Jag vill ha din glass och du vill ha min slickepinne

Ibland kan små saker göra så stor skillnad.

När jag var på restaurang i helgen med pappan och bröderna och brorsonen kom det en klubba med notan, och brorsonen bedömdes som inte varandes i behov av mer socker, så pappan stack åt mig den. Jag hittade den i min rockficka nyss och åt (sög?) den på bussen. Det var gott och jag blev glad. Det är jättelänge sen jag åt en klubba; varför äter man inte klubbor oftare?

Klaatu?

Det är en lundensare som tagit en fil kand i klingon och de som älskar det. Och så tycker folk att jag är smal och obskyr… Jag var tvungen att kolla upp vilket ämne han skrivit sin C-uppsats i, för det tyckte inte SvD var viktigt nog att ha med. Det är sociologi, om ni undrar – och Wikipedia tycker att han är en ”framstående forskare” inom språket; en klingonist, if you will. Jag undrar ju om det är språket eller fenomenet han fokuserat mest på – jag får väl ta och läsa uppsatsen.

Förutom att jag undrar varför i fridens dar han heter Yens så blir jag glad av sånt här. Man ska få grotta ner sig i nördiga perversioner. Till och med om det är för att man har tråkigt under sin pappaledighet.

(Innan någon halshugger mig så vet jag att Klaatu barada nikto inte är klingon. Ok?)

Go fuck yourself, San Diego.

Så, nu har jag sagt ordet ”skit” i direktsändning. Det blev problem i sändningen för att någon tekniker i Stockholm tryckte på fel knappar, så det blev svart ett tag och jag trodde inte att jag hördes ut, och instruerade teknikern att skita i en tipstrailer så att vi skulle få plats med alla nyheterna.

Sen kom chefen in och var måttligt road.

You’ll take it and you’ll like it.

En del i jobbet är att läsa åtal, domar, förhandlingar, och så vidare.

Igår läste jag en formulering i ett koppleriåtal som faktiskt var ny för mig - att mot betalning få någon,  i det här fallet ett barn, en sextonåring, att företa eller utstå en sexuell handling.

Att mot betalning utstå en sexuell handling.

Nej, jag är inte naiv nog att tro att folk har sex mot betalning för att det är hejsan hoppsan disco. Men det var något i formuleringen att företa eller utstå som… jag ville bara gå hem och skrubba mig och krypa under täcket.

Det kanske är bra att jag fortfarande kan reagera.

.

Någon har hittat hit genom att söka på ”vilket citat förklarar kärleken till j”.

Ja du. Fråga mig en mindre cynisk dag.

Kladdblogg.

Sitter i studion och väntar på att sändningen ska börja. Bevisligen hungrig.

Mrowr?

Just nu har jag bäddat med ett underbart smaklöst påslakan i leopardmönster.

Det verkar trigga något slags extremt djupt liggande instinkt hos katterna, för de promenerar ytterst varsamt och skeptiskt i sängen.

Mitt sovrum: Där Playboy Channel möter Animal Planet.

(Egentligen borde jag väl skriva sängkammare. Eller ännu hellre boudoir.)

It’s a race thing, isn’t it.

Hittills har jag haft en kvarlämnad långlånad bil att ta till de mornar jag börjar så okristligt tidigt att bussarna inte börjat gå. Nu är pappa far i Sverige och ville ha bilen i Stockholm - en ganska rimlig önskan.

Jag trodde inte att det skulle vara så mycket folk ute och svira klockan fyra en måndagmorgon i Norrköping att jag skulle behöva förbeställa en taxi, men tydligen trodde jag fel.

I en halv sekund funderade jag på om det var adressen i den onda förorten som gjorde att flera företag inte hade några bilar lediga, men släppte det.

När jag sen stått och väntat ganska länge på den slutligen utlovade bilen ringde jag tillbaka, och fick veta att jaha, oj, då tog han väl fel kund men han har avslutat den körningen står det, jag skickar honom till dig.

