...det är så skönt att sju-unka i ljuv melankoli.

Ibland ser man sig själv plötsligt utifrån och slås av ögonblickets närapå objektiva misär, som är så dramaturgiskt fulländad att man nästan njuter av den. Ett sånt ögonblick som folk gärna beskriver som att det inte hade gått att ha med i en film eller bok, för att det skulle verka för överdrivet.

Låt mig måla upp lite för er.

Halv ett på morgonen, efter en och en halv timme på tåg och tunnelbana från jobbet. Pulsar långsamt och långt i djup snö, i blåsigt och kallt mörker, nydumpad och dunderförkyld. Pulsar med allt kallare fötter till ett ekande tomt och ensamt (och sålt) barndomshem, där sömnen förstörs av nästäppa, en smal soffa som inte tillåter någon bekväm ställning, och två katter som slåss av stress och förvirring och doftspöket av en främmande katt. (Helst med mig och soffan som slagfält). Där finns inget internet som distraktion, och de tre kanaler som den kvarlämnade TVn får in måste avnjutas sittande direkt på golvet.

I det nästan tomma kylskåpet står en vodkaflaska, en festöppnad men icke urdrucken födelsedagspresent. Den lockar, både avtrubbning och ögonblickets potentiella poetiska fullbordan lockar, men jag orkar inte ens överväga det utan stupar i soffa och är alldeles ensam med alldeles för mycket tankar.

(Överskriften är courtesy of Tove Jansson och ”Misans klagolåt”; hela texten finns till exempel här.)

About these ads