My beloved monster and me

Jag har ju samma kropp mest hela tiden. Det kan fluktuera lite, med tidvattnet och saltintag och mystiska faktorer som inte verkar ha med något att göra, men generellt är det samma kropp. Och över lag tycker jag om den. Den gör vad den ska, även om den mellan varven mopsar sig, den är ganska fin och så.

Men ibland, vissa dagar, är det som att jag konfronteras med den, den konfronterar mig, lite extra på något konstigt sätt. Jag känner mig angripen och personligt förolämpad av bristningar och veck och knölar och utslag och fnas och rödhet och näsborrar och alla dessa kroppsdelar och brister som trycker upp sin existens i ögonen på mig, som försöker så split och förbistring mellan mig och min kropp som ju för det mesta är vänner.

Jag har inte hittat någon strategi mer än att låtsas som ingenting. Vissla och titta på kaklet medan jag duschar, sminka mig snabbt och undvika speglande ytor. Alternativt att vara lite extra snäll — smörja mig noggrant, måla om tånaglarna, lägga en ansiktsmask. Hänga lite med kroppen, hitta lite we-time och jobba på vår relation.