Ja, vad ska man säga. Det var ut i arbetslivet efter sex år på universitetet, och ut i singellivet efter fem år som stadgad. Det förra var utmanande och mestadels roligt, det senare var… ja, själva singlandet var OK, och försöken att ta sig in i mänskobyn var ganska roliga i backspegeln, om än på ett annat sätt. Dejtingincidenter av olika intensitet, med medföljande anekdoter. (Bajsätare, handledsmätare… don’t get me started.)
Det är egentligen det. Jag har mest jobbat. Jobb, jobb och jobb. Bloggat, också. Men det har jag ju redan sammanfattat.
—
Mamma har alltid sagt att det man gör på årets första dag kommer man göra hela året. Sätter temat, liksom. Jag kommer i alla fall börja året med rent hem och fyllda förråd. Sannolikt blir temat sen plättar, pyjamas, och The wire – och det kan jag nog leva med.
(Den är typ åtta år gammal; köpt i en Disney-butik när vi bodde i San Diego.) Jag hade i och för sig en tjocktröja över på jobbet. Men jag visste ju vad som dolde sig därunder.
Igår hade jag på mig min Space Invaders-tröja. Old school HM herravdelning, varm och skön. Big nerd pimpin’!
(Ibland funderar jag lite på att starta en nördmodeblogg. Den skulle handla om cravings på Threadless-tröjor och döskallestrumpor, och bilder på dragqueen-sminkning när jag har tråkigt.)
Jag är ju verkligen människan som varnings- och påminnelsesignaler är gjorda för – disträ och lättdistraherad som en hel professor. Men ändock hatar jag dem. Ja, ja, biljävel, dina lampor är på och jag har öppnat dörren, så, tyst, är du nöjd nu?
Min årsgamla mikro har den påhittiga egenskapen att den piper först en gång när maten är klar (min första, ärvda, mikro plingade istället – precis lika påminnande, men inte lika irriterande) och sen, om man inte öppnat ugnsdörren inom en viss tid - säg en-två minuter – så piper den enträget och uppfordrande igen. DU GLÖMDE KÄKET, liksom. Som sagt – jättebra som koncept. Jag har glömt både mat, te och badvatten i mina dagar (jag har aldrig orsakat översvämning, bara stängt av vattnet och upptäckt ett fullt och kallt kar långt senare). Men det hindrar inte att jag blir jätteirriterad – både över pipet, och över antydningen att jag skulle glömma min mat.
Det kan jag ju lika gärna göra när den står och svalnar på bänken.
DN har för övrigt en lista på Språkrådets nyord för 2008 (som enligt rådets egen hemsidan själva kommer att tillkännages 31/12 – har någon klantat sig och skickat pressmeddelandet i förtid, eller glömt skriva EMBARGO på?) - och där i ingår kuddbok. Som jag skrev mest på skoj, utan att veta om att det tydligen används på riktigt.
kuddbok bok i en litterär genre där författaren spontant skriver ner berättelser, tankar och iakttagelser m.m. utan någon speciell disposition [via eng. pillow book efter motsvarande ord i japanskan; omkring år 1000 utkom en bok med den titeln av en japansk kvinnlig författare]
Mamman, klok som hon är, föreslår att det är Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok av Aidan Chambers, som kom i år, som spökar. Kanske det. (Den ligger faktiskt och väntar på mitt sängbord, om än på engelska.) Googlar man kuddbok får man än så länge bara upp artiklar om boken – och några stycken om nyordslistan.
Aftonbladet tipsar idag (med hjälp från Ikano-banken) om några sätt att hinna sänka sin skatt före nyår. Det är revolutionerande saker, som verkligen är relevanta för de flesta - kvitta förluster i aktieaffärer, sätt in 12 000 på pensionskontot, betala skatt för vinst efter bostadsförsäljning, hushållsnära tjänster, bla bla bla. Jag vet vem de riktar sig till, och det är inte mig. Är det ens till genomsnittsläsaren?
Att artikeln är avgiftsbelagd på nätet blir bara som något slags absurd liten krona på verket.
Jag är inte en sån där som tror att mina katter är det som räddar min fysiska och mentala hälsa. (Från vad, kan man undra förresten – crazy catladyship?) Snarare kan de vara oerhört frustrerande, dyra i drift, distraherande, destruktiva, krångliga, och allt det där. De tär mellan varven på ekonomin, sömnen, och själsron.
