Kluddat från februari 2005:

Idag är det Halloween.

Såhär är jag inte utstyrd.

Dagens finaste, än så länge:

…tack vare släktforskningssajten jag visade mamma som sen eskalerat något fantastiskt.

Happy Birthday, Julia. Reminded me of Aunt Julia and what fun we had at their home in Ludvika. I was just 21. Now almost 81 and can’t believe it is possible to have so many happy memories of Steffan, Annika and Birgitta. Sincerely Norma —- ——

”Aunt Julia” är alltså min farfars mor som jag är döpt efter. För det första är det väldigt trevligt i sig, för det andra tycker jag om tanken på att hon kan koppla till min namne – men för det tredje, och nästan framför allt, är jag mycket imponerad av en 81-åring som glatt använder internet. (Staffan är min far, Annika min faster, och Birgitta deras kusin.)

Uppföljning:

Recensionen av Bakhtiaris bok finns på kulturen. Men en intervju med en kvinna hör hemma hos Wendela.

Då förstår jag.

Girls in burk.

En mycket intressant artikel på Salon om ökningen av kvinnliga nyhetsankare och kommentatorer, både i valkontext och inte. Jag har hittills bara gjort en enda live-i-studion-intervju, och den handlade om hur polisen skulle hantera drogfrågan på Uppsala reggaefestival – inte det tyngsta man kan göra. Jag har en bit kvar. Och hård ekonomijournalistik är kanske inte det jag mest planerar. Men man vet aldrig.

—

Det är också intressant hur snabbt man vänjer sig vid en norm – jag känner mig väldigt utspökad i kavaj och sminkad till tänderna och hela paketet. Men imorse var det en ny (tror jag) tjej i SVT:s lokalnyheter, som hade slängigt ofixat hår, inget synligt smink och en ganska säckig cardigan. Jag skulle gärna knalla in i studion så, men min första tanke var faktiskt att hon inte såg särskilt professionell ut. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. (Däremot hade jag inte reagerat så om jag sett henne i ett inslag.)

I’m FAMOUS!

Kolla om ni hittar mig i dagens Metro, förresten. Blink-and-you’ll-miss-it, men vad gör man inte för en vän och kollega.

He’s… swishy?

Jag vet ju att egentligen menar inte SVT:s nyhetsuppläsare SÅ när hon säger att en hockeyspelare har ”känsliga handleder” – men jag fnissar ändå.

This is Halloween, this is Halloween!

Det här är den DVD jag just nu önskar att jag haft med mig ner till Norrköping. Varför hade jag inte det?

The boys on the bus

The New Republic har publicerat en intressant artikel om livet som politisk reporter i valtider (i USA, förstås). Lite som en blandning av kollo och skyttegrav – det trasar sönder själar och familjer, men skapar samtidigt en gemenskap. Precis som man kan vänta sig dyker ordet ”stockholmssyndrom” upp nånstans i mitten.

Intressant är det, i alla fall. Man glömmer lätt att vissa reportrar reser omkring med olika kampanjer i ett år eller mer.

—

Tillägg: Glöm inte att Rory Gilmore åkte omkring med Barack Obamas pressbuss…

Wendela och vridela

Vad gör den här artikeln om Marjane Bakhtiari under Wendelas banderoll? Betyder underkategorin ”ledig” att, eh, det är bara kvinnor som tycker om att läsa böcker? Det är bara kvinnor som är intresserade av en bok skriven av en kvinna med en viss andel kvinnliga figurer? Allt sånt hamnar på Wendela, så kan den riktiga kulturen få kultursidorna ifred.

(Ja, OK, vid det här laget blir jag provocerad av typ allt Wendela gör.)

Jag är gorillan i dimman.

Det är väldigt svårt att försöka ta en bild på dimma med en mobilkamera. Särskilt om telefonen hamnat i något slags medelålderskris och funkar lite som den vill.

Men fint var det. Halv fem på morgonen är gatorna tomma och man kan få för sig att man är alldeles ensam för att alla andra blivit tagna av det som lever i dimman och man ska försöka bryta sig in på en bensinmack och stjäla mat. (Jag tänkte faktiskt köpa mat, men macken var stängd.)

Jamen vi modebloggar väl lite då.

Med jämna mellanrum försöker jag uppamma modet att använda knallrött läppstift. Eller, egentligen läppstift över huvud taget – jag har nästan alltid varit övertygad om att min mun är för stor och det bara kommer se dumt ut.

