Victoria får ju gifta sig med vem hon vill, men inte om hon vill få behålla sitt ”jobb”.
Min mor blev av med jobbet för nästan trettio år sedan, för att hon var en landsförrädare som skulle gifta sig med en utlänning.
Vet inte riktigt vad poängen är här; jag bara kom att tänka på det plötsligt.
Kategorier: funderat
Idag var det tänkt att jag skulle ta med mig smink och ett ombyte till jobbet, så att jag kunde snofsa mig på tåget inför Nöjesguidens Stockholmsprisbaluns. Alltså drömde jag om en sminkväska i storleksordning treåring som jag rafsade ner enorma mängder underligt smink i.
Sen vaknade jag förstås och var halvdöende – en förkylning i vardande gillar tydligen inte en elvatimmarsdag där man spelar tre yrkesroller för att täcka upp för konferenstomma stolar. Vem kunde ana det? (Fast jag är en ganska bra redaktör… tror jag.)
Fyra timmars extra sömn hjälpte en aning; nu ska jag äta något och sova vidare och se hur mycket jag måste knarka ner mig för att klara av en kväll på Vasan. Jag vill verkligen inte missa galan. (När jag lägger ner Duktig Flicka lägger jag ner det hela vägen. Jag är inte så smart alla gånger.)
Kategorier: fest · strapatser
DN Insidan har haft en serie om singelskap, och har nu den givna sidan med Läsarreaktioner. (Som förstås inte finns tillgänglig på nätet än – brukar de bli det?)
Bland annat är det psykoanalytikern Tomas Böhm som menar att ingen är singel frivilligt; alla har ett behov av en partner att dela livet med. Citat: ”Det finns inga glada singlar när man skrapar på ytan, precis som jag tror att det inte finns glada horor.” (Fortsättning: ”Att det är självvalt är något man intalar sig för att kunna hantera situationen.”)
Jag önskar lite att jag kunde säga att jag satte morgontet i halsen, men det gjorde jag nu inte. Däremot utstötte jag nog irriterade ljud och himlade med ögonen.
För det första: Det kan väl inte bara vara jag som tycker att jämförelsen är en smula smaklös? Oavsett om han drar en faktisk parallell eller bara gör en i sitt tycke snygg språklig krumbukt så känns det inte helt hundra.
För det andra: Hej förmätet. Att komma och sätta sig till doms över andra människors verklighet och val på det där sättet – lite övermaga. Att dessutom säga, i princip, att du vet nog inte riktigt själv vad du vill och egentligen är du olycklig alternativt ljuger för dig själv och alla andra… mjä. Inte något jag är särskilt svag för, oavsett sammanhang.
För det tredje: Om vi nu ska se lite filosofiskt på det här med lycka – hur skulle man då definiera lycklig? Att man är ganska nöjd på det hela taget? Det är klart att även nöjda singlar har dagar då de skulle vilja ha någon som fysisk och mental trygghet – men det gäller väl även för folk i relationer, att det finns dagar då man antingen vill slippa personen i fråga eller konceptet relation. Precis som alla har dagar då de vill Nånting Annat än det de har, i största allmänhet. Att få smolket i bägaren till att man inte är lycklig är inte rättvist.
(Att det sen garanterat finns relationer där singelskap skulle vara det klart mer lyckobringande alternativet behöver vi väl inte ens diskutera… Där tror jag det handlar mycket om just den här sociala idén om att singelskap föder olycka, så att folk inte ens vågar lämna och testa.)
Personligen är jag inte nödvändigtvis Lycklig för att jag är singel, men det är inte heller så att jag är Olycklig för att jag är singel. Jag är ganska obrydd kring just det – jag är ju sådär cynisk, som sagt, och misstänker att jag inte riktigt är skapt för relationer, men mest handlar det om att det får bli som det blir. Jag har inget emot om det blir, men jag tänker inte hänga upp mig på att kämpa för att få till det – olyckan kommer ju rimligen av att man känner en brist, något som fattas och saknas, och det gör jag för det mesta inte.
