Obama och gitarrharpor
Var under förmiddagen på första halvan av Fokus seminariedag om när tekniken förändrar politiken. Kunde självklart inte hålla tyst utan ställde frågor vid vart och ett av de seminarier jag hann delta i. Bland annat diskuterades sociala medier och nätstrategier i Obamas kampanj och vidare arbete. YouTube och Facebook och Twitter som verktyg både för uppgång och fall.
Intressant nog fick jag igår träffa ett internetfenomen – inte för att han var det, men jag fick så att säga träffa honom för att han varit det. Eller hur man nu ska se det. Gitarristen Andy McKee är en YouTube-sensation – videon “Drifting” har setts nästan tjugofem miljoner gånger bara i originaluppladdningen. Han har kunnat sluta som gitarrlärare och turnerar nu världen över. I veckan är han på Uppsalas internationella gitarrfestival, och jag fick träffa honom efter en workshop han höll. Här kan man se inslaget, som jag blev väldigt nöjd med, och också hela intervjun med honom. (Självklart börjar jag harva genus någonstans i mitten; om man blir övermåttan provocerad av sånt kan man ju hoppa vidare lite.)
Så skönt att höra en intervjuare med ett rikt engelskt ordförråd.
…nu vet jag inte ens om du pikar mig. Gör du det?
Varför skulle jag göra det?
Jag vet inte, jag är så van vid att folk småmobbar mig mest hela tiden.
Det var en så kallad komplimang.
Aha, ja såna kan man få ja.
Tack, menar jag förstås också.
Det är ju intressant med såna där videor. Om man bara hade lyssnat på ljudet hade det ju varit helt ointressant, men bara för att han filmar sig själv när han spelar blir han geniförklarad. Lite som Charlie Hunter och hans 8-strängade gitarr och bas hybrid. På skiva låter det som medelmåttig jazz, men se en video och bli sjukt imponerad att han spelar gitarr och bas samtidigt.
Nu tycker jag iofs om musiken också.
Men ja, det är intressant. Och att höra mer om hur han stämmer om för varje låt och skapar underliga egna harmonier och stämmor och så. Det ger en ytterligare dimension.
Han har sannerligen gått ner i vikt!
Det slår mig alltid när man jobbar med amerikaner i intervjusituationer hur oerhört mediatränade de är (nej, jag har inte träffat alla amerikaner). Jag brukar ju hämta folk till intervjuaren och det är rätt lätt att identifiera vem som har något att säga och inte.
Ett bra reportage, Julia, och jag är avundsjuk att jag inte var där. Han är för jävlig på att spela gitarr.
Jag tror att det inte bara handlar om medieträning utan också att det är en social samvaro som också tränar folk i att vara liksom automatiskt trevliga. På något sätt.
Och tack! Det var väldigt kul att göra.