Men just knallrött läppstift ingår i någon idealbild jag har av mig själv som ärtig böna med vamptendenser, alltid välsminkad och friserad – det är för övrigt samma bild som är skyldig till de ganska få par läckra skor jag har, men aldrig använder. I perioder är jag i och för sig mer uppklädd än annars, men kjolar och klänningar får man (över lag) inte ont av.

Jag är lite nojig att jag kommer känna mig – och, vad viktigare är, se utspökad ut i mitt drömläppstift. Dessutom har jag haft problem med att hitta en bra nyans.

Men nu. Kanske? Ååå jag vet inte. Jag har provat det några gånger och knallat omkring lite hemma. Svårt att avgöra.

Vad säger ni, internets? Liggbar, eller femåring i mammas sminklåda? (De som tycker att det är samma sak behöver inte svara; då blir jag bara illa till mods.)

(Färgen är lite lite rödare i verkligheten; photobucket gör något konstigt med uppladdade bilder. Irriterande, eftersom typ det enda jag inte fipplat lite med för att dölja morgonpass-slitenheten är läpparna… Och hårspretet. Ju mer jag tittar, desto mer ser det ut som ett billigt yearbook-foto.)

HÄLP!

Jag skulle ringa TV4 i Stockholm för att arrangera skickande av bilder. Eftersom jag inte hade direktnummer till personen jag sökte fick jag sitta i telefonkö ett tag, och lärde mig bland att att att Om du har frågor om tv-tablån ska du gå in på tvplaneten.se. (Eller något sådant.)

I en halv sekund tänkte jag Gud så fånigt, som att folk ringer TV4 för att de undrar om TV-tablån – sen kom jag på att folk i princip ringer sin lokalstation om fjärrkontrollen slutar fungera.

Nähäää…

Hur många gånger ska det vara en nyhet att djur också har homosex?

Intressantare är väl isåfall att titta på hur gamla tiders naturfilmare översatt allt ens vagt sexuellt (homo- eller inte) med typ att markera flockposition eller hälsningar; och inte bara omtolkade beteende att passa in i kärnfamiljsnormen, utan också ibland bara hittade på.

Eller att man bestämde att hyenan var feg – ljug och båg - för att den var ful. För att den var ful.

Obikt om otrohet.

Den goda mejlade häromdagen och frågade om jag hade något gästbiktigt jag behövde få av min ampra hylla. Det tyckte jag var ganska roligt – jag tror jag frågade om jag luktade skamset. (Det gjorde jag inte.)

Grejen är ju att jag har inget skamset att erkänna, i alla fall i den kategorin. Jag har aldrig varit otrogen, jag har aldrig ens varit nära.

Jag hade en vän en gång som ansåg att vafan, får man inte det man vill ha så är det väl bara att dra ut och fixa det, och som tyckte att jag var en mes som sa att nämen jag funkar inte så. Har jag lovat att inte ha sex med andra så har jag inte det. Delvis för att jag har lovat, och delvis för att jag förväntar mig att andra håller det de lovar mig.

Ja, jag tycker att den goda hustrun gör fel. Visst, hennes blogg är intressant att läsa, och jag är väldigt nyfiken på henne som person, men det beror mest på att hon är bra på att skriva. Klart att ämnet kittlar, men jag tror att hon skulle kunna skriva lika bra om sin relation till sin man, om sitt jobb, om ömma slag över munnen och latteuttråkan.

Men otrohet är inte OK i min bok. Vill man ha sex med andra än den man lovar trohet får man antingen göra slut på det eller omförhandla. Om sex med andra är gemensamt grönt är det en annan sak – då är man inte otrogen. Då finns det gissningsvis andra saker som är verboten. (Jag försöker tänka mig tillfällen då jag kanske skulle kunna acceptera otrohet, och det är typ när ena parten ligger i en koma som det efter två år inte ser ut att finnas ett slut på. Kanske då.) Att dessutom upprepa ett misstag, att ta det från ett misstag till ett planerat smusslande och ljugande, är ännu värre.

Ja, livet är inte enkelt, inte svartvitt. Men jag vill kunna lita på dem jag är närmast, och jag vill att de ska kunna lita på mig. Man gör uppoffringar av många olika slag för den man älskar. Om några av de uppoffringarna är för stora så säger väl det något, antingen om en själv eller om relationen i fråga.

Eh, så, varsågoda. Det var mitt moraliserande för dagen. Nu ska jag sända nyheter och äta gröt.

