Inte fullt lika gammal kreativitet.

En av kurserna på JMK innebar att vi i grupp skulle göra ett medvetet livsstilsmagasin. I en tidig inkarnation var den SoFo-tematisk (titta inte på mig) och jag fick en idé till ett modereportage. Så jag och E harvade runt på Söder och lyckades på en och samma eftermiddag övertala Café String att låta oss fota där, och tre olika sorters butiker att låna ut kläder och styla en kille och en tjej. Sen fotade jag och satte ihop det hela. (Självklart envisades folk med att putta sådär lagom både på stativet och på möblerna, så pusslandet tog lite mer tid än det var tänkt.)

I slutändan blev det förstås problem med layoutandet och länkande av filer och allt vad det var, eftersom alla inte hade tumme med InDesign, så jag har ingen snygg tryckt version, men jag hittade filerna i datorn. (Klicka för större.)

(Butikerna i fråga var Grandpa, Acne och en surfbutik i hörnet av Skånegatan som jag tyvärr inte kommer ihåg på rak arm vad den heter.)

Det var långt över  den nivå vi förväntades hålla för uppgiften, men jag tyckte att vafan, ska det va så ska det va. Jag minns att det var skitkul – att få idén, att övertala folk att gå med på den, att fota, fixa och dona tills det såg ut som jag hade tänkt mig… jag borde göra mer sånt bara för att det är kul. Kreativitet för dess egen skull borde inte vara en lyx.

Eftersom jag vet att ni undrar:

Lite av det här resonemanget, plus det där med nydumpad och dunderförkyld och den allmänna livsleda bägge tillstånden leder till, plus mindre ledig tid än planerat, plus inget internet att planera med… Nä. Det blir inget filmfestivalande i år.

Jag kommer nog ångra mig typ på lördag.

…det är så skönt att sju-unka i ljuv melankoli.

Ibland ser man sig själv plötsligt utifrån och slås av ögonblickets närapå objektiva misär, som är så dramaturgiskt fulländad att man nästan njuter av den. Ett sånt ögonblick som folk gärna beskriver som att det inte hade gått att ha med i en film eller bok, för att det skulle verka för överdrivet.

Låt mig måla upp lite för er.

Halv ett på morgonen, efter en och en halv timme på tåg och tunnelbana från jobbet. Pulsar långsamt och långt i djup snö, i blåsigt och kallt mörker, nydumpad och dunderförkyld. Pulsar med allt kallare fötter till ett ekande tomt och ensamt (och sålt) barndomshem, där sömnen förstörs av nästäppa, en smal soffa som inte tillåter någon bekväm ställning, och två katter som slåss av stress och förvirring och doftspöket av en främmande katt. (Helst med mig och soffan som slagfält). Där finns inget internet som distraktion, och de tre kanaler som den kvarlämnade TVn får in måste avnjutas sittande direkt på golvet.

I det nästan tomma kylskåpet står en vodkaflaska, en festöppnad men icke urdrucken födelsedagspresent. Den lockar, både avtrubbning och ögonblickets potentiella poetiska fullbordan lockar, men jag orkar inte ens överväga det utan stupar i soffa och är alldeles ensam med alldeles för mycket tankar.

(Överskriften är courtesy of Tove Jansson och ”Misans klagolåt”; hela texten finns till exempel här.)

Corazon espinado

Den där förbaskade integriteten gör sig påmind igen.

För nu sitter jag här och funderar på ett inlägg om huruvida det är tidens mildrande dimma som gör att jag undrar om det inte var trevligare att vara dumpare (hur jobbigt det än också kan vara). Att vara den som bestämmer att det räcker, alternativt den som säger …men. (Min bästa: Killen som sa att han kände en klar fysisk attraktion och jag som försökte komma på ett svar om motsatsen som inte lät elakt. Deeet var inte det lättaste.)

Eventuellt uppföljningsinlägg som nog inte heller blir skrivet: Ämen om vi skulle ta och lägga ner hela skiten istället. Åtta katter, two turntables and a microphone.

Redaktionsvadarstövlarna på.

Mitt sista Norrköpings-inslag går idag. Det handlar om forspaddlare i Nyköping.

Mycket galet har jag gjort, men det var något extra.

Ser ni den jättelånga killen där längst ut mitt i forsen? Ungefär där stod jag med kameran. Den stentungan var glashal av is och inte särskilt bred.

Över det staketet och nerför den (lösa) stegen fick jag klättra. Och sen försiktigt försiktigt hasa mig fram och tänka att det vore i alla fall ett stilfullt sätt att dö. Eller få lunginflammation.

