Aftonbladet lockade med rubriken ”Blondinbella lägger ned bloggen”. Nu var det ju inte fullt så kul som man kunde tänka sig - den ska läggas ner till årsskiftet, kanske redan i höst ”då Löwengrip börjar på juristlinjen.” (Och sen antagligen återuppstå i mer seriös form, för blivande jurister skriver om mer seriösa saker. Se Storstadspojken för exempel då, antar jag?)
Och där hickade jag till lite extra – eh, whatnow? Jag kollade intervjun i DI Weekend där Aftonbladet hittat uppgiften, och visst, där står det också: ”Till hösten – eller senast till våren om klädkollektionen går bra – börjar hon på juristlinjen.”
Finns det någon gräddfil eller för-ansökning till utbildningar som jag inte känner till, i stil med amerikanska universitets early acceptance? Ansökningstiden till höstterminen har inte ens gått ut - att då bara förutsätta att man kommer in är jäklig kaxigt. Isabella Löwengrip är vad jag vet inte prinsessan Madeleine, som får plugga i en alldeles egen liten hög för sig, på en specialarrangerad kurs med fyra specialutvalda kurskamrater.
Eller vet Blondinbella inte alls om hur systemet fungerar? Om jag skrattar lite skadeglatt om hon inte kommer in – och det skulle jag nog, i alla fall efter det här – är det ingenting mot hur jag skulle kackla om det visade sig att hon inte ens bekymrat sig om att söka, i något slags övertygelse att om man bara säger något tillräckligt många gånger blir det sant.
Har hon inte sett, typ, ALLA amerikanska ungdomsserier nånsin (nu senast Gossip Girl, men exemplen äro legio) och lärt sig att man inte ska räkna för självsäkert med en viss skola eller utbildning? Och Isabella, you ain’t no Paris Geller.
(Det bästa är att precis ovanför i texten har hon sagt ”Det är min stora skräck att jag aldrig ska bli jurist, den här drömmen som jag har haft sedan jag var liten.” Ååå jag är en sån dålig människa och jag kommer skratta tills jag gråter. Nä, det kommer jag inte. Men jag kommer eventuellt utbyta menande blickar med Annan.)
Elin skrev om längtan efter popkulturella nörd- och losertjejer att få identifiera sig med – och jag håller verkligen med, men reagerade och kommenterade på ett litet sidospår: jag hatar kommentaren att ”tjejer alltid kan få ligga”.
Signaturen Seven of six kommenterade lite senare med en formulering som gick rakt in i magen: ”Jag har rätt kass självbild när det gäller ragg av alla de slag, och det som nu i vuxen ålder bearbetas i huvudet på mig, är att jag på fullt allvar tänker att jag aldrig blir en ”riktig” tjej. En riktig tjej är en sådan som man vill ligga med.”
Jag har också i princip alltid tänkt på mig själv som tjejen som bara är en polare, tjejen som ingen vill ligga med – så till den grad att jag både varit totalblind för det som i efterhand var löjligt uppenbart intresse, och inte lyssnat på folk som hävdat motsatsen. (Inklusive ett ex som sa att han visste flera personer i bekantskapskretsen. Han vägrade dock avslöja namn, vilket kanske var lika bra.) Lite i taget har jag dock lärt mig att jo, jag är faktiskt fuckable; jag har porslinshy och den perfekta röven (en väldigt rolig komplimang direkt ur verkligheten) och det finns folk som är dumma nog alternativt har god smak nog att vilja ligga med mig. Det finns liksom en gräns för hur många undantag-som-bekräftar-regeln man kan hävda, så logiken säger att jag är liggbar.
Ändock hatar jag, som sagt, påståendet att tjejer alltid kan få ligga. Jag har fått höra det så många gånger: gnäll inte, du kan ju bara gå ut och fixa. Jag är så skadad att jag inte minns just nu om det var jag eller någon TV-figur som fick höra att du är ju faktiskt åtminstone genomsnittligt attraktiv, det bör väl inte vara några problem; det kan säkert vara både och. Men det är så många saker fel med antagandet. (I min argumentation nedan utgår jag från att man är en tjej som vill ha sex med killar som har sex med tjejer, eftersom det brukar vara förutsättningen för påståendet. Bara så vi har det ur vägen. Vi kör också på premissen att man huvudsakligen vill ligga, inget annat.)
