Mymlan uppmanar på Bloggvärldsbloggen till släktbloggande, i helga familjetider. Typ.
Det finns nog de som kan tycka att jag har en lite dubbel inställning till familje- och släktband. Å ena sidan säger min mor att det viktigaste jag har lärt henne är att man inte måste älska någon bara för att man är släkt med dem. (Eh, det där låter som att det är mig hon menar. Det är det inte.) Och det tror jag ganska hårt på. Å andra sidan så släppte jag mina planer när min bror bad mig Stockholmsguide hans halvsyster en dag, en syster som jag träffat typ en gång för över tjugo år sen. Jag hade inte släppt allt för en kompis från Moskva, men brorsans syrra gick före liksom. Jag har skrivit om hur jag och min syster funkar ihop trots att vi kanske inte borde göra det alls, med alla åsikter vi har våldsamt olika. Jag både tror och inte tror på blod tjockare än vatten. (Någon gång tror jag att jag skojat om blogg tjockare än blod, när min bror hojtade om hur förtappad jag är.)
Jag tycker hemskt mycket om mina föräldrar och mina syskon. Nästan jämt. Jag umgås inte med dem så mycket som jag skulle vilja — de bor i andra länder respektive har massa barn; vad ska man göra. Och nu till julen blir det ännu konstigare. Förra julen var jag i Cambridge i ett par dagar och åt konstiga julmatsversioner och tittade på jul-TV på YouTube (efter lite bristande julstämning) men i år blir det inte så. Det gick inte att matcha biljetter och jobba-mellandagarna-schema, och eftersom jag ska dit i nästa vecka kändes det inte riktigt värt det att betala massa pengar för 36 timmars umgänge. Sååå jag vet inte riktigt hur det blir. Kanske försöker svänga ihop något för andra som inte kan vara med sina familjer på julafton.
Men det kommer kännas lite konstigt. Jag älskar jul och påsk för då samlas vi allihop, och har massa ihopblandade traditioner (svenskt och ryskt och tyskt) och nu blir det pang bom tomt. Mina syskon lär fira med sina ingifta familjer, eller ha hemmajul, och bådadera känns som att inkräkta på andras mark och andras traditioner. Så vi får se.
Ibland är vi alldeles gräsliga. Ibland sitter vi i baren, småflörtar till oss extra cocktailkörsbär och pratar strunt. Knyter körsbärsstjälken i knut med tungan. Får tequila av någon som kanske vill något, kanske inte. Tittar okynnesmenande på varandra och sveper.
Ibland är vi objektifierande och avfärdande på det mest osmakliga nedlåtande sätt. Vi låter blickarna svepa över rummet, avgör vilka som helt klart bara ligger som stjöstjärnor. Han, han spelar nog gitarr i ett halvkasst band och lever helt på det, ligger bara med tjejer en gång och har alltså inte övat upp några förmågor att tala om. Hon tänker hela tiden på hur hon ser ut. Han där, han är så dålig i sängen att man efteråt funderar på om man verkligen måste räkna det. En en-halv-snubbe. S fnissar så hon nästan får hicka. Å, en-halv-snubbe, precis så är det.
Vi vet alldeles säkert att vi är och har roligast, för vi är nog närapå de enda som inte hela tiden bryr oss om vem vi kan känna eller känna igen, vem vi kan bli sedda av och vem vi kan låtsas inte se. Och vi tänker inte på hur vi ser ut när vi har sex — och gör vi det så är det ett tecken på att det är dåligt.
Vi tittar på varandra, skålar och vet att vi är gräsliga. Och det är ganska ok.
(Och i transparensens namn berättar jag förstås att min bästa vän jobbar på Amigos. Men jag gillar ju både design och yttrandefrihet.)
Amigos och Maj studio är med och anordnar FRIA TANKAR – Freedom of expression: 100 affischer ställs ut i Designens hus under tema yttrandefrihet.
Tid: 10-13 december 2009. Torsdag 10/12 är det vernissage kl 17-20 och övriga dagar är utställningen öppen mellan kl 13 och 18.
