Om Stekta gröna tomater

Efter Almodóvar-texten tog jag och kikade igenom andra saker jag skrivit och sparat — jag har ju delat med mig av lite JMK-texter men upptäckte att även en del annat akademiskt var lite roligt. Den här texten från… 2004? kanske man inte ska läsa om man älskar filmen ifråga och inte vill få den lite petad på. Kanske inte heller om man inte sett den, då den avslöjar ganska mycket.

Jag har bevarat fotnötterna ifall någon är nyfiken — en av dem fick hoppa upp in i texten eftersom den är kommenterande. Jag var snäll nog att göra texten genomklickbar, så det inte blir sjukt mycket scrollande om man inte vill läsa.

(Akta er så jag inte publicerar den ca 22 000 tecken långa texten om Amores Perros som jag också hittade. Kanske som PDF? Har funderat på det med mina uppsatser, som jag faktiskt är ganska stolt över.)

—

Stekta Gröna Tomater – kvinnor emellan

Jag tänker diskutera kvinnlig vänskap och kvinnorelationer i Stekta Gröna Tomater på Whistlestop Café (Jon Avnet, 1991) – hur de olika kvinnorollerna och kvinnorelationerna porträtteras. Jag anser att det är en film som motverkar sitt eget budskap – en film som, genom att skapa starka kvinnoroller och sedan någonstans ändå låta dem falla in under gängse normer och attityder, lurar åskådaren att tro att hon fått uppleva en feministisk kvinnosaksfilm när hon egentligen bara sett ett slutligt inrättande i systemet.

Jag har valt att främst fokusera på innehållet, över den narrativa framställningen och filmiska aspekter. Påpekas bör även att jag inte har valt att hålla mig till en rent psykoanalytisk eller en rent politisk (det vill säga feministisk) analysmodell, då jag inte anser att det är fruktbart att separera de två. Min huvudsakliga sekundärkälla är Karen Hollingers In The Company of Women¹, som diskuterar kvinnorelationer på film ur olika analysperspektiv och i olika kategorier, och tar upp Stekta Gröna Tomater på Whistlestop Café² som ett specifikt exempel. Jag har även läst och inspirerats av Molly Haskells From Reverence to Rape, men har inte använt mig av direkta citat eller resonemang därur.³

Stekta Gröna Tomater handlar om Idgie Threadgoode och Ruth Jamison, två unga kvinnor som blir vänner (och kanske älskare) i tjugotalets Alabama. Den handlar även om Evelyn Couch, en olycklig och förvirrad hemmafru i övergångsåldern på 90-talet som av en slump träffar och blir vän med Ninny Threadgoode på ett ålderdomshem och av henne får höra berättelsen om Idgie och Ruth. Ramberättelsen utspelar sig över en period av ungefär ett år – Evelyn kommer först och hälsar på med ganska långa mellanrum (vi får se dekorationerna för Halloween och jul som en markering av tidens gång) men det framgår att hon kommer oftare och oftare och varje gång får höra mer av Ninnys berättelse – medan Idgie och Ruths historia utspelar sig över tio-femton år, ibland med ganska stora ellipser.

De två huvudsakliga relationerna i filmen, den mellan Idgie och Ruth och den mellan Evelyn och Ninny, skiljer sig en del från varandra, både innehållsmässigt och hur de framställs för åskådaren.

Idgie och Ruth har till en början bara en annan person gemensam – Idgies äldre bror Buddy, som är Idgies största idol och Ruths tilltänkte pojkvän. Han dör mitt framför ögonen på dem båda, då han fastnar i rälsen när han jagar efter Ruths bortblåsta hatt och blir överkörd av tåget. (Här kan man, om man vill, se deras relation ur ett psykoanalytiskt perspektiv – Buddy är ett faderssubstitut, Ruth är hans kärleksintresse, det vill säga den ”performativa modern”, som Idgie vill ersätta, och det är dessutom hennes ”fel” att han dör. Det hela skruvas ännu ett par varv om man ser till det faktum att Idgie klär sig och uppför sig som en pojke/man, och därigenom psykoanalytiskt sett borde vilja göra sig av med fadern (Buddy) och ta hans plats bredvid modern (Ruth). Man skulle kunna ta det ett steg till och diskutera Idgies skuldkänslor och förvirring i relation till detta, men jag tror att det lätt blir absurt.)