Jag har varken valt eller valt bort singelliv eller relationsliv, men så fan om nån pompös nisse ska få tala om för mig vad jag egentligen vill och känner.
Såg en skylt på Åhléns idag som glatt annonserade om ”Millenium triologin” – det är nästan så man blir imponerad av någon som lyckas få in så många fel på så liten yta. Det hade väl varit om de hade lyckats glömma ett L också. Eller tryckt in ett extra M på slutet för att kompensera.
Om vi ska vara lite mer positiva så var det faktiskt väldigt roligt att få vara med och spåra lo, även om jag blev blöt och kall – jag fick se spår över ett annars orört fält där ett lodjur jagat och tagit en hare, och sen längre in i skogen resterna av samma hare. Likaså en daglega på en sten, som var helt isig för att de legat och värmt upp snön som sen frusit till igen, och en annan sten där lo-ungar åkt kana och brottats efter maten. Det var verkligen perfekta förhållanden – spåren var helt fantastiska.
(Mannen som jag följde hade hållit på sen slutet av sjuttiotalet och fortfarande inte sett lo i det vilda.)
Nej, jag bryr mig inte ett dyft om Förlovningen – mer än att 1) jag tycker hela skiten ska avskaffas och 2) om den nu inte är avskaffad ska bruttan fanimig inte behöva ansöka om godkänt hos pappa eller regering när hon hittat nån hon gillar, oavsett om han är nåt slags grekisk playboyprins eller en gymägare (som inte har något imperium, vad DN än påstår).
TAGGA NU NER FÖRIHELVETE.
(Ursäkta, jag har letat lo långt inne i snöskogen och mina byxor börjar bli torra ungefär nu, jag har gått omkring barfota på redaktionen sen jag kom tillbaka vid elvatiden och jag är lite grinig. Skitkungahus, skitmedia och skitbröllop. Men de ska åtminstone ha cred för att de förlovar sig som i lovar-att-gifta-sig, inte som något slags vagt ospecifik Markering. Fast de har väl inget val om det heller.)
Ibland är gammal verkligen ändå äldst. (Den här recensionen var ganska på pricken.)
Det var lite jobbigt att jag råkade pilla iväg ena öronproppen halvägs igenom – på väg till tunnelbanan efteråt fick jag be Samira ”prata in i mitt bra öra” och sen hojtade jag ”vafaaaalls?” några gånger för den fullständiga tantkänslan - men det var ändock en väldigt trevlig avslutning på en väldigt trevlig helg. (Jag kom till Globen direkt från tåget från Göteborg, där Elin varit en underbar värdinna under min flygande visit.)
Kategorier: musik
Hanna Fridén skrev om det där med hår och tvång kontra vilja.
Jag är en sån där som inte orkar raka mig. Har nog inte gjort det på mer än sex-sju år. Jag pallar inte bry mig, jag ser inte riktigt poängen. Jag rakar inte ben, armhålor eller underliv – det tar massa tid, jag får utslag, och jag tycker inte att det rent estetiskt är särskilt viktigt. Jag kan trimma de senare två av praktiska skäl, brukar hålla efter bikinilinjen med pincett, och någon gång då och då kan jag vaxa underbenen för att det är ganska trevligt när det känns lent och slätt (och för att jag har så extremt fläckig och gles hårväxt att det ser lite lagom halvfriskt ut) men allvarligt, jag har bättre saker för mig. Och jag förstår inte varför det skulle vara en sån enorm grej.
Det handlar huvudsakligen om att jag är lat och praktisk, det är inte tänkt som någon politisk handling - men samtidigt är det klart att det är lättare att komma på tanken, och våga fortsätta, om man är feminist. Det blir en politisk handling om jag går och tränar, eller går på stranden, eller har linne på mig offentligt. Och det har jag faktiskt inget problem med. We’re here, we’re hair[y], get used to it.