Ett: Jag tycker att man bör få ha sex med någon man vill ha sex med. Jag vet inte, det kanske är som jag är naiv och idealistisk, men jag vidhåller. Jag kräver inte ett själarnas möte, den stora passionen och blixten som slår ner, men jag vill helst få ha sex med någon jag någorlunda gillar – allraminst någon jag tänder på. Eller? Om det bara handlar om att få till lite feeling och/eller en helkroppsnysning fixar jag hellre det själv än är med någon jag inte vill ha sex med, om vi ska vara helt krassa och benämna en skovel som en skovel. Att bara gå ut och dra hem någon precis vem som helst lockar föga. Kalla mig krävande och orimlig. (Och då har vi förutom själva hittandet också det där med att klaffa till att bägge parter tänder på varandra. Och är tillgängliga för aktivitet.)
Dessutom är jag ganska praktisk av mig – är det trevligt vill man rimligen göra om det, och då är det så mycket enklare om man hittat någon som är lite vettig och trevlig att hänga med. Men det kanske bara är jag.
Två: Även om man hittar någon som är intresserad är det ingen garanti. Jag har förutom självförtroende också jobbat fram modet att vara aktiv – och även om jag känner många killar som tycker det är fantastiskt att jag frågar skaru me? och önskar sig fler som jag, så kan det också slå fel. Att folk säger nej kan jag absolut leva med, det är man i sin fulla rätt att göra, oavsett orsak. Men jag har också råkat ut för killar som följer med hem och sen bara drar innan något händer. Vad är grejen, liksom? (Ja, alla har rätt att ändra sig. Men, eh, vafan. Och jag menar verkligen innan något händer – det är inte så att min bleka nakna hydda har fyllt dem med skräck och avsmak.) Om det händer när man frågar folk som redan hunnit visa intresse, så känns det inte särskilt lockande att gå runt på ett ställe och fråga random snubbe efter random snubbe tills man får rätt svar, även om man inte håller med mig om punkt ett - ett nej är inte så himla kul, liksom, och femton ännu mindre.
Tre: Påståendet utgår från idén att killar är stora vandrande knullmaskiner som vill med vem som helst när som helst, och det är en så tröttsam bild av killars sexualitet – och dessutom närapå farlig för både tjejers och killars självkänsla. Jag vet så många killar som tror att det är fel på dem för att de inte är alltid-redo, och tjejer som känner sig äckliga och krävande för att de försöker övertala sina killar till sex. Så många tjejer som säger att de vill så mycket oftare än killarna i deras liv eller sängar – vilket är Fel och Inte Okej, eftersom dikotomin säger Killar Kåta, Tjejer Lite Motvilliga. Så om en kåt kille på krogen säger nej, måste du ju vara helt motbjudande. Det är ju den enda möjliga orsaken. Eller hur?
(Notera att jag inte ens orkar gå in på Fyra: tanken om riktigt fula tjejer, eftersom det finns det så många andra bloggare och forumslemmon som kan göra åt mig, eller Fem: Huruvida det är helt oproblematiskt att ragga upp en kille som är så full att hans omdöme påverkats, oavsett om du dessutom själv är detsamma, eller för den delen Sex till Arton som jag säkert också skulle kunna komma på om jag satt tillräckligt länge.)
SAMMANFATTNING FÖR DEN SOM INTE PALLAR LÄSA:
Nej, tjejer får inte ligga när de vill, inte ens om de kan tänka sig precis vem som helst. Inte ens om de är jag.
Jag är en av de där lätt stereotypa kvinnorna som gör något med håret när jag känner att något behöver förändras; när jag är frustrerad, uttråkad, eller bara vagt känner att allt skaver lite. Det har lett till allehanda intressanta frisyrer och tilltag – särskilt som jag, när jag andan faller på, behöver förändring nu och inte har något emot lite gördetsjälv.
Sen sent igår kväll har jag följaktligen en liten piffig lugg, en lugg som legat och lurat i bakhuvudet (inuti, inte utanpå) i någon vecka. Tillsammans med luggen har det lurat lite funderingar om hår - om hår som socialt konstruerad sekundär sexuell egenskap (en fras som ligger lätt i munnen).
Jag har haft ganska kort hår de senaste, säg, tio åren. Jag har inte haft så här långt hår i vuxen ålder, har inte haft långt svallande hår att förhålla mig till. Kort hår kan i och för sig kräva en viss arbetsinsats, men jag har samtidigt mest pluggat och bara då och då varit i sådana situationer att jag behövt hyfsa till det och se någorlunda proper ut. (Min bästa var ett bröllop där jag körde kombinationen vacker klänning-snagg.)