Jag var ju då inte i vattnet, som våghalsarna jag rapporterade om, men jag frös ganska rejält ändå. Det var säg en tre plusgrader, blåsigt och regnigt, och jag stod där ett bra tag. Fy bubblan, säger jag – men skitkul ändå. Jag gillar ju att få göra lätt absurda saker.

Men det tog nog tjugo minuter i bilen innan mina fingertoppar slutade ömma.

It’s an abomination unto Nuggan.

Jag upptäckte för ett tag sen att Yoggis vanilj-kanel-äppelyoghurt är, typ, crack med laktos. Den första litern jag köpte åt jag upp under en och samma dag, först i två skålar på förmiddagen och sen det sista när jag kom hem efter jobbet vid elva. Det är äppelbitar i! Det är som skallös äppelpaj utan något som helst arbete!

När jag skulle till min langare – det vill säga Willys – upptäckte jag att där också fanns vanilj-jordgubb-lakrits. Den hade tydligen vunnit något slags smakhittepåartävling. Kan det sluta bra? funderade jag. Eftersom jag är en äventyrlig typ köpte jag den (men också min gamla favorit, utifallatt).

Jag… jag vet inte riktigt. Det är liksom äckligt men gott, och min stackars hjärna kan inte sluta arbeta och försöka processa de motsatta intrycken. Det smakar lite som såna rödsvarta S-märken, fast också vanilj och i flytande form. Så många intryck! Bra? Dåligt?

Snart börjar det nog ryka ur öronen på mig.

Packat och grumligt.

Jag hade med mig ganska lite saker ner, men det är intressant vad jag trodde att jag skulle behöva och göra på tre månader. Det visar sig att de där böckerna jag inte riktigt orkade läsa innan… dem orkade jag inte läsa bara för att jag hade tråkigt heller. Jag läste andra böcker istället. Precis som hemma.

Om jag någonsin ska göra om det här så vet jag, liksom.

—

Förutom mitt jobb och mina arbetskamrater, som jag tycker om, kommer jag sakna exakt två saker i Norrköping:

100 megabit direkt i väggen, och motställda speglar i badrummet. Jag vet bara inte riktigt vad som ligger högst på listan – snabb uppkoppling, eller att veta hur mitt hår ser ut baktill.

Nörd och tjej: Den osynliga majoriteten.

—

(Daniel undrar om jag är pepp på migration, jag säger något om ovanstående.)

daniel: …Speglarna? Satt du vid dem och låtsades ha vänner?

Hejdå Norrköping.

Nu lämnar jag betongförorten för mitt trygga Södermalm. Åter till huvudstaden och en lägenhet full med böcker och samovarer och uppstoppade gäddor. (Om vi ska vara nogräknade har jag ju faktiskt bara en var av de två sistnämnda. Men ni förstår tanken.)

(Eller, ja, först blir det som sagt en vecka i ett tomt föräldrahem tills hyresgästen lämnar tillbaka gäddor och samovarer. Så jag lämnar en betongförort för en villastump i utkanten av en annan betongförort. Men det är en förort till rätt stad, så det är nästan sak samma.)

Transgender Day of Remembrance

Igår var det Transgender Day of Remembrance, som hedrar och påminner om de transpersoner som mördats på grund av att andra inte kunnat hantera att deras uppenbarelse och självidentifikation inte (än?) korresponderat med deras fysiska eller genetiska kön; på grund av hat, oförståelse, fördomar och rädsla. Den uppmärksammas idag i Stockholm med en manifestation vid Medborgarplatsen. (Jag vet inte varför det är olika dagar i olika länder.)

Så även om du inte (vet att du) känner någon transperson, fundera lite extra på de som inte vågar vara öppna, på de som vågar vara öppna men nästan alltid måste vara lite försiktiga och rädda, och på de som vågade och straffades.

…in the middle of our street.

I förrgår kväll precis innan jag skulle gå och lägga mig fick jag ett mail från päronens mäklare, som OK-at att jag skulle bo i tomma huset en vecka. Det är sålt, tillträde den femte, det ska besiktigas, har mina planer ändrats?

Hopp.

Barasådär, i förbifarten, så är mitt barndomshem borta. Jag visste ju att det var planen, men senaste budet var att det inte skulle bli sålt på ett tag. Då slog beskedet andan ur mig lite extra.

Varje år på min födelsedag berättar min mamma samma historia.

