Vi pratar Stolta föräldrar (varje år, varje år blir jag fuktig i ögonen av dem och lite av poliserna) och kommautande och jag säger något trött-vist om att det är ju inte bara en gång, det är alla gånger, en ständig process, varje gång man pratar med en ny människa och vissa ämnen kommer upp, och hör mig själv säga ”man kanske inte orkar komma ut över korv stroganoffen liksom” och sen kräks jag lite på mig själv.
(Jävla skit-Pride att hålla på när man jobbar.)
Kategorier: löst krafs · queer
Eftersom jag har alldeles för livlig fantasi funderar jag ju på om han egentligen har en fetisch för arga tjocka kvinnor.
Kategorier: i media · lite nördigt · löst krafs
Idag fick jag åka till en kyrkogård någon timme bort från Uppsala, där någon vält ett antal gravstenar.
Precis när jag stängt av kameran träffades jag av några regndroppar och hoppades att jag skulle hinna till bilen innan det blev värre. Från skydd under en stor björk såg jag väggen av ösregn och svor för mig själv tills jag gick vidare, med axlarna uppdragna och ögonbrynen rynkade — och upptäckte att det var ett av de där magiska sommarregnen. Från ingenstans.
Stora men liksom lätta droppar, som ser ut som syndafloden men faller så glest att man nästan kan gå mellan dem och inte bli blöt; som fuktar och svalkar mer än något annat. Så man vill blunda och vända ansiktet uppåt och bara få känna hur de snuddar vid huden, faller smekande lätt som flyktiga kyssar. Blunda långsamt och andas in djupt, känna hur regnet väcker dofterna i asfalten, i gruset och dammet, i gräset och i träden, hur det väcker luften till liv och gör att allting stannar upp, allting annat försvinner.
Det tog slut nästan innan det hann börja, men lämnade efter sig ett lugn och en känsla av stilla lycka. Om det hade fortsatt och växt, om jag hade fått stå ute på ett av fälten och låta det ösa över mig, hade det nog känts precis så här. Blunda och säg om jag har fel.
Kategorier: glad
Idag har jag varit och filmat trevliga naturister i Fjällnora. Jag och redaktörn pratade om en naken-uppa och valde bort det — men om jag hade haft litet mer tid och en handduk hade jag fanimig strippat och slängt mig i vattnet, och hoppas att håret torkat så pass när jag var tillbaka på redaktionen att jag inte skulle bli avslöjad som den maskare jag var. Det var så fint väder, och vattnet glittrade, och jag älskar att nakenbada.
Här har ni nakisarna – som alltså hade slipstvång på bryggan. Fast jag fick komma ut på den ändå. (Och stod sen och svajade betänkligt; det var omöjligt att få styrsel på stativets vattenpass.) De berättade att de fotpaddlade båtarna som man kan hyra en bit bort ofta får ”motorstopp” nära dem. Då brukar de göra vågen allihopa. (Häromveckan hade de tydligen blivit moonade av några unga killar, och kunde inte riktigt räkna ut vad det var tänkt att åstadkomma.)
Jag är nu på extremt badhumör. Jag har fått en broschyr med lista på Stockholms naturistbad — någon som ska med?
Kategorier: i media · lite nördigt
Jag kunde inte annat än undra om det unga paret med likadana svarta filthattar, båda utstuderat nonchalant neddragna över ena ögat, hade köpt dem innan de träffats, kanske till och med använt dem som isbrytare — oj, nämen titta, vad lustigt – eller om de köpt dem var för sig och fnissande bestämt att det var ett tecken på hur bra de passade ihop, eller om de, hemska tanke, köpt dem tillsammans.
Jag glömde berätta om det andra fina från i fredags, innan snyggfestandet. (Klädkoden var för övrigt ”uppklätt, avklätt” — undrar vad Ribbing hade sagt?)
Det var ju så fasligt rått och fuktigt i luften, och mina lungor började göra sig påminda redan på vägen till tunnelbanan. Självklart hade jag glömt lägga tillbaka min inhalator i rätt väska sen jag var ute tidigare i veckan. Sen gjorde jag misstaget att tömma och göra rent en äckelmöglig sumpbehållare tillhörande redaktionens kaffeautomat. (Kom ihåg att jag själv inte ens dricker kaffe.) Och sen var det igång. Klåda, pip, rossel, svid.
Jag ringde min vårdcentral och bad om ett e-recept, så jag kunde kila iväg till ett apotek i närheten. ”Ja, ok, jag lägger det till läkaren här så kanske du har det någon gång idag. Annars på måndag.” Jamen tack som fan då. Det faktum att det jag bad om var en astmainhalator för akut bruk verkade inte slå henne som relevant.
Jag sa något om det på internet, varpå flera personer twittrade och facebookade att jag behövde en inhalator, fanns det någon i Uppsala som hade en att låna ut eller kunde fixa recept? Sen skickades det vidare, så att inom loppet av någon timme var det ett dussintal personer jag inte ens kände som vidarebefordrat meddelandet.
Tyvärr var det ingen som kunde hjälpa mig, men lungorna lugnade ner sig och jag kände mig ändå omhändertagen av INTERNETS. Det var faktiskt fasligt fint.
Kategorier: glad
En av många Idéer jag har för mig är att på söndagarna läser jag bröllopsannonserna i DN för att se om det är några som tagit brudens efternamn. Om det inte står något alls om vilket namn de tagit så räknas det varken för eller emot, typ. (Det är en väldigt oprecis vetenskap det här — att ta ett helt nytt gemensamt namn räknas dock också.)
Idag var det hela tre par som tagit brudens efternamn. Jag vet inte om jag ska räkna det som att det är en bra dag, men så var det i alla fall.
Kategorier: lite nördigt · löst krafs
Man borde ha minifester oftare. Så man påminns om hur fantastiska människor man känner och vilka trevliga människor de i sin tur känner. Över lag borde det hemmahängas mer.
Fast man kanske ska ha plastglas istället. Jag har för litet diskställ för alla dessa glas.
Snygg var jag, i vilket fall. (Foto snott av Annan.) Vi var faktiskt över lag väldigt snygga allihop.
Nu väntar jag bara på att någon ska blogga bilden på mig som visar att jag kan få upp två fingrar i samma näsborre.
Den här knappen har min chef för övrigt på fickan på sina shorts.
(Det står: ”Jag läser chick-litt utan att skämmas”.)
Kategorier: böcker · lite nördigt · löst krafs
Mycket trevlig kväll ute igår, där jag lyckades droppa slitna pärlor som ”vi älskar trots, inte för att” och ”man kan inte ligga/vara ihop med någon av orsaker” som ändå gav det samlade sällskapet något slags aha-upplevelser, och där Elin glatt förklarade att mina bröst såg ut som en rumpa.
När jag kom hem trillade bror förbi och testade spikmattan. Han är inte ett fan.
Kategorier: fest · glad · lite nördigt
Elin gör en mellanlandning här på väg mellan Östersund och Göteborg, och eftersom hon hade med sig sin födelsedagsspikmatta tänkte jag att vafan, jag provar väl då.
Den korta versionen:
Jag testade först lite snabbt med t-shirt på, kände ingenting, och drog av mig tröjan. Då gjorde det ont. Sen gjorde det lite mindre ont — men Elin glömde bort mig för att hon lånade min dator, så jag låg där ganska länge och var lagom obekväm. Sen gjorde det ont igen när jag skulle av och alla piggarna borrat in sig i huden. Sen kändes det som att hela min rygg var solbränd ett tag, och jag såg ut som rödlätt Leksandsknäcke och satt och knorrade och undrade varför jag utsatt mig för det där egentligen.
Den långa versionen:
Det första jag tänkte — nä, OK, inte helt sant, det första jag tänkte var nog AJ FÖR I… Men det tog bara någon sekund innan jag insåg att det här kan jag. Den här känslan känner jag igen. Den brinnande svidande smärtan, kroppen som reagerar med fullständig fokus på känslan och sedan svarar med lugn, klarhet, och en viss trötthet. Men jag har inte sett någon som dragit parallellen än. Är det för att det är en känslig fråga? För att det är en osmaklig jämförelse? För att man inte vill få de spikmattefrälsta efter sig?
Känslan är nästan precis densamma som när man skär sig. Just densamma säregna smärtan, som bränner och svider och som följs av lugn och klarhet när hjärnan översvämmas av endorfiner. En liten tid av uppskov, en sensation att fokusera på istället för allt det som rasar i kroppen och i huvudet, och en rent kemisk biologisk reaktion som gör att det känns lite bättre.
