Jag funderar på att göra av med oanständiga mängder pengar på att ladda upp med sommarläsning (alternativt bara vagt oanständiga mängder, och gå till biblioteket). Inte för att jag har ledigt eller så, men för att jag vill hitta lite nytt att läsa.
Vad har ni för tips? Som ni läst nyligen, som ni tycker att alla ska läsa, som var perfekt som tågläsning, eller som innehåller precis lagom mycket snusk och skvaller. Vad vet jag.
Bring it on!
Det sägs att fransoserna säger att i varje relation finns det den som kysser och den som blir kysst — andra säger att det finns alltid någon som älskar mest, vilket väl är ungefär samma sak – och då och då funderar jag på det där. Jag har varit båda parter, och jag vet inte om någondera är att föredra, egentligen.
Idealet är väl kanske att man turas om att kyssa och bli kysst, om vi håller fast vid den metaforen. Allt går i rytmer och cykler och vågor; man älskar olika mycket, behöver olika mycket och allt det där, och man har ett utbyte där man vet att just nu är jag lite mer på, eller det är du som behöver tokmycket stöd, men det jämnar ut sig. Du och jag handihand i bubblan mot världen, eller vad man nu har för sig när man är där i bubblan.
Men det är så sällan det funkar så, verkar det.
Och jag lockas som sagt i vilket fall inte av någondera position – och jag vet egentligen inte om jag gillar tanken att turas om heller.
Jag gillar inte att vara den som älskar mer, vill mer, längtar mer, jag gillar inte den osäkerheten och otryggheten och jag gillar framför allt inte att vara i underläge. Men samtidigt vill jag inte vara den som blir älskad och längtad efter, vill lika lite känna att jag är i överläge (även om man kanske kan tro att jag skulle älska det). Börjar nästan känna förakt — som alldeles säkert bottnar i någon grouchomarxistisk känsla av att någon som älskar en sån som mig så mycket är helt klart inte någon jag vill vara med.
Jag vill varken känna att jag väntar på att bli sårad eller att jag har makten att såra någon annan, den sortens väntan som kommer med att älska eller älskas mycket, i alla fall i min känslovärld. Till och med om det växlar skulle jag nog hinna tvivla, ifrågasätta och tänka alldeles för mycket, i bägge faser. Inne i mitt huvud blir det aldrig tid att andas — allt ska dissekeras och närstuderas och analyseras. Hela tiden.
Det finns säkert de som kan älska precis lika mycket precis hela tiden, men jag tror de är ett minimalt undantag. Och varken en fixerad plats eller turas-om-andet känns rätt.
Det kanske inte är så konstigt att jag är nöjd med att ha det som jag har det. Att jag (för det mesta) inte känner någon saknad, någon tomhet, någon brist — det är inte något som fattas mig, för jag kan inte föreställa mig hur det skulle kunna se ut, det som skulle passa in där.
(Det här är ett till sånt där inlägg som legat och puttrat skitlänge. Mer om den omöjliga kärleken — inte skitdokumentären, då — har jag skrivit till exempel här.)
Kategorier: funderat
Ja, jag är en sån där jävlig typ som gnäller på värmen. (I rättvisans namn bör påpekas att jag gillar molniga regniga sommardagar, så ni kan inte ens säga att jag gnäller jämt.)
Jag slutar fungera. Jag blir överhettad och trött och korkad och olycklig, jag får ont i huvudet och känner mig svullen i händer och fötter och vill bara vara ifred. Jag orkar inte fixa mat och orkar inte äta och blir ännu tröttare och grinigare. Jag hatar allt och alla.
Numera kan jag inte ens tillbringa dagarna naken utfläkt på sängen framför en fläkt. Nejnej, jag ska stå och filma övertända hus i gassande sol, och sen kliva in i en bastubil.
Jag sitter framför en fläkt och försöker uppamma energin att ställa mig under kallt rinnande vatten i tio minuter. Det är OÄNDLIGT synd om mig.
Kategorier: strapatser
Efter jobbet åkte jag till Allmänna Galleriet, där Ylva hade 30-årskalas och firade att en filminspelning var avslutad.
Rosa skumpa! (Gratis rosa champagne är livsfarligt, har jag tydligen inte lärt mig av erfarenheten.)
Lisa Lindal spelade.
Ylva var vacker som en dag, som alltid.
Jag vann ett vad om en genombrottsfilm och skulle få en paraplydrink; det fanns inga paraplyer så jag fick en halv burk cocktailkörsbär istället.
Stan var väldigt vacker på promenaden till Debaser.
Sen blev det inte fler foton förrän i förmiddags, när jag fick öron på min barnpizza. Borde jag vara besviken att den inte hade ett litet ansikte också?
Hittade en film i telefonen där hon håller en öppnad tub Kalles över sin (diskande) man medan hon och jag mässar Kaviar på din far, det går bra nu och sen skrattar så vi tjuter.
Trettonåringen utanför bild är måttligt road.
Kategorier: lite nördigt · löst krafs
Det är intressant det där, att ”alla har en relation till Michael Jackson”. Inte att så många skriver om sin relation till Michael Jackson, det köper jag — men att så många skriver just att alla har en relation till honom.