Jag hade väldigt god sikt över större delen av den långa väg där jag stod och väntade. Där hade inte varit någon bil och plockat upp någon annan. Då blev jag vrång och paranoid igen – säkerligen delvis för att jag var sömnig och frusen.

Enligt taxichauffören hade det blivit fel i växeln. Man får väl hoppas det.

At the risk of sounding clever

Dagens snodda internet-klokskap:

The cable guide said two episodes of Scrubs (good background noise), but it’s two episodes of M*A*S*H. Clearly there’s a doctoral student in history of television working at the crappy cable TV guide company, and he’s got a point he’s trying to make.

Nu ska jag till Stockholm. Tjing!

Action!

Idag var en nästan parodiskt adrenalinfylld journalist-dag.

Först fick jag göra en avstickare efter att ha filmat mitt första inslag, för att redaktörn ringde och sa att det varit biljakt och varningsskott från polisen, mitt inne i ett bostadsområde. (Igen.) Så jag drar dit och filmar kvaddad bil och tomhylsor. Tomhylsor som för övrigt markerats med äpplen så teknikerna skulle ha lättare att hitta dem.

När jag väl är tillbaka på redaktionen hinner jag inte redigera särskilt mycket innan nätverket kraschar i omgångar och det till slut inte går att göra något alls. Vi försöker lösa så mycket som möjligt och få fram en plan B.

Sen börjar det funka igen efter ett bra tag, och jag får redigera klart på en halvtimme. När jag lägger sista handen vid inslaget måste någon dra ut för att det hittats en granat någonstans. En granat, alltså.

Det är väldigt konstigt att bara gå och sätta sig på bussen efter en sån dag.

Barn 2.0

Åsa Jinder har gett ut en roman om svårigheter att få barn, och pratar om den och det på Allt om Barn.

Jag vet inte om jag är rå, men när jag läser att hon hade två barn i mellanstadieålder när hon träffade sin (nuvarande) man så… jag vet inte, jag tappar liksom lite i sympati. De gjorde ungefär allt man kan göra för att få barn, och hon var jätteledsen när det inte gick, vilket jag förstår, men det är ju inte som att hon är en av kvinnorna som Aldrig Kommer Kunna Få Barn – hon har! Två! Och jag undrar om det inte är att offra dem lite att fokusera så fullständigt på, gå upp i att få barn med en ny genuppsättning. Hur mycket tid och ork hade hon med dem när hormonbehandlingar skulle kombineras med tv-framträdanden, missfallssorg med turnerande? Om de kände till det hela, hur älskade kände de sig då? Som att de inte dög, inte räckte till?

Under en period läste jag av någon anledning en del barnlöshetsbloggar. Och det är ganska vanligt att folk är nästan lika desperata med barn två som med barn ett. Om inte mer – det har ju gått, varför går det fel och fel och fel och fel och fel nu? Folk kan gå igenom tio-femton-tjugo slitande IVF-behandlingar och blir lika hoppfulla varje gång, och bloggar om euforin i det andra strecket på stickan, och sen den svarta kraschen när hormonerna säger att det inte gick, eller att den lilla lilla saken därinne dog, eller är abnormal…

Åsa Jinder säger att boken handlar mer om att släppa sitt enorma kontrollbehov. Och det kan jag nog hålla med om är en bra idé.

Bokmässa by proxy

Pappa ringer från Göteborg.

- Jamen här sitter jag, på det finaste hotellet i stan. Trevligt. Jag ska väl ner och titta på kultureliten snart.
- Innan kreti och pleti dyker upp.
- Precis. Hoi polloi.
- Kan du inte sno en rosa bok åt mig?
- Jag gör inte sånt.
- Nähä.

Nån gång ska jag också ta mig till bokmässan. Och jag ska ta med mig en stor stor väska.

Yeeees?

Kristofer skriver att den enda skillnaden mellan honom och en dyngbagge är att han får betalt för att blogga.

Jag föredrar att tänka på mig själv som en attackbombsmås. Dyker in och lämnar skit efter mig som folk inte riktigt tycker hör hemma, men struntar i så länge den inte träffar dem själva. Eller deras bil. Men kanske skrattar åt om den träffar någon de inte känner.

