Skip to content

…det är så skönt att sju-unka i ljuv melankoli.

25 november, 2008

Ibland ser man sig själv plötsligt utifrån och slås av ögonblickets närapå objektiva misär, som är så dramaturgiskt fulländad att man nästan njuter av den. Ett sånt ögonblick som folk gärna beskriver som att det inte hade gått att ha med i en film eller bok, för att det skulle verka för överdrivet.

Låt mig måla upp lite för er.

Halv ett på morgonen, efter en och en halv timme på tåg och tunnelbana från jobbet. Pulsar långsamt och långt i djup snö, i blåsigt och kallt mörker, nydumpad och dunderförkyld. Pulsar med allt kallare fötter till ett ekande tomt och ensamt (och sålt) barndomshem, där sömnen förstörs av nästäppa, en smal soffa som inte tillåter någon bekväm ställning, och två katter som slåss av stress och förvirring och doftspöket av en främmande katt. (Helst med mig och soffan som slagfält). Där finns inget internet som distraktion, och de tre kanaler som den kvarlämnade TVn får in måste avnjutas sittande direkt på golvet.

I det nästan tomma kylskåpet står en vodkaflaska, en festöppnad men icke urdrucken födelsedagspresent. Den lockar, både avtrubbning och ögonblickets potentiella poetiska fullbordan lockar, men jag orkar inte ens överväga det utan stupar i soffa och är alldeles ensam med alldeles för mycket tankar.

(Överskriften är courtesy of Tove Jansson och ”Misans klagolåt”; hela texten finns till exempel här.)

About these ads
12 kommentarer leave one →
  1. 25 november, 2008 9:55 e m

    Kan man inte flytta runt lite så teven och soffan befinner sig i närheten?

  2. 25 november, 2008 9:56 e m

    Av varandra, dårå.

    (”Du skriver kommentarer för snabbt, sakta ned.” Up yours, WordPress.)

  3. 25 november, 2008 10:13 e m

    Teoretiskt jo, men de är i olika rum med flera andra rum emellan, och soffan är ganska bökig. (Det låter som om jag bara stretar emot för att få misära ifred… Bara lite kanske. )

  4. 25 november, 2008 10:55 e m

    Det är nu du skaffar det kreativa bränsle som ska räcka de närmsta fem åren. Håll ut!

  5. 26 november, 2008 12:29 f m

    Flytta inte soffan (TV:n är låst vid ett antennuttag antar jag)! Skare va så skare va. Underbart inlägg, som lyckas vara roligt utan att tappa ett uns av sin vackra, frostnupna spleen. Och gissar jag rätt om jag påstår att du vet EXAKT vad som skulle spelas i bakgrunden om det vore en film?

  6. LisaW permalink
    26 november, 2008 11:31 f m

    Du skulle ha kommit hem till mig istället. Fast då hade världen berövats din spleen. Vilket dilemma…

    Säg åt katterna att sluta slåss.

  7. 26 november, 2008 12:15 e m

    Tänk så mycket bättre det kunde varit med en Hemsk Hund ™ som jagat katterna. Då hade du inte haft tid att deppa. Vad säger du? Du kan få låna en Hemsk Hund ™ mot rimlig ersättning.

  8. fadren permalink
    26 november, 2008 12:39 e m

    Vart har den bekväma kontorsstolen tagit vägen som stod i samma rum som teven?

  9. fadren permalink
    26 november, 2008 12:41 e m

    PS
    Och i denna soffa har min far och min farbror sovit bra, lovprisade den alltid, och även jag sover bra i den, alla är eller var vi ansenligt större än lilla Julia.
    Hm.
    DS

  10. 26 november, 2008 2:21 e m

    Ljuvt! the forever moments.

  11. 3 december, 2008 8:27 e m

    it must have been love, but it’s over now *sjunger*

Trackbacks

  1. Couldn’t tell what I felt; unrecognizable to myself « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 116 andra följare