Whee!

Förra gången jag var på regionfest med jobbet blev det ju så här.

Den här gången blev det åka RIB-båt i skärgården, mellan seminarier. Åka fort fort guppa hoppa skumpa, overaller flytväst mössa skidglasögon. Väldigt mycket kickoff-event men också väldigt roligt. Precis lagom läskigt.

Jag stod för enda skadan efter båtturen – jag skrapade sönder ena knogen när den gnuggades mot något spänne i flytvästen i en timme. Tyvärr fick jag inget Bamse-plåster.

Det är inte ett i-landsproblem, det är objektivt FEL.

Jag körde ner en skåpbil med saker igår – och ja, det blev ungefär lika konstigt som jag tänkt, med tre möbler i en stor trea, och ja, jag är så disträ att jag glömmer plånboken på diskbänken och måste vända halvvägs hem. (Det blev en lååång dag – som tur är var den snälla bärhjälpen extremt nöjd med att dricka folköl och sjunga Beatles. Road trip!)

En av sakerna som nu står i Norrköping är min mikro. Och jag har tydligen blivit extremt bortskämd – jag tittade på en burk och tänkte ”Menar ni att jag måste stå och HÅLLA KOLL på min mat medan den blir varm? Så primitivt!”

Sen är jag också som sagt förkyld som få och väldigt färdig med det här jäkla packandet och fixandet. Min tolerans- och orknivå kanske har sänkts.

Men ändå. Det är 2008. Jag borde inte behöva vänta tio minuter med att titta vidare på Weeds bara för att jag vill ha ravioli.

The haves and the have-nots.

(Att skriva i småskvättar när man behöver trött-och-sjuk-pausa i städande och packande är lite förvirrande. Jag tvivlar inte på att jag kommer behöva redigera om det här minst tre gånger.)

I Stockholm blir de rika rikare och klyftorna ökar, rapporterar DN. Jag ska försöka undertrycka mitt behov av att säga NÄHÄÄÄ.

Mannen de intervjuat,  Faulos (som inte får något efternamn, utan någon not som förklarar varför) som pendlar mellan Hallunda och Danderyd, säger:

- Det borde inte finnas klassskillnader i Sverige men det gör det. Det hade inte behövt vara så om politikerna hade skött det bättre, och inte placerat alla invandrare på samma ställe[.]

Det är synd att klasskillnaderna här får sitta bara i etnicitet. Jag ifrågasätter inte att en stor del av arbetarklassen och/eller underklassen består av folk med icke-svensk härkomst, födda här eller inte. Men som jag redan stött och blött är det inte automagiskt så att blatte=arbetare. Eller tvärtom. (Jag växte intressant nog upp i ett pyttelitet villaområde i ena hörnet av en halvsunkig småförort som nu förlorat alla butiker utom ett nytt Lidl. Ah, kontraster. Väldigt symboliskt och talande och allt sånt där.)

Han kan ju mena att orättvisorna och diskrimineringen liksom gnuggar av sig på de svenskar som bor i utsatta områden, vilket i så fall vore ett inte helt oväntat resonemang. Invandrarområden blir ofta eftersatta ekonomiskt och underhållsmässigt, de av alla färger som har råd flyttar därifrån, skolorna blir lidande, och de som blir kvar, de som inte har råd att göra sig sitt eget öde, hamnar i klassfällan, både svenskar och invandrade. Typ.

Jag tror min ursprungliga poäng var att det i alla fall är trevligt att ordet ”klass” får vara med då och då. Så mycket intelligent kommentar kan jag snyta fram idag.

—

En annan pikant kontrast: Nu flyttar jag från medie-elitens Södermalm till ett miljonprogramsområde i Norrköping. Jag tycker flytten Stockholm-Norrköping känns mycket jobbigare än den eventuella sociogeografiska klassresan. Jag får ju en balkong! (Som jag inte får sätta en parabol på. Därom har jag informerats både muntligen och i skriftliga regler. Det får heller inte bo mer än sex personer i min lägenhet.)

Fnnntt.

Det stör mig att min förkylningsfebriga och flyttstressade hjärna inte kan formulera sig.

Jag har försökt skriva om den inneboende ömheten i ett slag över munnen, men blev bara så irriterad att det inte gick. Som tur var har flera vettiga människor redan avhandlat det, så jag kanske kan lägga ner.

Just nu sitter jag och försöker formulera mig kring den enormt förvånande nyheten att Stockholms rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Och klass och förort och vad det nu var.

Visst sitter ni som på nålar?

Divided by a common tongue

Jag älskar språkförvirring! Sex and the City-tjejerna pratar om att ”bugger Berger” och Carrie säger ”Ok, we buggered.”

Eh. Det är i och för sig så att definitionen, ”sodomisera”, rent tekniskt kan innebära allt utom penis-i-vagina-sex. Men när de flesta britter säger bugger menar de penis-i-anus. Och jag tror inte det är därför Carrie och Berger hade tråkigt sex.