4tomorrow, Associazione Culturale GoodDesign och HM Studio är organisatörerna bakom den internationella affischtävlingen Poster4Tomorrow tillsammans med Reportrar utan gränser och Amnesty International. Temat för tävlingen är yttrandefrihet. De 100 bästa bidragen ställs ut på Designens Hus.
Jag var alltså på en specialvisning av Metropia i söndags — som följdes av en frågestund med Tarik Saleh och Stig Larsson, vilket var skitroligt. Jag älskar att få höra upphovsmän prata om sitt arbete, om processen och sina tankar och, i det här fallet, om kattvaktande och slängda Post-its.
Jag är lite kluven, både till filmen som helhet och till den där nyskapande animationstekniken. Den kombinerar extrem fotorealism med klippdockekänsla, spelar mot Terry Gilliams tvådimensionella omkringfösta pappersgubbar, med kroppar som rör sig konstigt och utan höftben, som är antingen nästan nästan rätt eller jättekonstiga.
Intressant, helt klart, men det jag tänkte, och det jag också försökte fråga om, är att det kan vara en risk. Det kan skapa ett förfrämligande och en distans som å ena sidan kan vara en poäng i sig i en dystopisk berättelse, kan underbygga den alienation och obehagskänsla som rollfigurerna upplever och som vi upplever genom dem — men det kan också påminna åskådaren om att hon är just det, en åskådare som tar del av ett medium, som sätter uppmärksamheten på mediet istället för på det som ska berättas och förtar upplevelsen. (Kallas ”remediering” ibland, om man vill vara teoretisk och snobbig, det där med ett medium som uppmärksammar sig självt.) Och det kändes som att Metropia vinglade lite fram och tillbaka på staketet däremellan. Det finns en fara med ny teknik, att den blir ett egensyfte och egenvärde, att man blir så kär i möjligheterna och det nyskapande att andra saker hamnar i kläm.
Sen tyckte jag att historien var lite… ja, den var också lite platt. Både personerna och händelseförloppet fick inte utvecklas, fick inte landa riktigt, och ibland funderade jag på om det var snuttar som saknades, för vissa vändningar var lite för tvära för att bara vara luringar. (Och det dök upp ett kontinuitetsfel som kan verka smått, men som störde mig rejält.) Samtidigt är jag en sucker för snygga dystopifilmer, och förlåter dem mer än jag ibland gör andra filmer. Så… ja. Kluven.
Men jag gillade som sagt möjligheten att få lite bakomkulisserna-smulor och älskade att få höra att Stig Larssons katt Esset hade stirrat på Tarik Saleh när han hade sex, och sen fått en utskällning av Larsson som tyckte att så gör man inte! Hee. Katthistorier är en billig väg in i mitt hjärta.
Annan är lite nostalgisk och känslomässig ur ingenstans och jag klappar och säger snälla saker. Först.
<Julia> Ok, du får slå mig, men är du… eh, hormonell? <Julia> För jag har mina BLEEDINZ <Annan> Hahahaha <Annan> JA <Julia> Och så tänkte jag att vi synkade förut <Annan> OCH JAG HATAR DIG <Julia> Och så tänkte jag att det kanske spelade in <Julia> Hahahaha <Julia> Vad? <Annan> För att du säger att det är bara för att jag har PMS och du har rätt? :D <Julia> Hahahahaha <Julia> Å, får jag blogga det här? <Julia> Snälla snälla? <Annan> Ja <Annan> Gört då <Julia> Heee <Annan> HÄNG UT MIG PÅ INTERNETS <Julia> Jag kan låtsas att det inte är du om du vill.
Jag hade tänkt blogga om Metropia och om öppenhet och känslor idag (eh, två olika inlägg då) men jag blev väckt av en chef som behövde lite VAB-täckning. Så det bidde inget sånt — jag kom precis hem, klockan är halv nio, och jag är lite trött. Det kommer.
Ta lite Jan Johansson istället. Fin jazz och ryska folkvisor — jag älskar den här visan, och jag älskar björkar. Min barndoms tomt hade en stor maffig gammal björk och en smäcker mindre — den lilla var någon meter när vi flyttade in, när jag var några månader gammal, och sen blev den många meter hög och jättevacker. Den var liksom alltid min björk.
