Man skulle köpa sig en doktorshatt, bara för att

Är lite halvdöd efter HBTH-konferens hela helgen — jag och Elin gav upp av hunger och trötthet och skippade sista seminariet (sadistiskt att lägga ett schema mellan elva och fem utan mer än tio minuters paus någonstans) men drar eventuellt tillbaka för att kanske få slutmingla lite — och har sjukt mycket grejer och funderingar jag skulle vilja skriva om, men har hamnat i moment-tjutvået att jag inte riktigt har ork eller hjärnkapacitet att skriva dem nu, men kanske inte kommer ihåg dem imorrn. (Den logiska lösningen är eventuellt att göra en liten minnesanteckningslista; vet inte riktigt om jag orkar det heller.)

Däremot fick jag av en händelse veta att det nu utlysts en handfull doktorandtjänster i filmvetenskap och på kulturforskarskolan. Jag har sökt doktorandtjänst förut, och jag tänker inte dra de turerna, men lite grann har jag både tänkt “nån gång ska jag” och “orkar inte tänka på det mer” –  och slutat då och då titta in på universitetets hemsida för att se om det utlysts nånting. Ser jag det inte finns det inte, men också att ser jag inte att det inte finns så behöver jag inte bli besviken. Typ.

Så nu måste jag bestämma mig. Det är ganska kort deadline; jag fick som sagt veta det idag, och ansökningarna ska vara inne den tjugonionde. Jag har kvar ansökningen från förra varvet (hoppas jag) så det är inte helt från scratch, men det blir ändå lite stressigt, särskilt som den ena ansökningen är ganska omfattande. Jag tror att jag ganska definitivt ska söka — det vore ju dumt att inte åtminstone försöka — men det skulle ju innebära en ny omgång bestämma-sig om jag blir antagen. En till vända med vad gör jag vad vill jag med mitt liv, något slags paus i det hårdstrategiska journalistiska arbetet (även om jag säkert tror att jag kan fortsätta skriva och höras och tjoa ändå), för och emot och bra och dåligt och allt det där som får en att önska sig en livscoach som faktiskt pekar med hela handen, blåser med visselpipan och förklarar att man är dum i huvet och skickar ut en till duscharna tills man gör om gör rätt. Som bara Bestämmer.

Ingenting (nästan) är permanent och oföränderligt, jag vet. Men… jag är en sån där som både behöver förändring och nyheter och osäkerhet, och trygghet och uppstakade tydliga vägar. Samtidigt.

Lite grann bloggar jag om det så att någon i alla fall hypotetiskt ska fråga om jag sökte, ska påminna och hetsa. Har jag sagt det högt så finns det, då kan jag inte lika lätt låtsas som ingenting, som att jag inte alls ville. För jag vill. Å vad jag vill. Jag vill få möjligheten och tiden och utrymmet att dyka in i ett ämne som fascinerar och berör mig, som jag tycker är viktigt och relevant och behöver lyftas och diskuteras och lite grann få en teoretisk och akademisk tyngd och legitimitet som saknas idag. Att veta att jag har tid på mig, har en stabilitet och en kontext för att tänka och skriva.

Och att också kunna ta ut de sakerna i offentligheten, i det icke-akademiska, att få popularisera en akademisk analys av det populärkulturella (vilket låter underbart pretentiöst).

Eh. När jag skriver så här inser jag ju att det inte riktigt finns något “tror att jag” eller “ganska definitivt”. Jag får helt enkelt skriva ansökningsbrev som en tok hela veckan.