hur sjutton skulle Julia veta att namn och kropp stämmer bara för att det är ett ansikte med? Jag tvivlar på att alla som kommer skicka in kommer vara meatspacekompisar med Julia.
Kan bara säga Lycka till både för dej och för dem som lägger upp sina foton.
Hoppas inte mina farhågor besannas.
Tycker det är intressant hur många reagerar med att bilderna kan komma i fel händer/användas i fel smmanhang. Det är väl inget som säger att det ska vara nakenbilder (jag antar att det är såna som det vore hemskt om de kom ut i fel sammanhang).
Tanja: Eller att de tar ansiktet och sätter på en annans naken kropp……..som eleverna gjorde nere i Malmö. Satte in “samlagsbilder ” med huvuden på den lärare de inte gillade………
Klipp och klistra kan de flesta som använder nätet.
Nog om att “måla fane på väggen” för min del nu.
Jag hoppas att denna sida skall fungera som det är tänkt. För grundideen är helt underbar
Ända sedan antiken har vi haft tanken på att vi som personer är en sak, någonting fint t.o.m, men vår kropp är bara vårt skal. Det skalet är ofta någonting fult. Alla våra kroppsliga behov är fula. De här idéerna har hängt med kvar i kristendomen och jag tycker att det är tid att vi lägger ner det. Att vi blir en enhet istället. De flesta kan tänka att ens personlighet är bra, om den personligheten inte var någon abstrakt själ utan faktiskt armarna, magen och näsan tror inte jag att vi skulle kunna ogilla våra kroppar lika mycket som vi gör idag.