Metropia

Jag var alltså på en specialvisning av Metropia i söndags — som följdes av en frågestund med Tarik Saleh och Stig Larsson, vilket var skitroligt. Jag älskar att få höra upphovsmän prata om sitt arbete, om processen och sina tankar och, i det här fallet, om kattvaktande och slängda Post-its.

Jag är lite kluven, både till filmen som helhet och till den där nyskapande animationstekniken. Den kombinerar extrem fotorealism med klippdockekänsla, spelar mot Terry Gilliams tvådimensionella omkringfösta pappersgubbar, med kroppar som rör sig konstigt och utan höftben, som är antingen nästan nästan rätt eller jättekonstiga.

Intressant, helt klart, men det jag tänkte, och det jag också försökte fråga om, är att det kan vara en risk. Det kan skapa ett förfrämligande och en distans som å ena sidan kan vara en poäng i sig i en dystopisk berättelse, kan underbygga den alienation och obehagskänsla som rollfigurerna upplever och som vi upplever genom dem — men det kan också påminna åskådaren om att hon är just det, en åskådare som tar del av ett medium, som sätter uppmärksamheten på mediet istället för på det som ska berättas och förtar upplevelsen. (Kallas “remediering” ibland, om man vill vara teoretisk och snobbig, det där med ett medium som uppmärksammar sig självt.) Och det kändes som att Metropia vinglade lite fram och tillbaka på staketet däremellan. Det finns en fara med ny teknik, att den blir ett egensyfte och egenvärde, att man blir så kär i möjligheterna och det nyskapande att andra saker hamnar i kläm.

Sen tyckte jag att historien var lite… ja, den var också lite platt. Både personerna och händelseförloppet fick inte utvecklas, fick inte landa riktigt, och ibland funderade jag på om det var snuttar som saknades, för vissa vändningar var lite för tvära för att bara vara luringar. (Och det dök upp ett kontinuitetsfel som kan verka smått, men som störde mig rejält.) Samtidigt är jag en sucker för snygga dystopifilmer, och förlåter dem mer än jag ibland gör andra filmer. Så… ja. Kluven.

Men jag gillade som sagt möjligheten att få lite bakomkulisserna-smulor och älskade att få höra att Stig Larssons katt Esset hade stirrat på Tarik Saleh när han hade sex, och sen fått en utskällning av Larsson som tyckte att så gör man inte! Hee. Katthistorier är en billig väg in i mitt hjärta.