Det var den sista oktober. Det var ovanligt varmt, det måste mamma säga, varje gång. Annars räknas det inte. Det var ovanligt varmt, och hon gick i kortärmat. (I mitt huvud när jag var liten hade hon alltid på sig en viss rosa t-shirt som jag tyckte om, och vita byxor, kanske snickarbyxor. Jag vet inte varför.) De var och tittade på en villa i utkanten av Hökarängen. Grannen berättade om en grävling som varit på hans soptunna, och om rådjur och harar och fasaner. Mittemot låg det ett hus med målade knutar och ett litet torn, som såg precis ut som om Mumintrollet skulle kunna bo där.

Där och då började mamma få lite lätta värkar. Resten av födslohistorien är inte så spännande – förutom att pappa inte trodde på att jag var på G, eftersom mamma stod lugnt och stekte lever, tills granntanten kom och hojtade att han var galen som inte tog in mamma när värkarna kom så tätt. Det är ganska roligt.

Poängen är förstås att de köpte huset. Mamma sa att de tog det som ett gott omen. Att jag var med och valde.

Där har jag och mina bröder växt upp. Där har mamma planterat ett träd för vart och ett av sina barn – mitt är ett körsbärsträd, som blommar enormt och luftigt och blekrosavitt varje år. Att en av mina tatueringar är körsbärsblommor är inte ett sammanträffande.

Och nu är det inte mitt. Borta. De byggde om badrummet och köket efter att jag flyttat hemifrån, och köpte ganska mycket nya möbler, målade om, flyttade om rummens funktioner. Lite hade det förflyttats från barndomshemmet, lite hade jag distanserats. Men det är ändå lite lite ömt när jag petar med tungan på tanken på att nästa helg säger jag hejdå på riktigt och för alltid.

Uppföljning:

Är någon förvånad över att Elin har bra saker att säga om kvinnor och humor på Newsmill? Jag är det inte.

Jag har väldigt mycket tankar om det där själv; ska försöka formulera dem någorlunda.

Kritisk massa?

Claes Wahlin skriver i Aftonbladet om kritikerns och kritikens roll i samhället. Efter det senaste årets larm och hojtande om (film)kritikerns död, däribland en artikel i senaste numret av Journalisten  som i princip dödförklarade filmrecensenten (och som inte finns på nätet), är det trevligt med en något mer sansad och fundersam diskussion om vad kritiken har för funktion och hur den borde utvecklas.

Bland alla mina hundratusen högskolepoäng har jag en kvällskurs i mediekritik; om jag var i Stockholm skulle jag rota fram mina böcker om kritikhistoria och kritik-kritik och hitta något klokt citat. Däremot kan jag knöka in en populärkulturell referens, courtesy of tv-serien The Critic, salig i åminnelse:

- Why the hell do you have to be so critical?
- I’m a critic. 
- No, your job is to rate movies on a scale from ”good” to ”excellent”.
- What if I don’t like them?
- That’s what ”good” is for.

Now for something not that different, ackshully.

Monty Python-gänget har tröttnat på att folk lägger upp videor av deras material på YouTube.

Så vad gör de? De startar en egen YouTube-kanal där de lägger upp typ ALLT, i hög kvalitet.

Som om jag behövde ytterligare en anledning att älska dem… (which reminds me, jag ska läsa klart MP-biografin som jag glömde bort halvvägs igenom för att jag packade ner den inför flytten.)

Att tala ut

Det där spelberoendeinslaget var för övrigt det första jag gjort med anonyma intervjupersoner. Jag filmade dem från axlarna och neråt och gav dem fingerade namn; dock tyckte de inte att jag behövde förvränga deras röster.

Det är ändå strongt gjort, tycker jag, att ställa upp. Att ha något slags tro och hopp om att journalister har tillräckligt stor respekt och integritet att kunna göra dem och deras berättelse rättvisa – det är ganska stort, med tanke på hur folk ibland blir behandlade.

Alla debattartiklar med ordet ”bajs” är bra.

Nour El-Refai skrev på Newsmill igår, om Johan Cronemans TV-krönika om SVT:s brist på kvinnliga komiker. Och det hon skriver är skitbra. Läs läs.

Om jag var man och tv- och filmkritiker, då skulle jag försöka använda min makt till att förändra den struktur som råder genom att synliggöra vilka som bär ansvaret och framförallt TA MITT ANSVAR. Det räcker inte med att ni pekar på hundbajset och säger ”där är en hög med bajs”, det räcker inte med ett konstaterande som är gammalt som gatan, ni måste börja plocka upp skiten efter er.