Idgie avskärmar sig från sig familj och ”förvildas” ytterligare, vilket leder hennes mor till att be Ruth komma och försöka förvandla henne till en ung dam. Det går inte riktigt som hon tänkt sig, då Ruth påverkas mycket mer av Idgie än tvärt om – hon dricker, spelar kort, badar med kläderna på, och följer med på inbrott i en godsvagn och slänger mat till tältbyn bredvid rälsen, och njuter av det (samtidigt som hon förklarar att hon inte gör sådant, att man faktiskt inte får, och så vidare). För en gångs skull framställs detta som positivt både inomfiktivt och utomfiktivt – Ruth råkar inte illa ut för att hon frigör sig eller frångår det väluppfostrade kvinnoidealet, vilket annars ofta är populärt i film och litteratur. Dock fullföljer hon sina planer och gifter sig i slutet av sommaren ⁴ vilket Idgie upplever som ett svek. När hon några år senare upptäcker att Ruths man Frank misshandlar henne blir hon rasande och vill ta Ruth därifrån, men får inte förrän Ruth blir gravid och hennes mor dör. Här påpekar Hollinger att Ruths beslut att stanna kvar hos sin man och ta hand om sin mor presenteras som ”noble and courageous, rather than foolhardy and dangerous.” ⁵ När hon väl beslutar sig för att lämna honom är det inte på egen hand, utan mer som att Idgie kommer och hämtar henne. Trots att Ruth framställs som den stereotypt kvinnliga av dem två, är det frustrerande för åskådaren att hon inte kan frigöra sig själv, utan behöver hjälp (och att även Idgie dessutom måste räddas av två män när Frank ger sig på henne). Som Hollinger även framhäver gör detta också att det är den enskilda handlingen som ses som ”lösning” på kvinnomisshandel, istället för att det ses som ett samhälleligt problem som inte kan lösas utan samhälleliga förändringar. ⁶
—
4 ) Vilket man kanske skulle kunna se som ett straff om man är lite cynisk, men det lämnar vi därhän. Dito misshandeln och hennes senare död i cancer.
—

Ninny och Evelyn har en annorlunda relation – de har en större åldersskillnad, även om de båda är äldre kvinnor, och den del av deras relation som framställs under filmens gång pågår inte under tillnärmelsevis lika lång tid. Vi får en känsla (eller är tänkta att få en känsla) av att de kommer varandra mycket nära, särskilt i den scen mot slutet av filmen då Evelyn tror att Ninny har dött, men det är svårt att se hur. De diskuterar Ninnys utvecklingsstörde son, Evelyns klimakteriebesvär och de ilskeutbrott hon får allt eftersom hon tar till sig Idgies amazon-alter ego ”Towanda” (vilket, istället för att ses som något positivt, behandlas lättvindigt genom Ninnys kommentar ”Hur mycket tar du av de där hormonerna?” och visst, man kan diskutera hur pass välanpassat det är att ramma en Folka på en parkeringsplats, men det är synd att utvecklingen från passiv mus till aktiv och stark kvinna ska ses som ett humoristiskt inslag) men egentligen får man ingen känsla av deras utbyte. Det är nästan som att budskapet är att det behövs inte mer gemensamt än kön – kvinnor kommer etablera en vänskap bara på utbytande av erfarenheter och trevlig samvaro.

Hollinger diskuterar – och kritiserar – Stekta Gröna Tomater till stor del utifrån den bok på vilken filmen bygger ⁷, med grundsatsen att en stor del av de progressiva ämnen som tagits upp i boken vattnats ur i filmen, men jag vill påstå att de flesta av hennes anklagelser bär lika stor tyngd om man ser filmen som originalverk och bortser från jämförelser (även om det kan vara beklämmande att läsa dem).