När vi bodde i San Diego, som egentligen är ökenlandskap, var det någon galen granne på vägen till skolan som hade en stackars ämlig liten silverbjörk på sin tomt, som måste ha behövt så galet mycket vatten, och jag blev alltid lite glad när jag såg den.
Berjoza är ett sånt fint ord också. (Berjozka är diminutivet, ”liten björk”.)
Jag sitter och lyssnar och äter vårrullar och är ganska nöjd med livet ändå. Även om björkarna bara är kala vita nakna damer just nu. Jag blundar och tänker på en skogsdunge, kanske en ängskant, med ljusgröna luftiga kronor och sol och skuggspel och ljumsval luft som spelar i löven och över mitt ansikte. Kan inte annat än småle.
Inte som strategi mitt i alltihopa, men om man nu lyckas barrikadera sig någonstans, och har fyllt badkaret med vatten så man står sig när infrastrukturerna kollapsar, och har massa mat… så måste man ju liksom göra något. Man ska få tiden att gå, och så ska man helst hålla sig någorlunda o-vansinnig och o-livrädd. Vore inte sex en bra idé då? Man blir lugn och trött och glad, och det går att göra utan att slösa med stearinljus som man kan behöva till andra saker. Och zombiefilmer är en kategori skräckfilmer där sex inte automatiskt betyder att man kommer vara bland de första att gå åt, så det är inte ens en jinx!
Jag såg faktiskt just henne sjunga den här i London — fast då var hon förstås svarthårig och grön. Det är en av de (eh. ganska många) musikallåtar jag alltid får gåshud av; älskade den på Glee sist. Den är gräsligt bra.
Transgender Day of Remembrance [...] hedrar och påminner om de transpersoner som mördats på grund av att andra inte kunnat hantera att deras uppenbarelse och självidentifikation inte (än?) korresponderat med deras fysiska eller genetiska kön; på grund av hat, oförståelse, fördomar och rädsla. [...]
Så även om du inte (vet att du) känner någon transperson, fundera lite extra på de som inte vågar vara öppna, på de som vågar vara öppna men nästan alltid måste vara lite försiktiga och rädda, och på de som vågade och straffades.
Isabelle Ståhl skrev för någon månad sen om lyckobaksmällan, om den låga dagen-efter efter en underbar dag – hennes teori var att det blev något restämne som skapade bakfylleliknande känsla; jag funderade i kommentarerna på tömda serotonin-dopamin-endorfindepåer, á la ecstasyskador.
Men sen har jag också funderat på den… vad ska man säga, parallella motsatsen? Motsatsparallellen? Nånting sånt, i alla fall: Olyckobaksmällan. Eller kanske snarare olycko-nykterheten (…framnykter) för det är mer så det är.
Dagen efter att man varit sådär fruktansvärt olycklig, gråtit så man hickat och hostat och snorat och somnat utmattad, uttorkad och fullständigt tömd på känslor, tårar, ork och livskraft, så kan man vakna och tillbringa åtminstone merparten av dagen i något slags nästan absurt nytert tillstånd. Sakligt, torrt — fortfarande ganska miserabel, men med något slags distans. Ser kliniskt utifrån på situationen, konstaterar att ja, det suger hårt och blir antagligen inte bättre, men med något slags kyligt avstånd. Som att kroppen tömt förråden av misärhormoner och inte riktigt har något kvar att satsa på olyckan på ett tag. Det känns lite som tomt i magen, lite urladdat och urlakat.
Sakernas tillstånd kvarstår, känslonivån kvarstår, men det finns inga resurser att lägga på den, så den blir bara status quo, nästan neutralt. Nästan så att man kan fascineras av hur pissigt man mådde igår, av hur pissigt man egentligen fortfarande mår men inte riktigt kan känna. Just nu.
Frågan är om det bara är något slags urladdning, eller om urladdningen i så fall också är någon form av självförsvar. Kroppen pausar den allra värsta misären så att du ibland hinner andas lite. (Samtidigt kan man fundera på om det är tänkt att vi ens ska ha tid att hinna må dåligt, om vi ska bli sådär vulgärgrottmänskovetenskapliga.)
