Om Fattigblogg och Spurlockande
Det har skrivits en del om Aftonbladets Fattigblogg, och responsen har över lag varit ganska blandad.
Ett ord som dykt upp några gånger är “Wallraffande“. Jag vet inte om det är slarvighet eller okunskap, men det stör mig lite när det används i det här sammanhanget. Wallraffande handlar om att helt och hållet presentera sig som något eller någon annan än det man är, och eventuellt också gå in i den personans verklighet, för att se hur personer i främst myndighets- och maktpositioner faktiskt beter sig. (Ett enkelt och aktuellt exempel: Professor Björn Klinge och hans dåliga-tänder-protes.) Jessica Ritzén har inte låtsats alls, hon har inte försökt ta reda på hur socialarbetare och handläggare behandlar henne om de tror att hon är någon annan — hon bara testar hur det är att förhålla sig till vissa förutbestämda premisser. Det är en ganska viktig skillnad.
Kanske borde det som Ritzén håller på med istället kallas för Spurlockande.
Morgan Spurlock blev först känd från Super Size Me, filmen då han levde på bara McDonald’s-mat i en månad. Men sen fortsatte han med tv-serien 30 days, där det handlade just om att testa livet utifrån nya premisser i trettio dagar. Och det allra första avsnittet handlade faktiskt om när Spurlock själv och hans flickvän skulle försöka leva på minimilön i trettio dagar.
Jag gillar Spurlockande, när det görs rätt. Jag har både pitchat och testat och brainstormat lite olika varianter. (Jag gillar särskilt när det är helt absurda och konstruerade premisser, som när Anastelle blev inlåst ensam, naken och hungrig i sin lägenhet i en vecka som ett led i cocooning-trenden.)
Många gånger finns det också en poäng i att sätta någon som Ritzén, med en lön på 35 000 i månaden, på att testa socialbidragslivet, istället för att ha någon mitt i verkligheten att berätta själv. (Om jag minns rätt levde hon på bidrag i några månader för drygt tjugo år sedan, men hennes referensramar är numera i vilket fall som de är.) Det handlar inte alls om att Ritzén är en journalist och proffsberättare — det är mer som att det krävs en kalldusch för att få rätt indignation, och det krävs kanske också något slags aningslöshet för att kunna upptäcka, chockeras av och berätta om de tusen slag och tusen stick som faktiskt fattiga människor sedan länge lärt sig acceptera som en del av vardagen. Och för den delen kanske är för trötta och slitna för att orka förklara.
Samtidigt är det också en risk där — just den aningslösheten är det som många störde sig på hos Spurlock i hans minimilönsmånad, och som jag tror provocerar många som läser Fattigbloggen; det blir lätt lite nedlåtande, lite ve och fasa som behöver otroligt mycket respekt och fingertoppskänsla som balans. Aningslöshet: Spurlock och hans flickvän blev båda sjuka under sin månad och gick i princip genast till läkaren — om än till lågkostnadskliniken med långa köer och ingen garanti att faktiskt hinna få vård. De fick sedan förklarat för sig att det ska för de flesta gå bra mycket längre för att man ska våga missa en dags jobb och eventuellt behöva punga ut för behandling. Men för låglöneturisterna var det självklart att en envis hosta och en ömmande handled (om jag minns rätt) behövde ses till. (Ja, det kanske var en dramatisk poäng för att kunna visa upp. Men ändå.)
Det många stör sig på är just låtsandet, leka-fattig-aspekten – Ritzén behöver bara räkna ner dagarna och så är hon tillbaka där hon var. Hon vet att snart är det slut, hon ser bankomatljuset i tunneln. En sak som Fattigbloggen kanske borde diskutera tydligare är att det är en väldigt specifik situation hon testar — men en som kanske kan komma att bli vanligare. Inte just 35 000-i-månaden-mediearbetaren, men den vanliga medelsvensson som plötsligt hamnar i en omöjlig situation. Som har både lån och kolonilottsavgift, som måste flytta och göra sig av med saker för att kunna få hjälp. Som hux flux har en helt ny, helt främmande och väldigt förvirrande verklighet att förhålla sig till. Kanske skulle experimentet inte provocera lika mycket om det presenterades så. Men det skulle heller inte vara lika frapperande, inte lika mycket tragik och synd-om — och inte alls lika snyggt och PK.
Sen tycker jag att det är synd att Ritzén inte verkar svara på de många frågor hon får i kommentarerna, varken där eller i nya inlägg. Det är både intressanta frågor om premisser och det praktiska, och mer generella undringar. Det är alltid dumt att strunta i de möjligheter till direkt kommunikation och mer omedelbara resonemangsspel som bloggformatet ger.
—
(Uppdatering: Anton påminde mig om Barbara Ehrenreichs Nickel and Dimed: On (Not) Getting By in America, som jag verkligen inte vet hur jag glömde. Fruktansvärt bra bok.)
Bra med det sista stycket där. Jag håller med, hon berättar inte direkt något jätteintressant eller -sensationellt… Som så många andra har uttryckt det: hej, jag är student, det där är min vardag. Och även studietiden är temporär men inte sjutton reflekterar jag över de saker som hon gör…
Förresten tycker jag jättemycket, -mycket om din blogg.
Tack!
Kul att du tar upp det, jag har tänkt på det själv. Tycker i det här fallet att det är jävligt billigt gjort. Om man nu vill ha en blogg som faktiskt är intressant borde man hellre försöka skaka fram nån som kan skriva hyfsat och som faktiskt befinner sig i situationen på riktigt. Det blir långt mer intressant och betydelsefullt så.
