Hoppa till innehåll

Spikmattor och rakblad

22 juli, 2009

Elin gör en mellanlandning här på väg mellan Östersund och Göteborg, och eftersom hon hade med sig sin födelsedagsspikmatta tänkte jag att vafan, jag provar väl då.

Den korta versionen:
Jag testade först lite snabbt  med t-shirt på, kände ingenting, och drog av mig tröjan. Då gjorde det ont. Sen gjorde det lite mindre ont — men Elin glömde bort mig för att hon lånade min dator, så jag låg där ganska länge och var lagom obekväm. Sen gjorde det ont igen när jag skulle av och alla piggarna borrat in sig i huden. Sen kändes det som att hela min rygg var solbränd ett tag, och jag såg ut som rödlätt Leksandsknäcke och satt och knorrade och undrade varför jag utsatt mig för det där egentligen.

Den långa versionen:
Det första jag tänkte — nä, OK, inte helt sant, det första jag tänkte var nog AJ FÖR I… Men det tog bara någon sekund innan jag insåg att det här kan jag. Den här känslan känner jag igen. Den brinnande svidande smärtan, kroppen som reagerar med fullständig fokus på känslan och sedan svarar med lugn, klarhet, och en viss trötthet. Men jag har inte sett någon som dragit parallellen än. Är det för att det är en känslig fråga? För att det är en osmaklig jämförelse? För att man inte vill få de spikmattefrälsta efter sig?

Känslan är nästan precis densamma som när man skär sig. Just densamma säregna smärtan, som bränner och svider och som följs av lugn och klarhet när hjärnan översvämmas av endorfiner. En liten tid av uppskov, en sensation att fokusera på istället för allt det som rasar i kroppen och i huvudet, och en rent kemisk biologisk reaktion som gör att det känns lite bättre.

Jag menar inte att säga att det är samma sak att ligga på en spikmatta och att skära sig — men egentligen, varför inte? Vad är skillnaden? Att det ena leder till blod, att det är ofta görs i hemlighet och skam, huvudsakligen av trasiga unga flickor som desperat letar efter utlopp och lindring? Att det andra har en snygg logga och en påhittad bakgrund – men sägs hjälpa mot just depression, ångest och stress? De känns nästan precis likadant, de används på samma sätt och för samma ändamål. Det ena är självskadebeteende, det andra är trendig terapi. Varför då?

Att skära sig är många gånger en strategi, en mekanism för att hantera och avleda, att få något påtagligt och konkret att fokusera på, men också just att få till det lugn och den respit som hormonpåslaget innebär. Att kunna sova, att få andas lite. Alla de som har spikmattan som strategi för att få sova, för att må bättre, vad är det som gör den mer konstruktiv? Egentligen?

—-

Ingen verkar heller ha reflekterat över den faktiska spikmattans historia  (till skillnad från det plasthittepå som lanserats nu). Över de fakirer som legat på den inte som något slags medicinsk behandling utan som ett bevis på att de överkommer sin kroppslighet och sitt lidande. Fakirer och mystiker som svälter och späker sig, som genomborrar sina kroppar med vassa föremål och straffar dem. Låter det inte liksom vagt bekant?

About these ads
41 kommentarer leave one →
  1. 22 juli, 2009 3:14 e m

    Go, Julia, go!

  2. 22 juli, 2009 3:25 e m

    Jag håller med. Jag kände igen känslan direkt också. Och hade inga problem med den. From the start. Men jag mindes den mer från mina gamla yoga-sessioner, dom där man tänjt sig till smärtgränsen, och sedan, plötsligt, somnat.

    /Gubbsoda

  3. Fahd permalänk
    22 juli, 2009 3:26 e m

    Du är så bra ibland att man inte vet man ska säga… Fortsätt!