Men det finns dagar – och nätter – då det är trevligt att inte vara ensam levande varelse i lägenheten. Det ligger en liten varm andandes brummande kropp på benet, och det gör det lite lättare att somna.
—
(Lite senare kommer det bilder från Cambridge, inklusive på ”ungefär prinskorv”.)
Idag tillbringas i resandets och familjeskötets tecken. (Det där sista lät ganska äckligt. Ber om ursäkt.) Även i en bloggande familj så tror jag att det blir spö om jag försöker uppdatera vid ankomst. Så vi ses ospecificerat senare.
Jag har firat jular i Stockholm, både med massa familj och på tu man hand – det senare innehöll en gång bland annat en promenad för att hyra film på ett julaftonstomt Söder. Jag har varit med iväg på exets hemvändarjul, även om han inte träffade några gamla vänner (vad jag minns). Jag har firat jul på varm semester och kalifornisk hemmaplan. Men det här med att fira hemma hos mamma och pappa fast på främmande ort, det ska bli intressant.
Om ni som jag missar Kalle får ni här lite old-school tomteverkstad i fullversion. God jul hörni!
Vanligtvis tycker jag om julen. Jag gillar runtikringet, jag gillar att få ihop hela familjen, jag gillar rutiner och traditioner. Mys och stämning.
Men i år har stämningen inte infunnit sig. Jag är inte ens avogt inställd, jag är bara… typ inte inställd alls. Jag har inte fixat några julklappar, jag har inte pyntat lägenheten eller pysslat. Ingen stress heller, i och för sig, men mest har jag bara traskat på. Oj, december, jaha.
Kanske beror det på att de senaste veckorna gått åt till hardcorependlande och magsjuka. Och det är lite svårt att hitta julfriden när man sitter på jobbet den tjutredje. Kanske beror det på avsaknaden av allt det andra ovanstående – inga rutiner, inga traditioner. Inget gemensamt granklädande hos päronen, inget julbak, ingen jul tillsammans allihop. Ingen Kalle, ingen Karl-Bertil.
Vi får väl se hur det känns imorrn när jag dimper ner hos föräldrarna. Kanske är det så att mitt naturliga tillstånd är ointresserad, och jag bara har dragits med förut? Det borde forskas på om det finns en pepp-gen, en stämningsgen. Jag har aldrig riktigt känt nyårs- eller midsommarhysterin heller. Folk hetsar upp sig för mycket och hinner inte ha trevligt.
(Men jag fick precis en julklapp av dagens redaktör Hannes, som tyckte att även vikarier förtjänar lite uppskattning. Och socker. Snälla Hannes.)
Päronen laddar för min julvisit enligt nästan alla konstens regler, verkar det. (Mamma, över MSN: ”Jag har köpt köttbullar och ungefär prinskorv.” Ungefär prinskorv. Jag är mycket nyfiken.)
Men katastrofen hotade! HELA ENGLAND hade slut på granar! Då hittade pappa en liten reva i verkligheten in till Älvolandet, som ligger ganska nära här och där i England, och tog sig in och tjyvade en gran. Bildbevis finns.
Nä, OK. Jag vet inte riktigt hur pappa lyckades fixa en gran. Men fyra timmar tog det. Och jag tvivlar inte ett ögonblick på att jag kommer att få höra historien om hur pappa räddade julen, utförligt och med många detaljer.
En av många böcker som dräller omkring i lägenheten med ett bokmärke nånstans i mitten (i det här fallet är det dessutom ett fint tunt japanskt bokmärke från mammanpappans Japanresa för ett par år sen) är The pillow book of Sei Shonagon, en ihopsamlad dagbok skriven av en kvinna vid ett japanskt hov under sent 900-tal och tidigt 1000-tal.
”In it she included lists of all kinds, personal thoughts, interesting events in court, poetry and some opinions on her contemporaries” säger wikipedia, som utelämnar att hon också diskuterar mode – vad hon och andra har på sig, färger och kombinationer på underklädnader och överklädnader, och så vidare.
Det här räknas av många litteraturteoretiker och -historiker som ett mästerverk. Men egentligen är det enda som skiljer kuddbokens innehåll från en genomsnittlig bloggs att det gått ett millennium, och att hon inte skrev för omedelbar läsning av sina samtida och vänner. Plus, för en västerländsk läsare, en exotisering av den japanska kulturen som ger den en extra glans och förfining.
