Sniff.

Jag är inte en sån feminist som vägrar tro på biologi. Om inget annat så påverkas våra hjärnor och synapsbanor av allt vi är med om, inklusive hur vi behandlas utifrån stereotyper och förutsättningar, så mäns och kvinnors hjärnor kan absolut vara olika även om man vill tro att vi föds lika.

A-haaanyway.

Jag har accepterat att jag påverkas av hormonella variationer. Ibland beror de på sömnbrist, ibland på hur jag ätit, ibland på brist på, eh, sällskap – ibland är de helt slumpartat och orelaterat parallella med min kropps menstruella mönster. (Som ju absolut inte styrs av hormoner utan av George Bush och andra förkämpar för den patriarkala agendan. Jag har något som kliar här på ryggen, det är där chippet sitter.)

Senaste dagarna har jag blivit gråtmild av:

Valbebisen som försöker dia en båt. Den kommer DÖ för de vet inte vad de ska MATA den med, och den bara MAMMA? Jag sympatiserar med valbebisen för den är som jag – den kommer dö ensam i illusionen att någon tycker om den. (Tyst, jag vältrar mig.) Och så har den stor benstomme.

Tore Sjöstrand som tog ett OS-guld 1948. Statarpojken som hittade en bok om OS i en soptunna och bestämde att det där skulle han också göra. Men berättade inte för någon om sin dröm. En av mina många Akilleshälar är äldre herrar som blir rörda, och Tore är så FIN.

Min sändningstekniker som berättar i örsnäckan att hans son är det finaste han har.

(Säg inte lejonet Christian för då måste jag gå och gömma mig i en garderob med fjorton paket näsdukar.)

Jag behöver choklad också. Men det är inte för att jag är kvinna utan för att det är Synd Om Människorna ™. Men extra synd om mig. Tror jag.