Trappor som naturlig fiende

På väg hem från mottagningen igår började jag och Anton i baksätet diskutera zombier — jag tror det var ett antal polisbilar med ljus och sirener genom idyllisk engelsk by som gjorde det — och noterade att pappa har ingen “zombie preparedness plan”, och jag sa att jag är ju körd om det kommer zombier. Närsynt, astmatiker, och så vidare. Anton påpekade att jag bor ju åtminstone i lägenhet, och de har av tradition svårt med trappor.

Jag: “Det hade Daleks också, och sen lärde de sig att sväva!”

Och så hörde jag mig själv och kände mig extremt nördig. Tills en professor från Cardiff jämförde mammanpappans nya hus med en TARDIS, för att det var större inuti än utanpå. Då kändes det OK igen.

(Notera: Nya huset har inga trappor.)