(Jag sitter och försöker krysta fram andra panikfyndiga liknelser. Vi får se hur det går.)

(Min far skulle säga att den enda skillnaden mellan mig och en idisslande ko är den intelligenta blicken. Hos kon.)

Har ni fest eller?

På redaktionsmöte diskuteras hur vi ska bli bättre på att få fler kvinnor i rutan. En post-it på telefonen, så att det innan det ens bokas intervjupersoner finns en tanke om inte-bara-gubbar? En t-shirt till redaktören?

Ett första steg på redaktionens whiteboard:

Marknadsundersökning del 2?

Gårdagens kommentarer fick mig att fundera på att starta världens tråkigaste modeblogg: Dagens ögonbryn. ”Idag kör jag på oborstat och lila.” Kändisögonbrynen man vill ha för dagen. Tips på ifyllnad.

Eller kanske inte.

Någonstans finns det någon som tänder på det här

Smutsig uppriktighet var det ja.

(TV-smink är inte snällt mot huden. Om jag hade ork skulle jag väl inpacka mitt hårdstylade hår också. Påtvingad brudighet och en ledig eftermiddag.)

I dina lokala nyheter den här veckan:

Under måndagen och tisdagen har jag fått göra lite hopp-om-mänskligheten-reportage, med en liten bonus av starka kvinnor.

Nu på morgonen gick det ena – med speaker av en kollega, eftersom jag är programledarinhoppare för ett senkommet vabbande - om ett samarbetsprojekt mellan Katrineholms kommun, NEEM (Nätverket för entreprenörer från etniska minoriteter), och Muheza-distriktet i Tanzania. De jobbar för att få igång företagsamhet i Muheza, till exempel med elförsörjning från sol och vind – båda saker som finns i överflöd – så att det går att kyla och transportera frukt som annars ruttnar, de arbetar på att rena brunnsvatten; och det ska göras med hjälp av företag från Katrineholm. Man utbildar också operatörer och reparatörer, så de inte står där om några år på ruta noll. Tanken är väl den gamla hjälp till självhjälp, inte bara välgörenhet som slår ut lokala företag och försvinner med trasiga.  (Går att se här.)

I Katrineholm, på Kulturhuset Ängeln, finns också utställningen Affärskvinnorna. Det är två frilansjournalister som i text och bild berättar om kvinnor i Sverige och Bangladesh som driver egna företag med hjälp av mikrolån och mikrokrediter. Det inslaget har inte gått än; jag länkar när det gör. Utställningen håller på till tolfte oktober, om man är i krokarna.

Krrkrkkkkk

Vill man se en löst liggande bult i förarhytten i bilen man kör?

Marknadsundersökning

Cissi Wallin skriver om Vulgo-Vera och att prata öppet om sex. Jag påminns om den ålagda utmaningen att skriva om gråtrunkande.

Vad säger ni, sexkåserier och hypotetiska vänners upplevelser för hela slanten?

Bad (baaad) blood (bloood) is taking you for a ri-hide

I Uppsala hade nyhetsstudion en prompter som var kopplad till en dator, och man styrde rullandet av texten med en liten dosa med ett hjul på.

Här i Norrköping är promptern istället kopplad till en liten kamera i taket som är riktad ner på bordet och utskrivna manus, som man får bläddra i och flytta på ifall texten är för lång för att synas på skärmen. Analogt men mindre risk för haverier. (Om man inte, som jag gjorde en gång, råkar plocka ut ett papper för mycket och säger hejdå och nu väder med 20 sekunder kvar av sändningen.)

Jag upptäckte häromdagen att den kameran i kombination med det starka ljuset – tror jag – gör att när mina händer syns på prompterskärmen blir alla blodådror extremt synliga. Idag testade jag att stoppa in hela underarmarna och herrejisses, det ser ut som en dålig scifiskräckis. Eller något avsnitt av House som visar långt gången blodförgiftning. Grymt obehagligt men också härligt nörd-tufft. Jag måtte se riktigt korkad ut inifrån kontrollrummet när jag lutar mig framåt och stirrar på bordet.