(Jag läste någonstans ett liknande resonemang om Jane Austen som ur-bloggen – vad skriver hon egentligen om förutom kärlek, skvaller och kläder? Klassiska kvinnointressen. Och litteratur som i bästa fall sågs som lätt underhållning, men som fått mogna till klassiker. Om än ”kvinnoklassiker”.)
Det är många nu för tiden som skriver om sitt liv och sin samtid – men man skulle kanske kunna tänka sig en framtid när det av någon anledning bara finns några få bevarade, och de blir intressanta dokument. Kommer det bli de som skriver bra? De som skriver om intressanta saker? Eller kommer framtiden tro att unga kvinnor i 2000-talets början hade liv som huvudsakligen snurrade kring designermärken, brun-utan-sol och fashion-cravings?
—
En av Sei Shonagons listor:
Elegant things
A white coat worn over a violet waistcoat.
Duck eggs.
Shaved ice mixed with liana syrup and put in a new silver bowl.
A rosary of rock crystal.
Wisteria blossoms. Plum blossoms covered with snow.
A pretty child eating strawberries.
Där har du modeblogg, matblogg och inredningsblogg på ett bräde.
(Min Penguin Classics-utgåva är i översättning av Ivan Morris. Det finns några olika att tillgå.)
(Svar: Jag vet. Den lilla katten har vält den i omgångar och jag har inte kommit mig för att Ta Tag I. Och innan någon påpekar det: Ja, det betyder att jag inte vattnat på en vecka.)
När man sen går hem genom stan dagen därpå, med de sotade ögonen betydligt suddigare, och håret bristfälligt uppnålat… så är det lite synd att de som ser att man gör The Walk of Shame inte vet att man bara kraschat skavfötters med festvärdinnan. Men det var hemskt trevligt.
Alla, vad ska vi säga, vi andra, älskar att dissa modebloggare och dagens outfit. Det är en billig spark, liksom – hallåååå de skriver bara om kläääääder och sånt. Jag har skojat om att jag inte är någon modeblogg och kommit med några bildbevis – nördtisha med hängslen, sunkig tvättstugegetup.
Men vafan. Jag gillar också kläder och smink. Man ska inte underskatta Fashion. Med en snygg klänning och ett schyst sotat öga kan man slå världen med häpnad.
Nu ska jag ut och träffa folk för första gången på fem dagar!
Jag funderar på att ändra mitt telefonsvararmeddelande.
Hej, det här är Julia. Om jag inte svarar beror det på en av tre saker: Jag är upptagen; jag är sämst i världen på att sätta på ljudet på min telefon; eller så orkar jag inte riktigt prata med någon och det har inte nödvändigtvis något med dig att göra. Lämna ett meddelande!
Och jag står rättad, som man säger. Jag var liksom charmad innan den första halvtimmens slut när Dane Cooks Tank hänvisar till ”the meet cute”. Jag har for fuck’s sake skrivit uppsatser om romantiska komedier och the meet cute. Och jag älskar meta. (Och föraktar Neil Strauss.) Jag kan inte hjälpa det.
Ja, som Emma säger, man ska gilla sin humor rå för att uppskatta den. Men det gör jag, om den är bra. Och det tyckte jag faktiskt att My best friend’s girl var.
Idag är min jätteförsiktighetskarantändag. Det är i princip osannolikt att jag fortfarande smittar, men jag och chefen och sjukvårdsrådgivningen kom överens om att ta det säkra före det osäkra. Synd att slå ut redaktionen och/eller nån sorts kommunalpolitiker.
Men jag behövde några saker – framför allt att få lämna lägenheten – så jag dristade mig till en liten promenad.
Anna sa att jag absolut inte fick röra någonting med mina pesthänder. Jag förklarade att jag skulle ta på en sak på H&M, och hon skulle inte veta vilken.
(Eftersom jag är en god själ gick jag dock inte in i matbutiken, trots att jag är sugen på mandariner. Säkra före, som sagt.)
—
Sablar vad trött jag blev av den lilla promenaden, förresten. Liggastillandet har inte varit så mycket utvilande som förtvinande. Om ni ursäktar ska jag nu förklara för mig själv att det inte betyder att jag fått hjärtmuskelinflammation.
När jag var sjutton-arton så tyckte jag tydligen att tre-fyra strån var ungefär så tjocka ett par ögonbryn behövde vara. (Notera också att den där hudfärgen hade jag efter nästan två år i södra Kalifornien…)