I alla fall. Plötsligt måste jag liksom hantera mitt hår – smink och snofsiga kläder kan jag välja eller välja bort, men håret måste jag som minst sätta upp i en vettig tofs, nåla ur vägen, försöka se till att det uppför sig. Jag har den här manen av lockar och vågor och en återkommande lust att släppa ut svallet och ta av mig glasögonen samtidigt, i slowmotion och belyst bakifrån. Jag läste någon gång att killar gillar stort vågigt hår för att det får en tjej att se nyknullad ut – må dä, men det är intressant att upptäcka hur mycket idé-om-Kvinnan som sitter i håret, både hos mig och hos andra. Som Samson, typ – fast jag hittar styrka och förnyelse i att kapa lite.
(För övrigt känner jag mig väldigt femtiotal idag, med min lilla lugg, vippande hästsvans, och argyle-cardigan. It’s all good.)
(Visst ser jag käck ut?)
Fredrik Strage har (bland många andra) gjort en helt underbar intervju med Freddie Wadling i dagens DN (finns förstås inte uppe på nätet än) – det jag gillar är när Wadling pratar om sin svarta magi, och förklarar att sånt ska man inte leka med, det är farligt. Strages följdfråga? Något helt orelaterat om huruvida Wadling tror att han varit med och skapat förutsättningarna för Broder Daniel.
Jag vet att det antagligen inte är i den ordningen intervjun gått till, men när Strage nu har med den ställda frågan i texten blir det väldigt roligt – det är en så plötslig vändning.
—
(Tillägg vid 12:13)
Nu finns texten uppe. Växlingen jag tänkte på (som tyvärr har en tom radbrytning på nätet som inte fanns i papperstidningen, vilket förtar lite av effekten):
Jag kan inte prata om sånt, säger Freddie. Jag håller inte på med magi längre. Det får man skit för rent andligt. Det är bättre att bära vanda plågor än fly till dem vi icke känna, som Shakespeare sa. Man får alltid betala. It’s a law by nature. Du anar inte vilka krafter som finns där ute, grabben.
Tycker du att det finns ett tydligt samband mellan den GöteborgsScen [sic] som du hjälpte till att skapa och den som kom senare med band som Broder Daniel?
- Absolut. Först tyckte jag att Broder Daniel lät lite infantila. Men efter ett tag hittade jag en viss charm i deras musik. Det kanske är behovet av självhävdelse som gett Göteborg så mycket bra musik. ”Nu ska vi visa tjockhultarna var rock’n'roll är för något”, tänker man.
Kanske försöker Strage antyda något om Wadlings tumme med mörka krafter och Broder Daniels framgång, vad vet jag…
Jag funderade på en grej, och ni får gärna säga om ni tycker det är bra eller vansinnigt eller vansinnigt bra.
Jag tänkte mig att jag skulle göra ett 24-timmars bloggathon för ett bra ändamål.
Klassisk modell: Folk får lova pengar, och om det utlovade når någon random summa så bloggar jag minst en gång i timmen i 24 timmar – midnatt till midnatt den åttonde mars, internationella kvinnodagen, och så går alla pengarna till något bra kvinnoprojekt (av varianten preventivmedel och sexualundervisning i fattiga länder, eller utbildning i, eh, ja, fattiga länder, eller traffickingarbete, typ så). Och om man ger över, säg, femhundra spänn så får man bestämma ett tema eller ämne som jag ska blogga om. Eller beställa en promenadvideoblogg ute på stan, vad vet jag.
Vad tror ni? På en och en halv månad kan man nog skrämma ihop en försvarbar mängd white middle-class guilt donatorer. Jag vet att ni är ett gäng, nån hundring var kan göra jätteskillnad. (Jag kan inte lova att matcha totalsumman, men jag pytsar med en påse gullpengar jag med.)
Jag skulle ha lite inpackning i mitt hår, och så skulle jag ha det ur vägen. Sen kunde jag inte sluta tänka på Lilla My. Sen bestämde jag att en arg mymla behöver rejäla ögonbryn. Och en rekorderlig ilskerynka.
Visste ni förresten att Snusmumriken är Lilla Mys bror?
(Edit: Jag önskar så att det var sprit som stod och höll morgontidningen sällskap i köket, men det är sweet chili. Jag måste jobba på det här med journaliststereotypen.)
Kategorier: böcker · kändisar · lite nördigt
Jag och Annan ska rodda lite och sen blir det bokblogga av! Superexklusiva inbjudningar kommer väl gå ut några i taget så det blir hanterbart.
Min julklappsbok ska vi för övrigt inte skriva om, för den är jättebra och vann Newberymedaljen idag.