Eller så är det något slags absurd hämnd, att du ska tvingas se utifrån hur patetisk du är, ska vaccineras mot de där allra tragiskaste nätterna.
Det här är säkert något slags läcker dramatisk ironi, men jag somnade på riktigt på tåget hem igår. Vanligtvis halvslumrar jag och hör utrop och så, men nu vaknade jag plötsligt och tåget stod still, och jag flög upp i panik och rafsade ihop mina saker och sprang av för att inte följa tillbaka med till Uppsala.
Det bästa hade väl varit om jag sprungit av i Märsta, men så var det nu inte. Däremot blev jag förvirrad för att tåget stod på fel sida av perrongen, tills jag insåg att jag åkt baklänges och utgången var åt andra hållet.
Det kan verka som ett lite fånigt dilemma: Jag behöver äta frukost framför min ljusterapilampa för att vakna till ordentligt (och förhoppningsvis må lite bättre) — men om jag vaknar till ordentligt kan jag inte stjäla en halvtimmes extra halvsömn på tåget till jobbet.
Jättelöjligt. Men såna här motstridiga problem där endera beslut utgår från TRÖTT, och jag är lite för trött för att kunna bestämma mig, gör mig nästan lite gråtfärdig. Sådär så man närapå vill ringa chefen och förklara att jag kommer inte in idag, jag har ont i Julia. Imorrn är det kanske bättre, men just nu vill jag vara en av katterna och tillbringa 90% av dygnet hoprullad på min egen kudde.
(Hej, välkommen till bloggen; inlägg nummer tusen firas med gnäll och trötthet. Bloggtårta uteblir just nu, och ingen prickade datumet rätt. Men Hela hustrun var närmast!)
Idag skulle jag göra ett inslag och utöver det också fråga folk på stan om de är skrockfulla, apropå dagens datum. Redaktörn känner till min skepsis till voxar, och log lite förtjust, men sen blev det en diskussion på morgonmötet om man ska göra såna halvtrötta saker — fredagen den trettonde, första april, kanelbullens dag — som utmynnade i att det ursprungliga inslaget ställdes, och jag fick i uppdrag att göra något roligt på fredagen den trettonde. Delvis för att redaktörn också tyckte att vi gnällde lite mycket och borde komma med idéer själva. Gör det bättre själv då, typ.
Så jag fick nåt slags kreativt ryck och ringde Uppsala Auktionskammare för att fråga om de gör något särskilt med sina speglar idag. De var upptagna, så jag fick åka till IKEA istället (och undrade hur många års otur de skulle dra på sig om de hade otur nog att alla speglar åkte i golvet). Jag åkte också till universitetet, där det ska installeras massa nya professorer — teologen jag först letade efter gick inte att få tag på, så jag pratade med mannen som sköter festligheterna, och frågade om halkskydd på trapporna, sufflörer åt rektor, och så vidare. Hade jag haft mer tid hade jag kanske också åkt till ett katthem, frågat en kioskägare om de sålde färre lotter idag, kollat med en nyckelfirma vad de rekommenderar för att nycklarna inte ska hamna på bordet, jagat korpar… Mycket finns det man kan göra.
Jag tänker vara lite fräck och helt sonika klistra in mammas blogginlägg från i onsdags, för det var fint och jag vet inte hur många av er som klickar dit regelbundet. (Men gör det; hon har också skrivit om sina minnen från murens fall, till exempel.)
Old friends
Many, many years ago when I was a teenager my parents had a friend whom we mostly met during summer holidays in Karelia. He was a scientist and a true Russian intellectual. My mother first met him during a rainy walk when they discovered that they had lots of common friends, and they decided to meet again next day and introduce their spouses. As they were about to part, this man said: ”To be honest, I must warn you: I am a Party member”. They became close friends, and one of the favourite pastimes was fishing. I spent hours upon hours in a boat with him, rowing and listening to his stories about theories of universe. Pulsars had just been discovered. Big Bang wasn’t common knowledge. It was very exciting. I had always been fascinated by astronomy (I wanted to become an astronomer, but that’s another story). But in the first place I was fascinated by this man’s genius. It’s easy to have a crush when you are a teenager, but it’s easiest when you meet a brilliant mind. At least for me.
