Dock.

Dock har jag inga illusioner om kärleken som något magiskt värnande skal, som kan för evigt och alltid skydda en från allt. Som om den med ren vilja skulle kunna locka ut smärtan ur kroppen; lura ut den utanpå huden och sedan ömt smeka bort den. Värma upp som en glödhet närhetssol, bränna till puderfin aska och bara för alltid blåsa bort resterna medan jag blundar och tänker på vårvindar.

Som om svarta hundar och ugglor på bröstet skulle se det varma ljuset och inte våga sig in, gå iväg någon annan stans och inte komma tillbaka; som om den där kärleken som gör en mörkröd istället för mörkrädd faktiskt också helt kunde skrämma bort mörkret och göra en ständigt upplyst, inifrån och runtomkring.

Självklart inte. Det svarta, det rangliga, det ömmande och livrädda och tunga och bara så trötta, det kommer även med din hand i min. Hur lycklig jag än är över att du ligger bredvid mig kan jag inte bli lycklig av att du gör det. Tack och lov — det ansvaret skulle jag aldrig vilja lägga på någon annan. Men nej, mitt sinne och mitt jag ligger inte utanför mig, med någon annan. Kan inte slå över, bytas ut och bli nytt så lätt, hur stora känslorna än är och hur lugn jag än är med dina andetag mot min nacke.

Men. Det blir lite lättare. Din hand i min, den gör det lättare. Kan inte lyfta, inte rädda, men håller i som en påminnelse om tryggheten som finns där under tiden och när jag kommer ut på andra sidan, oavsett vilket jag som tagit över för stunden. När jag vaknar mitt i natten är jag inte ensam i sängen, och jag är mindre ensam i mitt huvud.

Kärleken är inget pansar, men det kan vara ett varmt täcke. En mjuk säng. Något som omsluter en och hjälper, när det känns som att inget kan.