Jag har inte det. Ens om jag anstränger mig. Inga särskilda minnen. Minnen av vänner och bekanta och främlingar som haft relationer till honom, visst. Minnen av att jag uppskattat enskilda låtar, absolut. Mitt starkaste enskilda låtminne är nog födelsedagssången till Lisa i Simpsons, men det handlar mer om serien, om att vara syster, och att ha en syster som heter Lisa. (Även om det är en fin liten visa.) Men ingen relation till honom som geni, som musikhistorisk gestalt, som artist, mer än att han gjort mycket och funnits länge.
Är jag själlös? Fastnade jag mellan stolarna för att jag växte upp med en mycket äldre och syntig bror, och en mamma vars popkulturella musikreferenser låg längre bakåt i tiden? Vem vet.
Men två saker funderar jag på:
Ett: Att jag igår i speakerbåset sjöng ”Billie Jean” för mig själv, efter att ha sett en video med en polis som fastnat dansande på övervakningskamera.
Två: Att det är underligt att ingen, vad jag kan se ingen (notera dock att jag suttit i rättegång hela dagen igen) verkar fundera på om det hela är sant. Just Maxon Jaxon levde ett sånt absurt liv, så förflyttat från verkligheten, att det kanske bara är den goda smaken som hejdar spekulationerna.
(Jag väljer att avhålla mig från att dela med mig av vissa av mina mer smak- och respektlösa tankar.)
(Den här texten har legat och blivit pillredigerad i ett antal månader. Jag insåg att det var dags att släppa sargen för så himla komplicerad är den inte. Varsågoda.)
Jag kan tycka att det är bra med principer. Och att hålla fast vid dem. Att ha riktmärken och integritet och allt sånt. Ännu mer när det är svårt — att kunna stå på sig även när folk, inklusive man själv, blir lidande.
Det jag däremot kan ha svårt för är när folk håller fast i principer för principens skull. När en fråga, ett ställningstagande, får något egenvärde i sig, blir större än allt annat. Och just med relationer blir det så påtagligt, när vänner och bekanta (och jag är verkligen inget helgon själv) får för sig att det är viktigt att vara en viss sorts person — oftast att vara något slags Stor Människa. Att när verkligheten och kartan inte stämmer överens är det kartan som får gälla, oavsett hur dåligt man själv eller någon annan mår av det. Gärna så att man kan visa för alla andra att man Kan (och kanske är lite bättre än de andra, för principerna ska gärna delas med av till andra).
Exempel: Att det ses som något slags seger, ett tecken på vilken fantastisk människa man är, att vara vän med sina ex. Att det har just något slags egenvärde, och är något man ska anstränga sig för att åstadkomma.
Ja, det är klart att för det mesta blev man ihop med någon för att man gillade dem som person, och det kan vara ledsamt när någon som var en del av ens liv försvinner. Men för det mesta gör man också slut av en anledning. OCH för det mesta är det den ena parten som gör slut, vilket innebär att den andra har en hoper känslor, både positiva och negativa kvar att hantera. Härav följer att det kanske inte är det allra bästa att fortsätta umgås, till och med om man undviker att prata om nya romantiska äventyr. Eller? Man kan absolut vara vänskaplig, till och med vän, med ett ex. Men om det inte känns bra ska man inte fortsätta pressa bara för att.
Exempel: Att envisas vid att hålla fast vid att ha en öppen relation, oavsett hur jobbigt det kan vara i allmänhet eller i stunden, att det blir viktigare att vara sådär frigjord och lite bättre än alla andra även om man egentligen skulle behöva säga ”du, kan vi pausa det ett par veckor? pallar inte just nu” eller kanske inte pallar alls. (Eller att envisas med en monogam relation, för den delen.)
Exempel: Att också vara den frigjorda fina öppna människan som ligger runt en massa, med vem som helst var som helst när som helst hur som helst. Även om det kanske egentligen skaver och inte känns helt hundra, man vill egentligen vara ihop med folk man ligger med, man har inte sådär jättehög sexdrift, eller vad det nu kan vara.
Exemplen fortsätter; ni kan säkert komma på ett gäng själva.
Det jag menar är att man är inte en sämre människa för att man är kompis med sina ex heller, eller har en öppen relation eller ligger runt — men de har inget egenvärde i sig om det är så att det inte funkar för en. Och det är så tröttsamt, så ledsamt, så frustrerande när folk nästan går isönder för att de så desperat ska vara den sortens människa som klarar av saker de egentligen inte klarar av (till och med om det bara är just då).
”Saker man kanske inte borde erkänna att man hittat i Justin Timberlakes blogg.”
(Väldigt mycket videor och vaga formuleringar de senaste dagarna, no?)
Kategorier: löst krafs · musik
Jag är i dragläge. Vickar lite fram och tillbaka, i balans men också svävande, oavgjord. Inte fast, inte fixerad, bara… mellan. Obestämd.
Skulle kunna släppa efter och bara rulla bakåt, mjukt och av mig själv. Eller låta gasen haka i ordentligt och riva iväg.
