Jag såg Patrik 1,5 häromdagen – det blev inte av att jag såg den när den var på tapeten – och känner att jag kan hålla med om mycket av det jag minns av det som skrevs om den. Å ena sidan att den är lite stereotyp och tillrättalagd och tillgängligbögighetig, å andra sidan att det kan finnas en poäng i att göra just tillgängligbögig film, som visar att de bor minsann också i villaidyll och gillar ful design. [Här bör man kanske sluta läsa om man inte vill få delar av filmen förstörd för sig. Fast den är i och för sig inte särskilt fylld av överraskningar.]
Men en sak som jag funderade på som jag inte har läst om (inte ens nu när jag letade lite på internet) är parallellerna till Selma Lagerlöfs Bortbytingen (länken leder till fulltext på Project Runeberg). Där mänskomodern skyddar trollungen mot mannens hot och slag, för att hon instinktivt känner att då kanske hennes egen unge blir vänligt behandlad bland trollen (och självklart visar det sig att hon har rätt).
Skarsgårds Göran, som får spela rollen av modern/kvinnan om man vill se på det stereotypa bögparet med stereotypa ögon, säger till och med att de måste ta hand om den femtonårige Patrik för ”sin” Patriks skull — de kan inte låta honom springa iväg för då har de inget att lämna in i utbyte mot den Patrik de faktiskt vill ha. Och till slut är det också så att han offrar det som är honom mer värt än livet, han låter Sven gå för att kunna behålla trollungen, för att tala med Lagerlöf. Nu får ju inte Sven och Göran ”tillbaka” sin egen Patrik, de får inte den söta unge de väntat sig, men kanske gör de en annan fint tillrättalagd filmupptäckt och inser att deras egen Patrik fanns därinuti hela tiden.
Nä, OK, så äckliga ska vi inte behöva vara, även om Tom Ljungman som Patrik är sötare än mången liten knodd.
Däremot finns det en till sak i filmen som också borde diskuterats mer (om jag inte missade det i allt puttenuttigt regnbågsmys alternativt hårdqueer puttenuttkritik) – den problematik som så sällan kommer fram när man diskuterar adoptiv- och fosterbarn: Rätten eller möjligheten att ge upp, att lämna tillbaka, att avsäga sig föräldraskapet (som S&G faktiskt gör). Det finns ingen garanti för att den tänkta ettochetthalvtåringen inte också vuxit upp till en liten ligist, en trollunge – hade Sven och Göran också då velat lämna tillbaka honom? Skulle Sven egentligen vilja lämna tillbaka och avsäga sig den truliga sextonåringen i Lolitakjolar och svart hår från förra äktenskapet, trollungen som han fick på helt ”naturlig” väg, utan ansökningar och lämplighetsprövningar och paradoxalt just nog därför inte kan göra sig av med?
Jag är ju en sån där barnahatare. Jag vet inte om det är på grund av eller trots detta som jag kan bli provocerad av folks syn på föräldraskap – det är en rättighet, men en som man absolut kan slarva med och till och med avsäga sig om det inte funkar. Man borde inte få VÄLJA unge på det sätt som vissa adoptivföräldrar tycker att man ska, för det får du inte annars — flickaborterna notwithstanding. Om du nu vill ha barn så desperat att du är beredd att genomgå hela processen så ska du fanimig ta det du får! (…nu har jag övergått till blod och dunder-retorik här. Ursäkta.)
Jag såg något Dr Phil-program med ett par adoptivföräldrar som ville lämna tillbaka en unge som de inte klickat med — ungen hade något slags störning och det var svårt att knyta an. Vad hade de gjort om de fött en egen unge med autistiska eller Asperger-drag? Bett IVF-kliniken om pengarna tillbaka? Lämnat den på socialens trappa?
Nu upptäcker ju Sven och Göran att Patrik har en plats i deras hem och deras hjärtan, fast han är tio gånger för stor. Men det är ju egentligen bara slumpen att de hinner och lyckas lära känna honom. Annars skulle han ha fått stanna i den anonyma tvåbarnsfamiljen som socialen till slut lyckas hitta. Och vad är det som säger att de velat ha kvar honom?