Jag gratulerade Neil Gaiman på Twitter. Sen visste jag inte riktigt om jag var nördig eller cool.
Jag och Annan blev skitpepp på bokklubb härnu. Vem skulle eventuellt vilja vara med på BookBitches, bokklubben för dig som har kort tålamod och elaka fingrar? Nätforumbaserat - inget tvång och ingen nåd.
(Annan hälsar: Inga snälla jävlar!)
Jag älskar ju då Dolly Parton, vilket lite mer långtida läsare vet eftersom jag trakasserade er med Dolly-inlägg i hinkar och spannar inför konserten förra året. I dagarna återupptäckte jag den här kalaslåten från 1993, ”More where that came from”. (Herrejisses, jag var alltså typ elva och satt och diggade framför CMT.)
Jag har ganska ofta problemet att jag inte riktigt känner igen mig i kärlekslåtar - min uppfattning om kärlek och tvåsamhet stämmer inte så bra överens med den gängse poesin, eller nåt. Men här blir min totala motsats nästan rolig. Första versen kan jag glatt skriva under på… ja, kanske sista raderna i alla fall:
I’ve been through hell and half of Louisiana
Lookin’ for a man like you
I know you could have any woman you want
And I know you’ve had a few
I know I’ve got some stiff competition
They ain’t got nothin’ on me
’cause I’ve got something that you’ve been missin’
I practice what I preach
Jag letar inte, som vi redan diskuterat. Definitivt inte så jäkla aktivt och ansträngande. Däremot kan jag väl skriva under på att det finns en viss tillfredsställelse i att få uppmärksamheten av den som alla vill ha. Eller, eh, har haft. Min poäng: Jag har jäkligt mycket att ge, och jag tror på att stå för det jag säger och handla därefter.
Men sen är det bara utför. OK, jag kan väl köpa det där med älskare och vän. Men vetefan om jag vill vara någons heltidskvinna. Jag tror inte jag vill inte vara någons ”satisfaction” eller nummer ett, det känns lagom läskigt och livsfarligt och inte särskilt hälsosamt, if you ask me – hitta din egen jäkla lycka och låt mig andas. (Det är för övrigt helt fritt fram att håna mig om kärleken slår ner som en blixt typ på lördag, jag lovar. Och ja, jag tar i en aning för dramatisk effekt.)
Jag vill inte ha dina kläder i min garderob, vill inte ha ditt namn på min post (vare sig din post i min brevlåda eller ditt efternamn på mitt körkort, då). Jag vill garanterat inte att dina barn ska kalla mig för mamma. Fy farao. (Fast hittar jag en cowboy som oironiskt kallar mig för ”hun” kan han väl få göra det nån gång då och då.)
Så, ja, jag joddlar väl med lite bara. Och funderar på var jag kan köpa mig Dollys klänning.
Kategorier: funderat · lite nördigt · logik · musik
Jag är ganska van vid att komma in i speakerbåset och möta en mikrofon riktad långt över mitt huvud. Det var bara extra ironi att jag skulle spela in en text om en basketmatch.
(Edit: Som Anton påpekar har jag automatiskt gjort den klassiska mobilbildsposen ovanifrån, så det syns inte så bra att micken är nästan två decimeter ovanför mitt huvud.)
Kategorier: löst krafs
”Hej, jo, alltså, jag tänkte på en grej, för jag har druckit lite vin, eller alltså lite mer än lite men inte mycket vin, i alla fall, vad var det jag tänkte på, jo, jag tänkte att det är när man druckit lite vin så är det liksom trevligt om det ligger någon och väntar i ens säng, eller inte väntar men liksom ligger där, och nästan sover, fast sen vaknar den när man kommer, och så tänkte jag att du-
Vänta. [mummel]
Fan, alltså, jag kan inte riktigt se här men jag tror att jag har ringt fel. Ursäkta. Det var inget.
Men annars kan du väl ringa mig.”
[Pip. Det finns inga meddelanden.]
Kategorier: löst krafs
Jag har suttit och väntat i tre dagar på att den här artikeln skulle komma upp på nätet så jag kunde blogga om den (ordningssinnet störs av att länka i efterhand; jag lyckades inte hitta den) men Tanja hann före och har skrivit ungefär det jag ville säga.
Jag har tidigare nämnt, i förbifarten, skolskrynklaren som bekräftade min abnormt enorma hjärna och medföljande utomjordiska intelligens men inte hade några förslag på åtgärder eller stimulans för en uttråkad och redan mobbad sjuåring.
