Saker som inte är rättvisa:
Att ha ett sjukt djur när man själv är ganska döende. Att behöva välja om man ska åka till djurakuten eller närakuten.
Katten vann, förstås. För jag kan förstå och förklara vad som pågår, det kan inte hon.
Hon får dropp och blodprover och allt möjligt bra; jag ska hämta henne ikväll och då säger de förhoppningsvis att hon bara är lite korkad och glömt bort att äta och blivit förstoppad och hamnat i en knasspiral. Eller något liknande som INTE är något farligt. Men det är inte roligt när knäppa små djur är ännu spinkigare än vanligt och alldeles spaka och låter en lägga dem i buren helt utan motstånd. Då gör det lite ont i hjärtat och i magen.
Och så blir man andfådd av trappor och promenader och hostar och snorar och vill bara få gå hem och lägga sig och dö.
(Jag orkade inte gå till närakuten sen. Jag bestämde att jag mår bättre.)
Usch. Jag har konstant ångest för att vårt tjocka skrälle till katt ska bli sjuk. Det är läskigt att ta hand om nån som inte kan ta hand som sig själv, och så är det inte säkert att det finns nåt man kan göra om det händer nåt.
Ja precis! De har massa knasigheter för sig och så vet man inte vad man ska göra. Och så blir man så hemskt ledsen för att de är sjuka och inte förstår att man bara vill dem väl och man inte kan göra något.
Men oj oj. Inte bra. Om jag inte vore så lunginflammations-konvalecent skulle jag trotsa min kattallerig och komma och ta hand om er båda.
Lilla gullan då.
Jag kanske kan muntra upp lite i sjukans tider – jag trodde att detta inlägg var ett slags försök till samhällsdebatt, där djurens rätt skulle förespråkas – sen insåg jag att det var en beskrivning av läget hos dig! Klockren trötthet har nog slagit till med full kraft. Men du fick mig att le 23.23 idag, tack för det!
Krya på dig!
Emilia