(Från början hade jag tänkt skriva om min relativt prudentliga sexhistorik. Men det svirade iväg lite. Någon annan dag kanske jag berättar om mina misslyckade fem-i-tre-ragg.)

It’s just the things that happen to me when I’m reminded of you.

Jag glömde bort den här när jag var så tvärsäker inför kärlekssångsutmaningen sist. Den kan jag nog lyssna på nästan hur många gånger som helst. Och sjunga för mig själv. Jag tror jag sjungit den någon gång på en musikalworkshop, i ett annat liv.

(Ja, det är ganska otippat att killen som sjöng OCH SKREV den senare blev en av TVs minst sympatiska läkare.)

Time after time

Jag har ett enormt behov av att veta vad klockan är - och det är generellt ganska bra att ha koll när man är ute och svirar; redaktionsbilarna tenderar att ha sin alldeles egna inställning till tid - men jag tycker inte om att ha armbandsur på mig. Jag tycker det är lite otrevligt att fiska upp mobilen och kolla mitt under en intervju eller dylikt, men en snabb sneaky blick på armen känns inte lika ouppfostrat. (Någon lärare sa någon gång att man kan lägga mobilen på bordet direkt när man börjar, så blir det inte lika uppenbart, men det känns inte helt rätt, plus att i TV står man upp mest hela tiden.)

Dock har jag lärt mig – jag hittade en klocka där större delen av armbandet bestod av flera läderband som var lite lösa och lite korsade, då kändes inte handleden lika insnärjd. Jag accepterade att den efter lång tjänst började gå sönder i bandet, men när även klockan slutade funka och behövde ställas om flera gånger om dagen gav jag upp. Jag har inte hittat samma modell igen. (Jag försökte ha en ärvd gammal herrklocka från sextitalet ett tag, men den gick aldrig mer än tio minuter i taget.)

Men den här som jag hittade igår var snygg nog att jag ska försöka lära mig att ha den på mig. Hurra för reaskyltar som lurar en att köpa saker man faktiskt behövde!

Jag har väldigt bra arbetskamrater

- Nä, jag var ju ledig igår, så idag är min måndag, och det känns verkligen så. Mitt hår uppför sig inte alls, det regnade på mig när jag väntade på bussen, jag har köpt nya underkläder som visade sig vara sjukt obekväma…
- Jamen då tar man på sig en mössa och tar av sig underkläderna. Fixat!

Objektiv sitter på kameror.

Vi journalister är ju en annan art än vanliga dödliga. Till exempel är vi genetiskt betingade att alltid vara neutrala och objektiva. Förstås.

Idag, till exempel, sätter jag ihop ett inslag om en folkpartist från Norrköping som åker till USA inför slutspurten i det amerikanska valet. Han var där redan i somras och arbetade för McCains valkampanj.

(Jag har för ovanlighetens skull inte gjort intervjun, utan väljer ut saker han sagt, och skriver och spelar in speakertexten som ligger emellan. Och redigerar dit bilder och allt sånt fint förstås.)

Å ena sidan är det bra att folk engagerar sig. Det tycker jag uppriktigt. Å andra sidan kände jag ju en viss lust att börja inslaget med ”Det här är Mathias. Mathias hatar svarta, fattiga, homosexuella, utlänningar och kvinnor. Det är nog bara vita heterosexuella medelklassmän han tycker om.”

OK, inte riktigt. Men nästan. Jag funderade på det.

(Jag frågade redaktörn. Han sa ”Mjä.”)

”Skönhet kommer inifrån. Inifrån flaskor, tuber och burkar”.

Anna Granath och Petra Mede har skrivit en falsk självhjälpsbok där de petar hål på coacher och fina floskler. Hurra, säger jag.

Det ska tydligen finnas en föreställning baserad på boken också – den kanske man nästan skulle kunna tänka sig att se.

Geek mating rituals

- Akta så jag inte bloggar om dig.
- Nämen det får du inte. …Vänta, jag måste komma på ett bra alias här.
- Jag kallar dig för Haddock.
- Det kan du ju inte, då vet ju folk att det är jag!
- Va? De som skulle känna igen dig vet ju redan att… ja, de vet ju ändå.
- Men ändå.
- Då blir det Pojkspolingen.

.

- Haha, jag ska kalla dig för Gulleponken!
- Nej! Det får du inte.
- Lilla Grisen!
- Mammas lilla smörtryne, isåfall.

.

- Hurru-
- Tyst, jag försöker fortfarande komma på ett bra bloggalias.
- Vad får jag om jag kallar dig för Lando?
- Nu hånar du ju bara mig.