  4. 22 juli, 2009 3:31 e m

    Jag har inte skurit mig på stadig basis så jag vet inte. Jag har för övrigt inte testat spikmatta heller. Jag får hitta en annan klubb :(

  5. angelica permalänk
    22 juli, 2009 3:49 e m

    Haha, jag har redan dragit parallellen men jag orkar inte blogga om den. Tack för att du gör det så bra! Jag jobbar iofs inom psykiatrin med flickorna som skär sig och ångestmänniskorna, kanske inte så konstigt att jag grubblat. Har själv rekommenderat spikmattan mot just ångest till en del patienter. Men det sista jag hörde i fikarummet eller läste i nån tidining var att det saknas evidens för spikmattans helande effekt mot ångest och depressioner. Personligen gjorde jag en helt annan reflektion nyligen. Fick en epilator i julklapp som jag tog mod till mig att börja anvnända runt midsommar, AJJ!! Kom till jobbet dagen därpå och sa till mina kollegor att jag har funnit det rumsrena substitutet till att skära sig för våra ångestflickor, tipsa dem om epilatorn, den ger samma känsla och smärta men inga amublanstransporter till akuten och inga skärsår… epilator mot ångest??!! Vad tror ni? Kan vi finna evidens tro?? Annars tänker jag som du — fakirer, självplågare, träningsnarkomaner, you name it… vad var det med min Kung Fu-träning som förde mig ut ur utmattningsdepressionens djup. Var det motionen och enodrfinerna och min nya fit(ta) kropp och mitt fina flås, eller var det den sköööna känslan av sjuk träningsvärk i varenda muskel, den sköööna känslan av tillåten smärta??
    Tjolahopp!!

  6. 22 juli, 2009 3:50 e m

    Men spikmattan är ju en svårförståelig fluga…den är ju som gjord för stjärnbloggare. Eller?

  7. 22 juli, 2009 3:59 e m

    Visst påminner det om varandra, och det är en generallissering. Vissa får endorfinkickar av att plåga sig igenom ett maratonlopp, andra när de ligger sig på spikmattan. Att göra en mara är acceptabelt, att luta ikull sig på en spikmatta likaså.. De allra flesta spikmattefantaster lägger sig inte på mattan när världen rämnar, för att orka leva vidare. Maratonlöparen kan avstå utan att liver rasar(viss abstinens ja). Det två lämnar heller inte spår hos dig som andra kan se och döma dig efter Vad som är acceptabelt, vad som är orsaken till och följden av, är det som skiljer.

  8. 22 juli, 2009 4:02 e m

    Tack för hejaropen.

    Angelica: Det finns de som rycker ut håren på huvudet också…

    Anton: Det är ganska många andra som använder den — jag tror jag läste att det sålts typ 300 000 stycken.

    mockzallad: Fast en mara känns inte likadant, det är på sin höjd samma koncept. Jag menar att just smärtan I SIG är så oerhört lik. Det känns bokstavligen likadant, inte generellt.

  9. 22 juli, 2009 4:57 e m

    Tatuering, också. Nu har jag inte legat på spikmatta, men annat kan jag jämföra med: sjuk smärta, sedan endorfiner, lugnet, avslappningen. Undrar hur många som går fulltatuerade för att de är beroende av känslan, inte motiven?

  10. 22 juli, 2009 4:58 e m

    OCH piercings. Tar mycket kortare tid iofs.

  11. Julia permalänk*
    22 juli, 2009 5:06 e m

    Absolut, det med. Men det är konstigt att spikmattan — tycker jag, i alla fall — var mer likt att skära sig än att bli rispad i huden med massa nålar (dvs tatuera sig). Det påminde, men inte lika mycket.

    (Jag skulle vara såååå jäla tatuerad om jag inte var halvpank och, mellan varven, i alla fall LITE smart.)

  12. 22 juli, 2009 6:16 e m

    Otroligt intressant diskussion som borde genomträngas djupare. Jobbar med tjejer och killar som på olika sätt har ett självskadebeteende och har flera gånger sett att de byter ut sitt beteende mot ett mer, socialt accepterat beteende men med liknande funktion. Och den intressanta frågan är ju huruvida detta ske ses som lyckat eller ej? Problemet finns kvar, men det kanske räcker med att personen i fråga har funnit ett förhållningssätt som fungerar och inte skadar i lika stor utsträckning? Dock tror jag att detta skulle bli svårdiskuterat då mer eller mindre varenda människa har hittat sina egna ångesthanterare som de dessutom hyllas för. Bra initiativ av dig!

  13. George permalänk
    22 juli, 2009 6:22 e m

    Ta en iskall dusch, bada i en isvak, rulla sig naken i snö är andra bra sätt på vilka man, utan blodutgjutelse, kan trigga ett flertal smärtreceptorer för en fin signalsubstansonani.

  14. 22 juli, 2009 6:31 e m

    Då är jag med Julia. Jag kan inte själv uttala mig om likheten i det båda, utan pratar bara om det som fenomen.