Hollinger har två huvudsakliga synpunkter: Stekta Gröna Tomater (filmen, vill säga) använder kvinnogemenskap för att befästa existerande normer istället för att styrka och bekräfta kvinnors självständighet (och gör det förklädd till feministiskt medveten kvinnofilm), och den är mycket tvetydig i sin framställning av ett (eventuellt, kanske, möjligen) homosexuellt förhållande. ⁸

Filmen slutar med att Evelyn erbjuder Ninny att flytta hem till henne och hennes man, då Ninnys rumskamrat på ålderdomshemmet avlidit och hennes eget hem rivits. Istället för att runda av med ett budskap om kvinnlig självständighet, pekar detta snarare mot en annan sorts kvinnokontinuitet – den som moder, trygghet och omhändertagare. Det underliggande budskapet är att Evelyn mår bäst hemma, där hon kan få rå om och ta hand om – trots att hon skaffat sig ett jobb hon trivs med och som gör henne lycklig. Evelyn säger att det är på grund av Ninny som hon inspirerats till alla förändringar i sitt liv, men när hon bjuder med henne hem har hon ganska effektivt tagit udden av förändringarna – Ninny och hennes berättelse hjälpte henne igenom hennes medelålderskris och påverkade henne at göra något, men där tycks det sluta. Evelyn, och därmed filmen, reflekterar inte över hur hon passar in i systemet, utan förändrar sig själv tillfälligt och på ytan – och hamnar ändå till slut där hon hör hemma.

Jag håller även med om Hollingers andra kritik. Idgie och Ruth kan uppfattas som ett lesbiskt par, och det finns vissa tvetydiga och/eller lätt homoerotiska scener (av vilken den främsta förstås, eftersom det handlar om kvinnor, utspelas med mat som medel), men det framgår aldrig tydligt att de faktiskt är älskare – vilket jag tycker är ganska uppenbart, och gjorde även innan jag fick klart för mig att de var det i boken. Även om det kan tyckas stereotypt med en lesbian som klär sig och uppför sig som en man, och som leder en ärbar kvinna från det heterosexuella familjetjället och förvrider huvudet på henne, tror jag inte det är så det är tänkt – och det är inte så filmen har framställt det, egentligen; som Hollinger säger, ”instead, it converts their relationship into what the film’s press material suggest is ’the deepest bond of friendship’ between a ’young maverick unrefined by etiquette and untamed by men’ and a ’God-fearing woman.’” Istället för att bli en berättelse om kvinnor och deras relationer, som inspirerar kvinnor, blir det en berättelse om goda vänner. Genom att begränsa utsträckningen av Idgie och Ruths relation begränsar man även filmens möjligheter. Jag är inte förtjust i tendensen att se homoerotik och tvetydighet i varje buske, men man gör sig själv en lika stor björntjänst genom att göra en faktisk relation till något annat, mer acceptabelt. När det dessutom sker i en film som på så många andra sätt inte når ända fram när det kunde gått så mycket bättre, blir det än mer frustrerande.

Hollinger säger, något sarkastiskt, att precis som Evelyn inspireras av berättelserna om Idgie och Ruth är det tänkt att vi ska inspireras av dem, och av berättelsen om Evelyn, ⁹ men jag tror (och Hollinger håller ganska mycket med mig) att det spelar ingen roll om man inspireras av deras enskilda handlingar och personligheter när den övergripande berättelsen och slutet blir så light-feministiska och tillrättalagda. Någonstans blir det som att Idgie och Ruth och Evelyn ifrågasätter normen och systemet, men de utmanar dem aldrig. Det är uppmuntrande att se två kvinnor som på tjugotalet, i Södern i USA, utmanar det mansdominerade rasistiska samhälle de lever i, men när den ena av dem inte kan ändra sin situation utan måste låta någon annan göra det åt henne, när deras relation vattnas ur till en mycket nära vänskap, och så vidare, blir det inte vad det kunde ha varit. Det är uppmuntrande att se en medelålders kvinna komma till insikt om sig själv och sin man, men när hennes frigörelse endast är ytlig, och de få känslomässiga förändringarna försvinner i skojiga anekdoter, och hon sedan rättar in sig i förväntningarna igen, känns det bara som ett försök att lugna kvinnorna genom att få dem att tro att man ger dem det de vill ha, nämligen representationer av starka kvinnor.

—

1 ) Karen Hollinger, In The Company of Women; Contemporary Female Friendship Films (University of Minnesota Press, 1998)
2 ) Vilken jag av utrymmesskäl hädanefter kommer att hänvisa till som Stekta Gröna Tomater.
3 ) Molly Haskell, From Reverence To Rape;The Treatment of Women in the Movies (Penguin Books, 1974) Främst kapitlet “The Woman’s Film”, s 153-188.

5 ) Hollinger, s. 165 f.
6 ) Ibid, s. 166
7 ) Ibid, s. 158-168.
8 ) Ibid, s 161 f.
9 ) Ibid, s 167.