He was already then internationally famous, member of dozens of academies and learned societies, honorary doctor everywhere, award-winner, but he was bitter about the Nobel prize, because there wasn’t any in astronomy.
Many years later he and his wife called me in Stockholm where he was giving a lecture. We invited them for dinner. Staffan, who was as good then as he is now at cooking, made oven-backed fish with spinach. The great scientist looked at the green mess on his plate and asked: ”Do I have to eat this?” Staffan was a bit upset.
One day I was sitting in front of the TV and suddenly saw my childhood love and fishing companion. He had just been awarded the Nobel Prize. Astronomy or not.
Jag är lite trött och korkad och full av snor, men jag har ett fint tips för den som är intresserad.
Igår var jag med och startade Geek Women Unite, efter en helt underbar nördmiddag som jag säkert kommer att vara hög på i veckor. Gå med i Facebookgruppen, vetja. Beskrivningen där:
Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är detta gruppen för dig.
Vi är kvinnor, vi är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!
Dock kräver vi att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och vi kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller vi oss rätten att blockera dig, och peka och skratta.
Vi tror inte på automatiskt systerskap, men vi tror på att det finns en poäng i att ifrågasätta och arbeta mot vissa normer och stereotyper inom nördskaper, och att hitta styrka och gemenskap och lycka tillsammans. Och så är det kul att göra nördiga saker tillsammans.
(Nästan genast startades parallellgruppen ”I support Geek Women”, för den som gillar grejen men som inte identifierar sig som kvinna och/eller nörd. Den kan man gå med i här.)
Jag vaknade vid… säg två-tre? inatt av att det spelades Belle & Sebastian ganska högt ganska nära mitt öra. Jag blev lite förbryllad av att mina övernattare bestämt sig för att ha lite disco i vardagsrummet, tills jag insåg att nej, det var grannarna ovanför som lyssnade. Väldigt väldigt högt. Sådär så jag hörde varje ord och varje gitarrknäpp. Jag gillar de melodiösa skottarna, det gör jag, men där och då var det faktiskt inte helt OK. (Jag låg och var gammal och förnärmad och tänkte och på en TORSDAG! Febertröttma gjorde det inte bättre.)
Sen hjälptes det hela inte heller av att de verkade ha den klassiska Spotify-kampen så nästan ingen låt spelades mer än någon halv minut, eller av att de verkade testa nåt slags indie-aerobics. SKUTT skutt skutt duns duns DUNS skutt SKUTT.
Jag var helt övertygad om att jag skulle somna ifrån i ren utmattning, och vakna och de fortfarande skulle spela. Men det tystnade efter nån halvtimme.
Jag har typ bestämt att det är ett bra tecken att jag blev sjuk nu.
Man blir sjuk på semester, man blir sjuk när man är ledig, för att kroppen är klok nog att inte bli sjuk när den är stressad och hotad, och sen när man slappnar av lite så har kroppen tid att bekämpa infektionen. Typ. Och jag tänker att det här betyder att jag ändå lite grann börjat stressa ner och slappna av. Och så blir jag sjuk, för kroppen är inte lika stressad och hotad och har tid och ork och mod att ta tag i.
Kanske.
Jag fick en spikmatta i födelsedagspresent av Elin också, och kan berätta att den där första upplevelsen mattas av lite. Och att det inte är jätteskönt när det plötsligt kommer fyra kilo katt och lägger sig ovanpå en, men sen är det nästan lite mysigt.
Jag har fyllit år. Nu är jag jättegammal. Jag och Anna hade gemensamt fölsedagskalas, med tema nittital.
Jag var en trumpen grungeare, Anna var en tandvärkssöt panda. Vi såg båda genast ungefär fjorton ut. (Huruvida vi bara återskapade våra egna tonår låter vi vara osagt.)
Alla var gräsligt fina. Det kom en syster Graaf, doktrar Greene och Weaver från Cityakuten, Patrick Bateman (lite fusk eftersom filmen kom 2000 men vi bestämde att den GJORDES på nittitalet) och hela Fucking Åmål!
Sen var jag lite trött. Eftersom jag är sådär gammal nu.