    Var det gäller fysisk smärta, om vi skiljer ut den från psykiska/själslig, så vet man att det vid tex massage frisätts måbra ämnen. Men, de sker också en ”trängsel” vid omkopplingen i ryggmärgen, som ev fungerar så att andra nervimpulser, tex smärtor, tonas ner helt enkelt för att det är för trångt.

    Att se spikmattan som alt till självskada, rent av behandlingsmässigt, tror jag inte är så kontroversiellt. Det förekommer ju olika varianter redan nu med isbitar i handen, gummisnodd kring handled osv. Känsligare tror jag däremot att det är att dra paralleller med tatuering och piercing, eller för den delen, låta någon annan åsamka en smärta, tex S/M. Alldeles säkert kommer man att få mothugg från respektive områdes förespråkare:)

  15. 22 juli, 2009 7:02 e m

    Jag provade spikmattan första gången igår. Anledningen att jag köpte den var min sambo, som har rejäl skolios och ofta väldigt ont. Jobbar som webbare också, inte jättebra när ryggen är sned.

    Det är svårt det där, att se någon loda så frekvent och inte kunna göra något för att lindra. Jag läste om mattan och tänkte att det var värt pengarna bara för chansen att lindra hans lidande. Så fraktade mattan till Amsterdam, lagom till hans födelsedag.

    När jag såg honom se helt lugn ut efter minuter på mattan tänkte jag kanske att han inte fejkar tacksamheten. Provade lägga mig, det var som tidigare kommentatorer beskrivit; Ett fokus på någonting utanför sig själv. Smärta och njutning utan spår.

    Det är en intressant parallell du drar med skärande. Jag har skurit mig av misstag bara, men det är inte helt främmande. Håller i viss mån med tidigare kommentar om att rakblad lämnar ärr. Rakblad förknippas med ”må dåligt” och spikmatta med ”må bra”. Av allmänheten som står utanför, dvs.

  16. Rickard permalänk
    23 juli, 2009 12:53 f m

    And now time for something completely different:

    Gör så att man kan kommentera på din mobilbildsblogg!

  17. Andy permalänk
    23 juli, 2009 9:40 f m

    TYP det bästa jag läst på TYP åratal. Heja heja!

  18. 23 juli, 2009 1:07 e m

    Jag tycker inte om den där spikmattan.

  19. 23 juli, 2009 2:57 e m

    Har inte skurit mig eller legat på spikmatta men tycker du beskriver känslan av smärta rätt bra. När kroppen accepterar det. Tycker personligen att det stämmer rätt bra in på när man tränar hårt. Och att överkomma smärtan och plågan är en rätt häftig känsla. Fast lite skojigare när man springer fort och långt i fin natur än att sitta hemma med nåt vasst, be it knivform eller mattform.

  20. derikonja permalänk
    23 juli, 2009 6:12 e m

    Jag håller med ovanstående! Vilken otroligt bra parallell.

    Fortsätt skriva så sjukt bra!

  21. 23 juli, 2009 6:18 e m

    Oj, kommentarerna bara fortsatte. Tackar igen för alla snälla saker ni säger.

  22. Anna permalänk
    23 juli, 2009 10:23 e m

    Ja, oj oj vad sugen jag blev på spikmatta. Jag tänkte också på liknelsen när jag tatuerade mig, speciellt de sista timmarna och kan ibland önska mig den känslan men som tidigare diskuterats här, utan följerna och ärr. Bara lugn. Sen om man får bättre rygg är faktist mer än ett övervägande argument för att testa.

  23. 23 juli, 2009 10:48 e m

    Jag har använt spikmatta sedan ca två månader tillbaka.

    Verkligen bra grej får att få fart på ”rotflödena” med = allmänt mycket välgörande – i mitt 2-månaders perspektiv sett i vart fall.

  24. 24 juli, 2009 2:40 e m

    shit julia, grymt skrivet! eller kanske iakttaget!

  25. 25 juli, 2009 12:23 e m

    Fascinerande inlägg, måste jag säga. Eller ja, hittade till din blogg för första gången och den är ju full av intressant läsning. Alltid lika kul när man hittar en skribent som faktiskt har nåt att komma med. Hejaheja, fortsätt så!

  26. 25 juli, 2009 2:06 e m

    För att inte tala om machocismsex! Jag ser tydliga paralleller (ugh stavningen) mellan känslan av smärta i samband med sex och en spikmatta.