Vem fan kan inte leva på marginalerna i en månad som ensamstående utan barn? Jag fattar inte det. Att det skulle vara så svårt. 3680 kronor efter hyra och lite annat. I en jävla månad. Det är pisslätt. Det svåra är att orka med i längre tid, att behöva känna att man står med handen ute. Jag har klarat mig på mindre än så efter hyra, inte genom socialen dock, och det gick. Ett dåligt självförtroende blir sannerligen inte bättre i den situationen, jag vet inte hur jag hade klarat det om jag behövt få allt granskat av nån på soc som kan ha en dålig dag när jag råkar vara där. Det höll på att gå åt helvete utan den förödmjukelsen.
Allt som allt är det dålig journalism. Aftonbladet borde om inte skämmas så åtminstone göra nåt vettigt av situationen. Jag kommer mest att tänka på en sån sak som Situation Sthlms blogg “Hemlös – med egen blogg”. Enkelt och helt tokigt värdefullt. Kolla in Anton Demitri, han är grym.
Justfan, studietiden också. Det tänkte jag inte ens på! Heh, det var ett tag sen nu…
Mmm, orkade inte riktigt ge mig in i diskussionen om soc kontra CSN och Vem Som Har Det Värst.
nickel and dimed? även om den handlar med specifikt om problemet i usa, så är det det bästa reportaget jag läst om att leva med så lite pengar som staten säger att det går att leva på.
Å, tack, den hade jag helt glömt!
För sextio år sedan fanns en originell riksdagsman (sådana finns inte längre) hr Rubbestad som sa att visst går det att leva på fem kronor om dagen (den dagens penningvärde) i Stockholm
Skolresa i Stockholm för sextio år sedan. Magistern: Kom ihåg att pengarna ska räcka! Det finns en riksdagsman som heter Rubbestad och kan leva på fem kronor om dagen i Stockholm! Är det något särskilt ni vill se efter slottet och stadshuset?
Skolbarnen, unisont: Farbror Rubbestad!
Men shit, jag läste bara Martin Aagard där han försvarade Fattigbloggen och utgick liksom från att det var någon som levde i situationen på riktigt som skrev den. Tycker väl i och för sig att det kan göras bra ändå – ett bra exempel på Wallraffande är ju också Barbara Erenreichs Barskrapad där hon försöker överleva på låglönejobb i USA. Sen tycker jag att det ALLTID finns anledning att diskutera sådan journalistik för det blir så lätt fel.
Men i alla fall, gick in och läste lite nu och det var verkligen ganska…äckligt. Framförallt som jag VET att det finns människor som är villiga att berätta just om hur det är att leva sådär år ut och år in, med barn dessutom, och som skulle göra det bra. Min mamma t.ex. Men hennes debattartiklar tar Aftonbladet aldrig in. Så tydligt vem som får rätten att skriva berättelserna.
Mira: Barskrapad är just den bok som Anton påminde mig om, som jag lagt till i inlägget. Och jag håller verkligen med om att det alltid finns anledning att diskutera sådan journalistik – det är därför jag har gjort det. =)
Håller också med dig om det där om vem som får rätten att berätta och formulera.
Haha jag kollade inte länken och hade inte koll på originaltiteln…
Fint skrivet! Jag håller med om att det riktigt intressanta kanske hade varit att be någon som lever på socialbidrag att berätta om sin vardag…. varje månad…. nu är det lite mer som att “shoppa en fattigs vardag” eller “titta, så synd det är om mig nu”.
Sen saknar jag lite insikten (eller vad man ska kalla det) om att det kanske måste bli vissa förändringar om man nu hamnar i socialbidragfällan. Och kanske det som jag finner mest upprörande, att tonåringar i en familj med soc inte tjänar på att jobba eftersom familjens bidrag kan dras in om dom jobbar…
jaja, det finns mycket att säga men jag tycker hon gör en rätt tydlig poäng, oavsett om hon vill det eller inte, genom att forsätta röka ett paket om dagen – trots att det är mer än 30% av hennes dagliga pengatillåtenhet….
Även jag läste Nickeled and Dimed när det begav sig och jag blev…horrified. Av många saker, men det som etsat sig fast var nog att fattiga familjer fick “mat”-lådor från amerikanska motsvarigheten till soc…och mer än hälften var typ chips och godis… då är det inte så konstigt om folk som redan har det knapert och också blir feta. Och sjuka.
länkade från min blogg till detta inlägg, väldigt välskrivet!
Man förstår ju intentionen med Fattigbloggen, men utförandet saknar nerv och empati. Ritzén gestaltar snarare en person vars månadspeng blivit indragen än en person som verkligen befinner sig i armod. Att hon i ett nyligen publicerat inlägg berättar att hon fått 27.500 rätt i handen som hon satt in på ett konto gör ju inte saken bättre. Med den där saftiga paydayen hägrande kan hon omöjligt känna den hopplöshet som riktiga socialbidragstagare känner.
Jag påminns om mina dagar i handikapprörelsen, där engagerade medlemmar ibland eldsjälade ihop någon tillställning där lokalpolitiker fick sätta sig i en för att känna på att det minsann inte var så lätt att ta sig fram i Löddeköping/Bjuv/Ängelholm/Stockholm, medan pressen hängde dem i hälarna. En andnödd politiker flåsade sedan i kameran att, “ja, det är sannerligen inte lätt att ta sig upp för de där högra trottoarkanterna, inte”, och så var det bra med det.
Och så en talande bild på politikern som är tvungen att hoppa ur rullstolen när den är på väg att välta på någon tunnelbaneperrong – en situation som för en rullstolsburen människa skulle inneburit ett riktigt fall, en riktig förödmjukelse ( och eventuellt tappade byxor), men som politikern kan avstyra och sedemera lägga bakom sig.