A kiss is just a kiss; I think that’s what fools say

Det sägs att fransoserna säger att i varje relation finns det den som kysser och den som blir kysst — andra säger att det finns alltid någon som älskar mest, vilket väl är ungefär samma sak – och då och då funderar jag på det där. Jag har varit båda parter, och jag vet inte om någondera är att föredra, egentligen.

Idealet är väl kanske att man turas om att kyssa och bli kysst, om vi håller fast vid den metaforen. Allt går i rytmer och cykler och vågor; man älskar olika mycket, behöver olika mycket och allt det där, och man har ett utbyte där man vet att just nu är jag lite mer på, eller det är du som behöver tokmycket stöd, men det jämnar ut sig. Du och jag handihand i bubblan mot världen, eller vad man nu har för sig när man är där i bubblan.

Men det är så sällan det funkar så, verkar det.

Och jag lockas som sagt i vilket fall inte av någondera position – och jag vet egentligen inte om jag gillar tanken att turas om heller.

Jag gillar inte att vara den som älskar mer, vill mer, längtar mer, jag gillar inte den osäkerheten och otryggheten och jag gillar framför allt inte att vara i underläge. Men samtidigt vill jag inte vara den som blir älskad och längtad efter, vill lika lite känna att jag är i överläge (även om man kanske kan tro att jag skulle älska det). Börjar nästan känna förakt — som alldeles säkert bottnar i någon grouchomarxistisk känsla av att någon som älskar en sån som mig så mycket är helt klart inte någon jag vill vara med.

Jag vill varken känna att jag väntar på att bli sårad eller att jag har makten att såra någon annan, den sortens väntan som kommer med att älska eller älskas mycket, i alla fall i min känslovärld. Till och med om det växlar skulle jag nog hinna tvivla, ifrågasätta och tänka alldeles för mycket, i bägge faser. Inne i mitt huvud blir det aldrig tid att andas — allt ska dissekeras och närstuderas och analyseras. Hela tiden.

Det finns säkert de som kan älska precis lika mycket precis hela tiden, men jag tror de är ett minimalt undantag. Och varken en fixerad plats eller turas-om-andet känns rätt.

Det kanske inte är så konstigt att jag är nöjd med att ha det som jag har det. Att jag (för det mesta) inte känner någon saknad, någon tomhet, någon brist — det är inte något som fattas mig, för jag kan inte föreställa mig hur det skulle kunna se ut, det som skulle passa in där.

(Det här är ett till sånt där inlägg som legat och puttrat skitlänge. Mer om den omöjliga kärleken — inte skitdokumentären, då — har jag skrivit till exempel här.)