    Det är ingen mirakelmetod dom har kommit på. Bara ett acceptabelt sätt att göra illa sig på.

  27. intefanny permalänk
    27 juli, 2009 1:06 f m

    Men så är det ju alltid. effekten man får från ”sunda” saker, som träning/spikmatta/sex osv kan ofta jämföras med effekten av preparat som är fullständigt o-okej. Skillnaden är väl att skärandet skadar kroppen i större utsträckning, men även psyket. Om man gör en grej av att må dåligt mår man i regel sämre. Att mena att det bara är själva ruset som är det viktiga är inkorrekt, det handlar lika mycket om kontext, synlighet och vilken grupp man sällar sig till iom det man gör.

  28. 27 juli, 2009 6:58 f m

    Jag vet inte riktigt hur många gånger jag kan förtydliga: Det är inte bara så att känslan och effekten är den samma, det jag menar är att SMÄRTAN också känns extremt likadan. Det var väldigt mycket det jag reagerade på.

  29. gullmars permalänk
    30 juli, 2009 1:21 f m

    Ett briljant inlägg som förtjänar att utvecklas i längre form!

    Som cykeldåre känner jag väl igen kopplingen mellan smärta och njutning. Dels den helt socialt accepterade (rentav beundrade) smärtan från mjölksyra vid maxprestation och träningsvärken dagen efter. Dels den konstigt uppiggande varma svedan direkt efter att man fått smaka asfalt i en krasch. Kanske inte helt socialt accepterat att gå omkring med stora skrubbsår i vuxen ålder men heller inget direkt stigmatiserande. Å andra sidan finns den molande smärtan när nån led eller muskel gått sönder. Den är aldrig njutbar – en varningssignal om något okänt fel ger ingen ”release”.

    I mitt fall är det alltså när jag exakt vet vad smärtan beror på och hur länge den kommer vara som jag kan få en slags njutning av den. En blandning av kontrollkänsla och självmedicinering alltså, vilket liknar det självskärande flickor beskriver – men som del av ett aktivt, risktagande mansideal förstås mycket mer socialt accepterat.

    Tyvärr är mitt belönings-/varningssystem i kaos sen gårdagens runda då jag och min racer ville åt olika håll för ett ögonblick. Ena benet är uppskrapat från vaden till höften, med påföljande endorfinkick. Andra benet skriker däremot om att knäleden fått sig en obehaglig smäll. Kanske jag skulle låna en spikmatta och sova på för att övertyga kroppen om att allt är ok…

    Om det här blev en lång och osammanhängande första kommentar så beror det på att jag alldeles kom av mig av att jag som okänd rss-beundrare fick en så fin inbjudan i ditt dagsfärska inlägg. Hur mycket det än smärtar mig måste jag nog ändå tacka nej till skinnydipping med tanke på att mina sår måste få läka först! ;)

    / David

  30. 30 juli, 2009 11:39 f m

    Tackar!

  31. 2 augusti, 2009 6:07 e m

    Hej hej.
    Gillade artikeln och bloggade lite om den här:
    http://paperclipcat.blogspot.com/2009/07/spikmattor-och-rakblad.html

    Hoppas det är okej.

  32. 2 augusti, 2009 6:14 e m

    Det är klart det är!

  33. 26 augusti, 2009 10:28 f m

    Tycker du fortfarande att det känns som om du skär dig med rakblad när du ligger på mattan? :)

    Jag tycker själv att det gjorde sjukt ont i början men nu när jag är van så känner jag mig bara mer avslappnad när jag ligger på min spikmatta.

  34. 26 augusti, 2009 10:57 f m

    Jag har bara testat två gånger, jag har ingen egen.

  35. 10 april, 2010 7:13 e m

    GUD!! jag trodde jag var galen som tänkte såhär när jag testade mattan för första (och enda) gången…. jag vågade till och med skriva ett inlägg om det nu.

    (och ja, jag håller på att läser genom hela din blogg. den är så jävla bra)

Trackbackar

  1. Sociala medier, sjukdom och spikmattor « Dubbelw's Blog
  2. Infördödentillvaron « Isabelle Ståhl – istället för sömn
  3. Vildvittra » Länkhög
  4. Kanske? « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  5. Two can be as bad as one « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  6. Thirty people, thirty blog posts « Jumbled Words

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare