“Is Susan Boyle ugly? Or are we?”

Ja, jag har också sett Susan Boyle-klippet från Britain’s Got Talent.

En bra kommentar från the Guardian (ifall ni inte läst den) om fulhet, talang och genus.

Do you ever stare at the TV and wonder where the next generation of Judi Denchs and Juliet Stevensons have gone? Have they fallen down a Rada wormhole? Yes. They’re not there, because they aren’t pretty enough to get airtime. This lust for homogeneity in female beauty means that when someone who doesn’t resemble a diagram in a plastic surgeon’s office steps up to the microphone, people fall about and treat us to despicable sub-John Gielgud gestures of amazement.

Och jo, det är klart. Ful men smart, det räknar vi med. Det är liksom givet och självklart (som att naturen vill ge en något, i alla fall). Men ful och begåvad i de saker som vi räknar som popkulturellt relevanta — skådespeleri, sjungande, och så vidare? Näää. Det tror jag väl inte.

Jag kan erkänna, och jag ångrar mig fortfarande ibland –  vem vet, liksom — att jag slutade med teater och la ner mina drömmar för att jag insåg att jag var relativt begåvad men inte underskönt vacker nog att kompensera för min begåvningsnivå för att få göra de stora roller jag ville. Jag ville inte spela tokroliga pensionatsdamer som kom in och ut på scen resten av livet. Jag ville inte bli Susan Boyle, ville inte bli sedd med förvåning. “Men… du är ju bra!”

(Eller, för den delen, aldrig bli upptäckt och sedd med förvåning.)