Men just nu gungar jag där.
Kategorier: funderat
Bort, vill jag. Det spelar inte riktigt någon roll vart. Jag har inte ens något jag vill bort ifrån, jag vill bara iväg.
Bara någonstans där jag sluter ögonen, vinden fläktar, och allt är tyst. Ett magiskt fjärran någonannantans.
Kategorier: Uncategorized
Jag borde säkert inte gilla den här låten. Eller 2 Live Crew över huvud taget. Usch, kvinnoförnedrande och fula ord! Men det hjälps inte. Det är inte ens en ironisk uppskattning; jag bara gillar. Fy mig.
Ännu mer gillar jag just den här nästan trettio år gamla videon. De stampar omkring inne hos Phil Donahue och kan nästan inte låta bli att le för att situationen är så bisarr. Halvchockade huvudsakligen vita ansikten i publiken, som försöker se fördomsfria och glada ut.
…vad sa han, sa han? Oj, hej unga dam. Ja. Oj. Imponerande. Mycket trevligt.
Kategorier: lite nördigt · musik
Jag jobbar kväll. Johan Hedberg, som jag alltså inte träffat i köttvärlden men som bor i Uppsala, twittrar att han bakat marshmallowcitronmuffins och visar en bild; jag säger nånting om att han stavat fel till ”tänker åka förbi redaktionen med marshmallowmuffins”.
Han säger men varför inte, jag ska faktiskt förbi ditt håll om ett litet tag.
Så nu har jag lite muffins, några hemmagjorda citronmarshmallows, och kakor i par med amarettokräm emellan, att förgylla min kväll på redaktionen. AMARETTOKRÄÄÄM. (Om jag inte ska vara snäll och lämna kvar lite till de andra på redaktionen. Men det var bara några av varje sort!)
Och så fick vi diskutera lite bakningskemi och jag föreslog att testa att köra med brännare runt marshmallowsarna innan han dängde ner dem, för att öka mängden smaskig karamelliserad yta och kanske minska fuktpåverkan på degen runtomkring. (Det mottogs med intresse.) Och jag fick bli glad för det horisontella internet-kommunicerandet.
Kategorier: glad · lite nördigt
Jag har så många frågor. Jag vet inte ens riktigt vad jag ska börja.
Kategorier: lite nördigt · löst krafs
Jag satt och letade efter en viss bild för att visa någon för ett tag sen, och hittade massa roligt som jag typ glömt.
Där har vi alltså naket, strippor, ett skinhead, en rejvare, en hippie, en bonde i snickarbrallor, en ninja, en kravallare, och lite annat löst folk. (Jag har också haft som tradition att baka en lussepenis. Mamma är alltid roat chockerad.)
Mer gammalt ritat när jag haft tråkigt:
Det blev visst naket där också.
(Plus då förstås väldigt mycket bilder på mig med lustigt hår (frisörer med Idéer och plattänger är livsfarliga) eller tokiga miner. Dem låter vi nog bli.
Eller inte.
Kategorier: löst krafs · vintage
Här kan man lyssna nu då — man får dra fram till timme tre, där dyker jag upp. Jag tog ganska lång tid på mig innan jag bestämde om jag vågade lyssna, men jag låter inte alls (fullt) så korkad som jag befarade! Men det är helt klart lättare att ställa frågor och kommentera än det är att svara på frågor. Jisses. (Annan påpekade att jag kanske bör se över mitt något obscena överanvändande av ordet ”ju”. Ja. Verkligen.)
För övrigt:
Soraya och Cissi har blivit varma i kläderna i studion och har bjudit in tre av Sveriges mest lästa bloggerskor som lördagsgäster denna midsommardag. Att de är intelligenta, genomtänkta, roliga och med galet många läsare förenar Elin Grelsson, Julia Skott och den hemliga bloggaren Anna som bland annat har bloggat om sin otrohet.
Dessutom bloggar de allihop helt utan att casha in pengar från reklam. Hör dem prata bloggande, privatliv på nätet och karriärsmöjligheter med Soraya i Morgonpasset. Och hur har man egentligen förspel och sex över blogg-gränserna? funderar vi något rodnande över.
Pappan frågade om ”det är sant, det där”. Det kan man ju undra. Bloggar gör jag i alla fall…
Kategorier: Uncategorized
China Mieville, som skrivit en bok jag fått låna (och ännu inte hunnit läsa, ahem) av Med en kniv-Anders (gå dit och säg åt honom att börja blogga igen) har gästbloggat på Omnivoracious om att ha för många idéer, och för många idéer som man vet att man inte är bäst lämpad för. (Och om att dela med sig av dem man inte har användning för.)
Jag känner igen mig i båda fenomenen. Jag är en rent sanslös idéspruta, inom nästan alla discipliner (särskilt när jag kommer ihop mig med E; han och jag borde anställas av något produktionsbolag) och ibland kan det vara lite frustrerande. Särskilt när tvivlet kommer igång, när jag undrar vad jag tror egentligen.
I alla fall. Gå dit och sno nån av idéerna, om det känns så, och dela med er av era egna.
Kategorier: tips
