Dagens reporter-reflektion
25 september, 2009
Ibland undrar jag om inte en stor del av de idrottsmänniskor jag intervjuat i mina dar gått därifrån och tänkt på mig som något slags mörklockig jättebimbo. Jag har halvkoll, men när jag inte har det så märks det så lätt. Och jag känner mig korkad när jag frågar om någon är lagledare och får ett lite lagom skeptiskt “lagkapten” tillbaka. Jag har inte ens någon aning om huruvida det är ett stort fel eller inte.
Det är säkert nyttigt att känna sig korkad. Men inte särskilt roligt.
Like this:
Bli först att gilla denna post.
7 kommentarer
lämna en →
Jag känner igen det där, även om jag inte har så jättestor erfarenhet av sportintervjuer, har precis börjat andra året på journalistutbildningen i Kalmar. Men i veckan intervjuade jag hockeytränaren Torgny Bendelin (som tydligen är en erkänd tränare i Sverige) och gjorde bort mig lite grann när jag inte ens visste vad laget hette. (Nybro Vikings var det rätta namnet.) Men Torgny verkade inte bry sig speciellt mycket, kanske är de flesta sportpersonligheter vana vid okunniga och sportskygga journalister. För övrigt skrev jag om mitt möte med Torgny i mitt näst senaste blogginlägg, om du skulle ha lust att läsa.
Fast jag tycker att det kan vara lite skönt att få vara lite korkad ibland också, man måste ju faktiskt inte kunna allt om allt. Ibland är det grymt att ha stenkoll och kunna äga upp folk, men ibland är det skönt att få vara helt lost också!
själv hade jag grava problem att förstå offlineregeln (eh, offset?). jag trodde att backlinjen var nåt som var målat i plan, logisk som man är. en vit linje helt enkelt. det roade ju folk iaf.
Offside.
Julia, hur känner du dig när du intervjuar duktiga akademiker inom ämnen som du inte förstår? Jag vet inte hur mycket såna intervjuer du gjort, jag kollar inte på teve och särskilt inte i Uppsala eller var du nu sitter och snyggar dig, men känner du dig på samma sätt då? Eller är det just sportmänniskor, den där arten som inleder alla svar med “nää”.
Eff, där känner jag, kanske orättfärdigt, att jag ändå är i en kontext jag har grepp om. Jag kan sätta mig in i sammanhanget, jag brukar ha någorlunda koll på termerna och har lite lättare att räkna ut vilken slags frågor jag ska ställa. Och jag har inga problem med att säga till en läkare “förklara för mig, för jag förstår ungefär så här mycket” för jag har tillräckligt mycket allmänbildning för att börja förstå.
Men inom sport har jag extremt lite allmänbildning. Ibland har jag lite och då är det lättare, men även då brister det. Typ som när jag inte visste att man inte får medaljer i Finnkampen. Hur skulle jag veta det, och hur skulle jag veta att jag inte visste det?
Fast jag tänker mig alltså ett ämne du typ kan lika lite om som fopoll eller annan sport. Är det samma sak där? Läser du på inför ett sportreportage på ett annat sätt än inför ett mer akademiskt reportage.
Undrar väl asså lite om det är attityd eller nåt annat. Eftersom jag inte tror att du är genetiskt betingad att inte fatta fopoll. Sen att fopoll är svintråkigt, tja, så är det ju, det är ju så.
Jag tror det är två saker — ett, att det känns som att min allmänbildning generellt räcker till för det mesta (och HEJ vad överlägset det lät, fast det inte var menat så) och två, att jag både varnats för och vet att sportfans väldigt lätt är exTREMT noga med detaljerna. Detaljer som inte nödvändigtvis går att läsa på om, för de kommer lite hipp som happ.
Prestationsångesten blir liksom högre för att jag vet att de är som hökar.