Jag menar inte att säga att det är samma sak att ligga på en spikmatta och att skära sig — men egentligen, varför inte? Vad är skillnaden? Att det ena leder till blod, att det är ofta görs i hemlighet och skam, huvudsakligen av trasiga unga flickor som desperat letar efter utlopp och lindring? Att det andra har en snygg logga och en påhittad bakgrund – men sägs hjälpa mot just depression, ångest och stress? De känns nästan precis likadant, de används på samma sätt och för samma ändamål. Det ena är självskadebeteende, det andra är trendig terapi. Varför då?
Att skära sig är många gånger en strategi, en mekanism för att hantera och avleda, att få något påtagligt och konkret att fokusera på, men också just att få till det lugn och den respit som hormonpåslaget innebär. Att kunna sova, att få andas lite. Alla de som har spikmattan som strategi för att få sova, för att må bättre, vad är det som gör den mer konstruktiv? Egentligen?
—-
Ingen verkar heller ha reflekterat över den faktiska spikmattans historia (till skillnad från det plasthittepå som lanserats nu). Över de fakirer som legat på den inte som något slags medicinsk behandling utan som ett bevis på att de överkommer sin kroppslighet och sitt lidande. Fakirer och mystiker som svälter och späker sig, som genomborrar sina kroppar med vassa föremål och straffar dem. Låter det inte liksom vagt bekant?
Kategorier: funderat
Jag påstod igår kväll att jag behövde avsluta festligheterna någorlunda tidigt, eftersom jag var bjuden på brunch och var ansvarig för att ta med juice. Sällskapet bestämde då som en man att de skulle se till att jag låg där utanför rätt port i tid, med ett paket juice i ett snöre om halsen.
Så blev det nu inte (till vissas besvikelse). Men jag gick inte hem förrän vi dansat loss ordentligt heller.
Brunchen var mycket mycket trevlig; jag kom på mig själv med att sitta och äta fattiga riddare och läsa Bon och tänkte att ibland är livet precis så där högblankt och glassigt som man tänker sig att andra lever.
Internet, kan ni avgöra en kontrovers?
Är det OK att lägga in någon i mobilen som ”Fina Elin” och/eller ”Älskling”?
Kategorier: funderat · lite nördigt · löst krafs
Läste i DN om sommarångest och semester.
Häromveckan skrevs det om att korta semestrar kan vara hälsofarliga; jag skojade då att det är väl tur att jag inte har någon. Vårens inhoppsvikarierande som blev som en heltid gick direkt in i sommarvik, som går direkt in i höstvik. Nästa gång jag är ledig är i december, och då är jag inte ledig utan arbetslös, som det ser ut nu. Och det borde jag säkert inte säga, enligt filosofin ”var glassig och cool och dig själv nog, visa inte strupen”. Men jag gör det ändå — hej, ge mig jobb! Jag är sjukt bra på det mesta och lite trött på att pendla även om jag älskar mitt jobb här i Uppsala. (Och finns det jobb här nästa år så säger jag ju inte nej heller.)
Var var jag? Jo, semester. Jag tänkte att äh, jag hade ingen förra året heller, det funkar väl, men det börjar nöta lite. På helgerna har jag dåligt samvete för sömnbristen om jag gör roliga saker, och dåligt samvete för alla jag inte hinner träffa om jag sover och slappar. Och dåligt samvete för de jag inte hinner träffa när jag träffar någon annan. Jag vill så mycket, saknar så många, och hinner så lite.
Jag halvsover nästan alla resor på tåget till och från Uppsala, oavsett hur mycket och hur jag sovit natten innan, för jag är aldrig ikapp och kroppen protesterar.
MEN. Om vi nu ska vara såna. Jag tycker om mitt jobb, det gör jag. Jag får göra roliga sommarprofilsjobb, jag får prata strunt med mina trevliga arbetskamrater, och ibland är det nyhetspuls och snabba puckar så det viner i däcken. Och det är väl bättre att jag har för många att träffa och sakna än tvärtom. Eller nåt.
Om ni ursäktar ska jag gå och tjyvsova i redaktionssoffan ett tag. (Nä, det ska jag inte, jag ska ut och fråga Uppsalaborna om Viktiga och Upphöjda Ting.)
Kategorier: funderat · strapatser
Om du vill bli road, förvirrad och lite godissugen:
Kategorier: lite nördigt · löst krafs