Jag skulle kunna fortsätta, och skriva många sidor om att sättas i biblioteket med en egen bok för att det inte fanns något att ge mig och jag inte skulle störa de andra, om att få sitta och stirra rakt ut för att jag var sedan länge färdig och inte fick läsa min egen bok för att det skulle störa, om att förbjudas att jobba vidare eller hitta egna uppgifter; om bittra och hatiska lärare som sa ”Någon annan än Julia som vill svara?” utan tillstymmelse till skämtsamhet (annat än på min bekostnad), om lärare som var så otrevliga att till och med klasskamrater reagerade, om lärare som med vaga kriterier i rockärmen kunde sätta låga betyg som hämnd – och det utan att ens komma in på hur mina jämnåriga behandlade mig mellan varven; de var i alla fall inte utbildade och avlönade för att i teorin vara på min sida.
(Däremot kan jag ju nämna att till exempel höstterminen i fjärde klass gick jag över huvud taget inte i skolan för att jag mådde så dåligt. Sen var jag ett halvår i USA med mamma och bytte skola när jag kom tillbaka.)
(Sidenote: Jag har flera gånger råkat ut för kuratorer och dylika som tyckt att de skulle Lösa Det Här; en gång i grundskolan var jag dum nog att avslöja namn på några av mobbarna varpå de utan att jag tillfrågades drogs in att Prata Lite, vilket inte gjorde mig mer populär, och en gång på gymnasiet – efter krismöten i halvklass – fick jag (och Annan) be en mobbare om ursäkt för att jag mobbat honom. Det trots att sådär tjugo vittnen backade vår historia.)
Jag tror att min räddning var att vi flyttade till USA sommaren mellan första och andra ring; där kunde jag välja just elitklasser, och få uppmärksamhet och uppskattning och diplom och priser för att jag var duktig, plus att jag kunde satsa överskottsenergi på ickeakademiska aktiviteter. (Minst lika viktigt var att betygssystemet byggde i princip bara på kvantifierbara saker; varje uppgift är värd ett visst antal möjliga poäng och ditt betyg grundar sig på en procentskala tagna poäng kontra möjliga poäng för en viss period. Jag visste precis vad som förväntades och kunde välja att uppnå eller inte uppnå. Typ.) Vettefan vad som hänt om jag stannat kvar i Sverige och fortsatt skolka med lärarnas välsignelse.
Jag håller med Tanja om att elitklasser är, i alla fall i teorin, the way to go. Det är skitbra att man – igen i teorin, tyvärr – satsar på de som behöver hjälp, men att bara utgå från minsta gemensamma nämnare är inte bra; alla förtjänar att utmanas och stimuleras på sin egen nivå. Minstagemensamma innebär dessutom många gånger att även de i mitten av fördelningskurvan försvinner.
Eh, jag lät visst inte det faktum att Tanja skrivit det jag ville säga hindra mig. Läs hennes inlägg, hon är lite mindre gnälla-om-sig-själv. Men så har hon ju utbildning också.
(Sen ska vi se, apropå barndomsmisär, om mitt UppCon-inspirerade inlägg om subkulturer och ensamhet kommer ur bloggtuberna eller om det känns för privat. Men nu har flera samtal påmint mig om att jag borde skriva klart det.)
Kategorier: i media · strapatser
Martin Aagård skrev häromdagen i Aftonbladet om Filmen jag inte pratar om längre, som Martin gått och suktat mig med ett tag. Aagård gör en också sugen, men han borde titta lite närmare på sina hipphetsreferenser:
Seth Rogen vet att utnyttja det [sympati för misslyckade filmare] i sin mot alla odds gulliga romantiska komedi Zack and Miri make a porno (2008).
Vilket, visst, jag kan väl skriva under på det – om det nu inte vore så att det är Kevin Smith som gjort den. (Och jag som har noll objektivitet när det gäller Hr Smith kan erkänna att den får ett eventuellt oförtjänt högt betyg i nästa NG.)
Men Aagård har i alla fall inte gett Judd Apatow skaparcredden. Alltid nåt.
Kategorier: film · i media · kändisar · recensioner
Jag har inte sett Benjamin Buttons otroliga liv än, men redan från början har jag funderat på Baklängeslivet, som jag läste första gången för antagligen mer än femton år sedan. På något sätt känns det som att någon borde fråga Per Nilsson vad han tycker om filmen, hur mycket han inspirerades av Fitzgerald, lite så.
Bra bok är det, i alla fall, minns jag. Kanske borde leta rätt på den på biblioteket och se om den fortfarande håller.
