Att tro och inte

Jag filmade invigningen av Uppsala International Sacred Music Festival ikväll (varning, hemsidan har inbäddad musik).

Fyra kvinnor sjunger, i så där nästan smärtsamt, overkligt, vackra stämmor, på vad jag tycker låter som polska. De sjunger en Fader Vår som är tillräckligt nära den jag själv bett så många gånger för att jag ska känna igen den. Och jag överväldigas, jag börjar gråta i den nersläckta domkyrkan. Stora tysta tårar rinner nerför kinderna, och jag får anstränga mig för att inte snörvla så det ska plockas upp av kameramikrofonen.

Saker kan drabba mig så där. Folksamlingar som sjunger, som demonstrerar, som anstränger sig för ett gemensamt större goda. Men när det handlar om tro, om religiösa riter och psalmer och predikan kan det ibland bli lite jobbigare, lite svårare och tyngre att bära, att värja sig.

Jag har en ganska okomplicerad relation till min egen tro, eller snarare brist därpå — eller, så okomplicerad som den nu kan vara. Jag tror inte, så var det med det. Inte ens den barnatro jag försökte uppamma satte sig särskilt djupt; det gick typ bara inte.

Men jag skulle nästan vilja.

Jag kan ha en massa åsikter om till exempel min systers tro, om hennes samfund och vad det står för och vad det gör. Men samtidigt kan jag ibland bli avundsjuk. På den vissheten, den tryggheten. Vetskapen att det finns ett som är evigt, en fast mittpunkt som alltid finns och alltid finns med en. Att man är del av ett sammanhang och något större, något som finns utanför och oavsett en själv, men som man får vara del av. Något som man inte ens tror, något som man vet. Och något som är facit. Man kan göra fel, men man har något absolut att förhålla sig till.

Jag kan längta efter en sån fast punkt. Ett sammanhang, en trygghet, en tro, en visshet. Och därför gråter jag ibland, när någon låter en änglastämma färdas upp till en gud de vet alldeles säkert finns, och ber honom att hålla dem nära i smärtan och i rädslan och i lyckan, i dödsskuggans dal och i den förklarade salighetens ljus, ber honom att förlåta dem deras synder och hjälpa dem i frestelse. Jag gråter, och jag känner mig mycket mycket liten och ensam.

—

(På hemsidan la jag upp ett lite längre musikklipp. Så kan pappa förklara att det där är inte alls polska, det är högkyrkolågsorbiska. Fast hemsidan säger att de är bulgarer, upptäckte jag nu.)