Det är ganska få andra som reagerar eller bryr sig – men när de gör det kan det bli rätt underhållande. En ganska god vän vägrade släppa argumentet att jag en gång blivit dumpad för att jag inte rakade benen. Hon var fullt och fast övertygad. Jag säger inte att det inte kan hända, men i det här sammanhanget kan jag med 99% säkerhet säga att hon hade fel. Det finns de som hojtar om hygien - till och med om vi bortser från det faktiskt fysiologiska, att hår finns till för att leda bort fukt och bakterier, så borde väl det innebära att de flesta killar i så fall är högeligen ohygieniska och äckliga.
Frågan är väl varför det angår någon förutom mig och de eventuella personer som faktiskt har att, hm, förhålla sig. Och där är det ännu ingen som brytt sig tillräckligt mycket för att klaga.
Anekdot: På filmvetenskapen en gång i tiden var det några killar och en tjej, som kom direkt från gymnasiet, som satt och diskuterade hår i allmänhet och könshår i synnerhet. Usch usch usch äckligt var väl konsensus. Bort med alltihopa. Några dagar senare fick vi se en film från sjuttiotalet som bland annat innehöll en verklig födsel i ingående detalj, och en av killarna satt och blev mer och mer traumatiserad. Jag kunde inte hålla mig från att luta mig mot honom och viska att vad är problemet, hon är ju i alla fall rakad. Han var inte road.
Det finns ett väldigt bra parkeringsgarage i Åbo.
Kategorier: Uncategorized
Så, nu har jag varit iväg på cellprovstagning. (Nej, jag är inte bloggsponsrad av landstinget – vilken kass muta det vore, för övrigt. ”Som tack så ska vi gräva dig lite med vassa saker i det allra heligaste.”)
Nu följer några givna faser. Först: Lättnad och lite stolt överlägsenhet för att jag varit Ansvarsfull och Duktig och framför allt Fått Det Gjort. Sen: Lite vag oro för att det Skulle Kunna Vara Något. Sen: I princip fullständig glömska tills: jag får hjärtsnörp om ett par veckor när det kommer ett kuvert som det extremt opsykologist står ONKOLOG på.
Jag rapporterar då. Eller kanske inte.
Kategorier: löst krafs · strapatser
Ibland kan jag önska att jag var med i en sitcom, för då skulle alla mina små intellektuella roligheter bli noterade och uppskattade.
Som när jag och syrran av någon anledning pratade om polska katoliker och det ledde fram till ett skämt om Den Helige Andrzej. Eller när jag såg Mamma Mia och plötsligt inser att, ey, en grekisk kör! Hah!
Fast då skulle alla också vara mycket elakare mot varandra. I och för sig så känns det ibland som att många tagit till sig sitcomens alldeles för vass-syrliga ton och inte inser att folk i verkligheten faktiskt har känslor.
Jag själv diträknad.
Idag fokuserar nästan alla på TPB-rättegången. (Jag kan inte länka till Spectrial-bloggen just nu, av någon anledning – det kanske är någon server som kraschat.)
Jag rapporterar istället om en annan rättegång idag, som också kan bli prejudicerande. Det är en grupptalan (för övrigt ett relativt nytt fenomen i Sverige) där 44 kvinnor stämmer SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, för könsdiskriminering.
Något förenklat: SLU vill ha in fler män på veterinärutbildningarna. De 44 hör till den procentuellt väldigt lilla gruppen som sökt in på folkhögskolebetyg (allihop med högsta betyg), och de har sökt både 2006 och 2007 utan att komma in – fem respektive tre platser tillsattes med bara män, och det var också män som kom högst upp på reservlistan. VHS har ett lottningssystem som bland annat kan räkna in skiljekriteriet ”underrepresenterat kön”. Kvinnorna och Centrum för rättvisa anser att de har blivit orättvist behandlade på grund av kön vid den så kallade viktade lottningen, där de sökande männen fått en större chans att komma in.
