Medelklassen har stötts och blötts lite extra på sista tiden, känns det som, både i sig själv och apropå det (själv)förakt som möter den i media. Jag har funderat på, och tror jag skrivit om, det där förut – för mig är det inte nödvändigtvis särskilt problematiskt att jag är privilegierad; jag är medveten om det och kan inte göra något åt det, och gör mitt bästa att vara en uthärdlig människa och bra journalist ändå.
Men idag kom jag att tänka på en relaterad sak apropå den eventuellt jävige domaren i TPB-målet — det finns liksom så himla många saker som gör en jävig i hundratusen olika sammanhang. Man ska inte skriva eller uttala sig om saker för man är antingen utanför, det vill säga inte behörig, eller inuti, det vill säga för känslomässig och partisk. Man är kvinna, invandrare, rik, fattig, feminist, vänsterhögermitten, kort, tjock, snygg… Ni fattar. Alltid är det något man är för mycket eller för lite. (Om jag var lite ond skulle jag säga att objektivitet är något förunnat vita heterosexuella medelklassmän runt fyrtitre års ålder… men de är säkert ängsliga nog ändå.)
Så det här är min plan: Jag ska försöka redogöra så bra jag bara kan för de saker som andra kan använda för att antingen underbygga eller undergräva min trovärdighet, min plats i en given debatt eller min själva person. En rejäl jävla subjektspositionering. (Och så behöver jag aldrig undra när saker ska komma ut, för jag har släppt dem lösa själv. Kan sova lugnt — så länge ingen tittar närmare i ett visst köksskåp.) Men notera att det inte är en bikt, jag erkänner inte massa hemliga pinsamma saker om mig själv — jag bara redovisar: Det här är jag och mina jäv. (Men biktinlägg kan ni också få, om ni vill.)
Jag välkomnar andra — journalister, skribenter, bloggare, debattörer, och alla som känner sig manade eller roade — att göra samma sak.
—
Då kör vi:
Jag har en svensk pappa och en rysk mamma. Jag talar någorlunda bra ryska och var väldigt mycket i Moskva och på ryska landsbygden när jag var liten, men har inte varit där sen Sovjet föll. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har, förutom två och ett halvt år i USA och tre månader i Norrköping, bott här i hela mitt liv. Dock är det bara de senaste fem åren som jag bott i innerstan.
Det kulturella och sociala kapital jag har med mig hemifrån är enormt. Min mor är professor, numera vid Cambridge, och är en av världens främsta forskare inom sitt hörn av litteraturvetenskapen, och min far har arbetat som journalist, översättare och författare sedan långt innan jag föddes, huvudsakligen som fast anställd på DN. (Jag har dock aldrig använt mig av namn eller kontakter för att få ett jobb. Han tillhör en generation som för det mesta lämnat sina positioner och njuter sitt otium, så det är generellt bara några äldre kollegor som frågar om vi är släkt.) Jag har vuxit upp i en värld där valda delar av kultur- och medie-eliten var ett givet inslag på fester, och fått följa med på motsvarande tillställningar. Jag har fått resa och gå på muséer och teater och insupit löjliga mängder kultur. Jag har alltid uppmuntrats att tänka och prata och förkovra mig, och har följaktligen en humaniorafylld magisterexamen och sen journalistexamen.
Jag har också ekonomiskt kapital – jag äger en halvstor bostadsrätt på söder som mina jättesnälla föräldrar självklart hjälpte mig att köpa, och har lite aktier som jag fått på födelsedagar av min farmor, som tyckte att hennes barnbarn skulle ha möjligheten att till exempel resa eller studera utomlands, och sen lite till när hon och min farfarsbror gick bort. (Min portfölj — haha – är som ni kanske kan gissa värd mycket mindre idag än den var för ett par år sen.)
När jag var sådär nitton och ett halvt gick jag med i SSU där jag sen var mer eller mindre jätteaktiv under dryga tre år. Sen tröttnade jag på tjafs och mygel och gick ur. Efter det har jag varit vagt involverad i olika utomparlamentariska vänster-rörelser och projekt, dock aldrig själv varit nämnvärt våldsam. Bland annat var jag med i Piratbion, som arrangerade visningar av varierande legalitet och upprorsmakande-tet — och underbara shootalongs och YouTube-festivaler. Jag är vän eller bekant med både etablerade politiker och ideologer och galna pirater. Jag är också mellan varven ganska aggressiv feminist — och nej, jag rakar inte ben och armhålor, men det är bara för att jag är lat. Ibland vaxar jag benen när jag har tråkigt och får lust. Jag älskar smink och tycker att modetidningar är roligt men förbryllas för det mesta av vad folk frivilligt väljer att ta på sig. Jag ser ingen nödvändig motsättning i feminist och ytlig.
Jag är bisexuell, och gillar dessutom massa saker som (fina) flickor enligt rådande normer inte gillar utan bara blir tvingade till av sina elaka pojkvänner.
Den enda olagliga drog jag har förstahandserfarenhet av är cannabis. Jag gillar att köra fort och har långsamt och dyrt uppfostrats till att hålla bättre koll på parkeringsbestämmelser. Annars är jag larvigt laglydig, vad jag kan komma på, och betalar till och med TV-avgift.
Jag vill inte ha barn och är inte särskilt svag för dem i största allmänhet. Däremot kan jag tycka att utvecklingssociologi är jätteintressant. Mina hypotetiska icke-barn skulle garanterat utsättas för teckenspråk från dag ett.
Jag är någonstans mellan agnostiker och ateist och försöker att ignorera mina obehagskänslor inför organiserad religion eftersom jag jobbar på att vara öppensinnad och tolerant. Som historiska och sociologiska fenomen är religioner och nyandlighet jättintressanta, men jag blir ofta illa till mods när de ska styra folks liv och gör dem ledsna och skamfyllda. Jag är ändå ganska jämn-fördomsfull när det gäller olika religioner, tror jag. Drar alla över en kam.
—
Är det något annat ni undrar, som jag har glömt? Något som är viktigt för er förståelse eller bedömning av min journalistiska- och blogg-gärning? Fråga på.
