Lika som bär

Någon är missnöjd med en låda utländska blåbär som inte smakar något, och jag funderar först på blåbären i skogen hos mina föräldrar — i den före detta skogen hos mina före detta föräldrar, eller hur man nu ska uttrycka det; i skogen vid mitt barndomshem, då. Och hallonlandet, som jag till skillnad från blåbärsskogen inte fortfarande kan beta i om jag vill.

Smakminnena exploderar, nästan så jag inte kan värja mig.

Blåbär, mindre än monstrena man köper i butik men spända, som spricker mot tungan och smakar så som bara nyplockade nymogna blåbär gör. Lite sött, lite lite surt, och alldeles blåbärigt. Lite blanka, daggiga, lika magiska oavsett om man kan fylla en bunke på några minuter utan att röra sig mer än från midjan eller om man får gå omkring länge och leta och dra fingrarna genom riset. Smaken som dröjer sig kvar länge i munnen, nästan lika länge som den fläckade tungan och de blålila läpparna.

Hallon, mognade i omgångar under dagen — ljumma  i morgonskörden, eller solvarma i den omgång man kan plocka under eftermiddagen. Svala om man går ut en sista gång på kvällen, när det börjat mörkna. Flera olika smakvarianter på samma buske — de nästan mogna, de perfekt mogna, de lite övermogna som mjuknat och förlorat tuggspänsten och är nästan för söta, nästan på väg mot det ruttna men fortfarande goda. (Och de bärfisiga, men dem minns jag inte med samma njutning.) Att gå och plocka och plocka, i en skål eller rakt i munnen, oftast rakt i munnen, och tappa bort tiden, bara plocka. Vända försiktigt med handen mellan grenarna, känna hur det rispar lite skönt i huden; sätta sig på huk och upptäcka alla de som gömt sig på undersidan av löven men som lyser djuprosa i skuggan.

Och jordgubbar, de år som vi odlade dem, med nät och fågelskrämmor och mycket vattnande. Som bäst när de är klarröda och solvarma, nästan heta, med en egen smak av varmt som är oumbärlig för att sötman ska bli perfekt, gärna med lite torr sträv jord kvar när man borstat bort det mesta, som gör utsidan lite torr som kontrast mot saften. Sköljer man dem hinner de svalna, och njutningen förtas lite, den som nästan tvingar en att blunda och tugga, slicka sig om läpparna för att få med allt, få med det som hamnar i mungiporna när man biter i en stor saftig solmogen varm jordgubbe.

Smultron, undangömda, aldrig i stora mängder i trädgården men eftersom de var så hemliga hann de ofta bli ganska stora och outsägligt söta och goda. Friska på ett sätt som jordgubbarna inte var, och än mer ljuvliga eftersom man nästan aldrig fick mer än ett par stycken åt gången.

Och den njutning som kommer av att man plockat själv, att man krupit ihop där och hittat varje litet bär man stoppar i munnen. De kladdiga fingrarna och de saftade läpparna som en del av hela upplevelsen, med alla sinnen.