Jaha.

Jag kan inte bota dig, sa doktorn glatt. Jag fnissade faktiskt lite.

Nä det är bara en dunderbautaförkylning — med allt vad det innebär för såna häringa måndagsexemplar med meckiga luftrör och slemhinnor. Men min ena trumhinna såg inte alls bra ut, så den ska jag akta. Hur man nu gör det. Men den kan få för sig att spricka tydligen. Det slipper jag gärna. Hon sa också att jag inte ska jobba de här sista tre dagarna jag är schemalagd, så jag går hemma och dräller och har ont och snyter mig. (Fast försiktigt så det inte gör ondare i örat.) Boffar extra mycket kortisonastmaspray.

Katten har fått en allra sista chans, en dag till med dropp och matning, sen… ja. Sen är det det där andra som gäller, om hon inte börjar äta själv. Jag försöker tänka på något annat, annars börjar jag droppa igen.

Så. Ja. Skitliv.