Sen finns det många andra frågor, både praktiska och ideologiska - hur relevant är det a) att det är den enda veterinärutbildningen i Sverige och b) att den ger behörighet att arbeta i hela EU, ska man utgå från proportioner på arbetsmarknad eller utbildning, ska man räkna på behöriga sökande eller alla sökande, finns det andra kriterier som borde vara med, borde kvinnor i de andra urvalsgrupperna vara med i grupptalan eftersom större delen av de 44 inte kunde kommit in i vilket fall… Jag sitter och svär över att försöka sammanfatta och förklara hela frågan på strax över en minut där jag dessutom ska få in intervjubitar från berörda personer. Det handlar, nu som ganska ofta annars, att försöka se till att det man berättar är sant och korrekt även om man får välja bort fakta.
Jag vet inte riktigt hur jag känner. Å ena sidan tycker jag allra minst att samma regler ska gälla åt bägge hållen – om man nu vill få in det underrepresenterade könet på utbildningar så ska det gälla även för män. Att det slår mot kvinnor som som grupp är underordnade i samhället kan inte automatiskt betyda att det är en del av patriarkatet. (Att jag är kluven till kvotering är en annan sak – jag funderar nu på just det här fallet.) Å andra sidan… mja, jag är inte helt säker på vad andra sidan är. Den kommer liksom tillbaka till min kvoteringsklyvnad. Tror jag.
Jag började skriva om massa andra saker som gör det hela ännu mer komplicerat, men inlägget tog liksom aldrig riktigt slut. Men nu vet ni, i alla fall.
Här hittar man artikeln där det finns länkar till ett inslag om en enskild tjej (som inte jag gjort), och oredigerade intervjuer från dagens rättegång (som jag har gjort). Om ett tag kommer även mitt inslag upp, men det kommer sitta ihop med det tidigare inslaget så man får titta i en minut och ha lite tålamod.
(Min första egna dator var lite lynnig. Det här felmeddelandet dök upp då och då och jag tyckte alltid det var lika roligt.)
Kategorier: logik · löst krafs
Jag tror jag har nämnt förut att jag ibland skriver mina recensioner halvvägs in i en film (antingen i huvudet eller i datorn) och sen ser om jag behöver ändra något. Ofta behöver jag inte det – tyvärr, kan jag väl tillägga, för jag gillar filmer som överraskar mig.
Jag var tvungen att skriva om texten om Gran Torino, för det kändes för respektlöst efter händelseförloppet som följde, men allvarligt – borde det inte vara straffbart att ha med repliken ”You know, kid, you’re all right”?
Kategorier: film
-Kolla, massa polska lastbilar!
-Ja, det ser man på lacken.
-Nej, på registreringsskyltarna…?
Kategorier: lite nördigt
Jag tillbringade Alla hjärtans dagt med en ytterst kärvänlig ung herre vid namn Sigge.
Det är tröttande att flänga omkring och Hålla Koll.
Syrran skulle på dop och behövde hundvakt ett par timmar, och jag är synnerligen ädel och fin och hade dessutom blivit lovad middag efteråt.
Eftersom jag är som jag är kunde jag ju inte bara nöja mig med den återuppväckta insikten att ja, jag är en kattmänniska – hundar måste man liksom hålla efter, ha koll på att de behöver gå ut, de behöver uppmärksamhet på ett annat sätt, och så luktar de hund – utan min hjärna pinnade på dagen till ära och skulle göra något mer av det, fundera på om det inte också sa en hel del om hur jag är som person i relationer. (Vi kan skippa det där med att jag inte vill ha barn, för det är liksom en så uppenbar parallell så den skiter jag i. Gör den själva om ni vill.)
Katter är också flockdjur, på sitt sätt, men det är annorlunda. De behöver tryggheten, men liksom lite på avstånd och mer som en bakhuvudsvetskap. Jag är själv lite som en katt, och föredrar relationer som är lite, eh, kattliknande, i det att jag vill mellan varven ha kärlek och uppmärksamhet – och gärna bli lite dyrkad, för den delen – och sen tänker jag gå och lägga mig här borta och göra min grej. Vi ses sen, typ. Jag gillar tvåsamhet, men jag behöver – och vill – inte ha den konstant närvarande.
Sen är jag väl lite kattaktig i mina tendenser till skepsis, avmätt överlägsenhet och lätt hånfull uppsyn, men det kan vi lämna därhän.
Kategorier: funderat