(…)

Hur förbannad jag än blir. Vare sig det är på SVT, på krogen, eller i sovrummet med en pojkvän, det här är resten av mitt liv, i krig mot den manliga eliten, jag kommer alltid vara den som KÄFTAR EMOT, inte hon som kommer med ett intellektuellt faktabaserat uttalande som man utan någon större eftertanke borde lyssna till.

ELAK.

Om man gör ett inslag om dataspelsberoende, och frågar socionomen på ett behandlingshem om det blir fler tjejer, och hon säger att lite men inte så mycket, men däremot är det många tjejer som är väldigt mycket på diskussionsforum och liknande…

…då måste man nästan fråga om Blondinbella hörde av sig när det begav sig.

Som tur var fnissade socionomen och sa nä, men vi väntade faktiskt lite på det.

(Det slutliga inslaget var mycket sobert och respektfullt, utan spår av Blondinbella eller fniss.)

Mitosofi

I P3 Populär idag var Nina Persson och de andra i A Camp där, och mot slutet av samtalet var det någon som nämnde det här med att vart sjunde år är alla celler i kroppen nya. (Jag tror det handlade om nya skivan och nya nånting nånting; jag minns inte riktigt. Nån slags liknelse var det, i alla fall.)

Av någon anledning har det där lätt slitna resonemanget spökat lite för mig de senaste veckorna – det har dykt upp lite varstans, i böcker och på TV och radio.

För det första säger lite snabbt googlande att det inte riktigt stämmer – siffran verkar vara extrapolerad från forskning på mindre djur, och litegranna gripen ur luften på så sätt att det beror jättemycket på vilka celler i kroppen man pratar om. Men i alla fall:

Jag är ju en sån där typ som tror på strukturer och diskurser, samhälleliga och andra. Och eftersom cellerna inte byts ut allihopa på en gång utan lite pö om pö så kommer ju varje ny cell att inlemmas i en kontext, ett sammanhang, och formas efter det. Den är ny bara ett litet litet tag, och nyast kanske en nanosekund om ens det. Den kan inte själv bestämma vad för sorts cell den är, vad den ska göra eller hur. Den kommer väldigt snabbt vara i allt väsentligt identisk med cellen innan – eventuellt lite sämre, för att den skapats av en äldre kropp.

Så visst, om ungefär tio år är ingen cell i min kropp samma som nu. Nya celler hela tiden, precis som det för den delen föds nya barn hela tiden. Det betyder inte att de av sig självt är nya som i annorlunda-bättre, eller att något av sig självt förändras. Både celler och barn föds in i en struktur som skapar och kontrollerar dem.

Jag, till exempel, är född in i en filosofisk och överanalytisk medelklass-struktur som innebär att jag har en tendens att peta hål på saker med ibland något ansträngda analogier. Mina hjärnceller fungerar så – även de som bara är några veckor gamla har lärt sig av de andra, som fanns för flera år sen, att krysta fram saker som låter fint. Mitt jag och mitt tänkande utvecklas oberoende av vilka små grå celler som är hur gamla; de samarbetar ändå som ett samstämmigt lag, för de lär av varandra och är genast en del i Teamet, som om de alltid varit där.

Nu har jag gett mig själv något slags bild av mina hjärnceller som åker på teambuilding ute på landet och får gräsliga T-shirts med någon dyrköpt slogan. Jag tror det är en praktikanthjärncell som fått hoppa in på slutet och göra det sista av tänkandet här.

Självupptagen rundgång:

Då och då upptäcker man att människor man tycker är bra har väldigt god smak, och det är lika roligt varje gång.

En disig nyans av vinter…

Det finns nog en ålder då man är för gammal för att i passerande peta förstulet med tån på de vita fläckarna i nytillfrysta vattenpölar, för att det krasar så härligt.

Den har jag inte uppnått.

Credit where it ain’t due.

Jag blir lite provocerad av att DN i sin rapportering om manifestationen för Ahmed ”Romario” Ibrahim Ali avslutar med att de intervjuat Anton Abele som var på plats som representant för Stoppa gatuvåldet. Abele och Stoppa gatuvåldet har fått ganska genomgående kritik för att de helt ignorerat det här mordet – och annan misshandel av melaninbegåvade ungdomar i stans ytterområden - och nu plötsligt ska de få uppmärksamhet för att de ”stöttar” manifestationen? Jag säger mjä och hm.

Kollade runt på andra dagstidningar; ingen annan har pratat med Abele. Det kanske inte var ett medvetet val, men bra ändå.