NOT OK.

Hur mycket stör jag mig på Hemtex-reklamen där hon tv-inredaren, det första hon gör, puttar ner alla böcker från hyllan i en kartong?

Det blir inte vilsamt och ordning, det blir tragiskt och slöseri med prime real estate!

Vad som fattades i årets OS:

(Han gör mer här och här. Visste ni att min stora hårda stavhoppsmedaljör till storebror också sysslar med gymnastik? Jag skulle vilja se honom i den här outfiten…)

It’s a chal-unj

Nima har utmanat mig att välja en låt som symboliserar kärlek för mig (tack vare mymlan).

Min första instinkt är ju förstås Somebody, så det blir andra gången jag klistrar in den på typ en månad.

Den är vacker men cynisk, romantisk men småbitter – lite som jag. Jag får gåshud varje gång jag hör den. Syrran kommer säkerligen säga att det är för att jag har commitment issues, och så kanske det är. Men det hjälps inte.

Också långt upp på listan: Både Both Hands och As Is av Ani DiFranco.

Hm. Inga ljusrosa flickrumsdrömmar, direkt. Jag är nog inte typen.

—

Jag tänker inte utmana någon specifik. Men berätta gärna om ni också kommer på någon?

Dagens grafiska irritationer:

Ett:

Om man nu absolut måste använda fancy wacky typsnitt… kanske man ska kolla att det är anpassat för svensk typografi, och om det inte är det så kanske man ska peta in lite prickar där de hör hemma. Yesno?

Två:

Typsnitt och stilar bör matcha ordet det används på. Snirkligt ghetto? Notsomuch.

Is it fast enough so we can fly away?

Kombinationen bilfärd i mörkret och lukten av ett paket kreteker slängde mig obönhörligt bakåt i tiden, till åren runt sjutton-arton, när jag bodde i San Diego.

Med jämna mellanrum ringde telefonen halvsent på kvällen och det meddelades att om en kvart är jag utanför din dörr, nu drar vi. Beroende på vem det var och hur energisk föraren kände sig så tutades det från gatan eller ringdes på dörren, och så försvann jag iväg. Vi körde omkring utan mål eller plan, på motorvägen och i små förorter, inne i stan och längs med vattnet. Ibland åkte vi till Hillcrest, ”the gay part of town”, och gick på Condoms plus och tittade på sexleksaker. De mer avancerade sakerna var i ett inre rum, där de yngre inte fick komma in.

Mest pratade vi. Rökte och pratade. Om livet och kärleken, på det där extremt djupa och visa sättet man bara kan göra när man är sjutton-arton. Och vi berättade saker vi inte riktigt kunde berätta annars – det är något med mörkret och bilen som gör det. Det är nästan alltid lättare att prata i bilar. Jag tror det handlar om att man inte behöver se varandra i ögonen. Föraren måste titta på vägen, passageraren fram kan eventuellt vända sig bakåt men behöver absolut inte göra det. I baksätet är det såpass mörkt att man inte riktigt ser varandra även om man är två. Utan ögonkontakt berättar man om sakerna som gör ont, de man är rädd för och kanske hoppas på.

Någon gång berättade jag saker jag sedan ångrade. För att någon berättade dem vidare; för att någon bestämde att mitt intresse behövde ageras på och om jag inte gjorde det skulle hon ta tag i det åt mig. Men mest lärde jag mig att berätta om mina känslor och vara sårbar, något jag var och fortfarande är ganska dålig på. Men det tar sig.

Jag och Annan cruisade omkring lite i, typ, Örby, sen när jag kom hem igen. Det var också trevligt, särskilt när vi drog upp indiepopen och sittdansade med. Men nu är det mycket länge sen jag tog en mikro-roadtrip. Satt i mörkret och berättade saker.

Någon som ska med?

Konsten att bre ut sig.

Som min mamma skulle påpeka – eller, snarare, som hon har påpekat: För två veckor sen hade jag inget jobb. För en vecka sen hade jag jobb men ingenstans att bo. (Jag började bli lätt desperat, och mailade till och med om ett torp fem mil utanför stan utan el eller avlopp.)

Nu har jag både och. Jag bara väntar på att pendeln ska svänga tillbaka och saker ska börja haverera. (Ja, jag är Den Tjejen.)

Och som någon slags pikant detalj ska jag och mina extremt få medflyttade möbler, och katterna, bre ut oss på 66 kvadrat. Tre rum som ska härbärgera en enkelsäng, en fåtölj och några pallar. Motsatsen till compact living, typ. Det kommer bli som någon parodisk version av ungkarlsstudentande. Jag som sitter på golvet i köket och äter omelett och lyssnar på radion, som också står på golvet.

Det kanske kan bli trevligt att gå från bohemisk och väldigt välmöblerad lägenhet till pseudo-japansk minimalism. Vi får se.

Slippery slope?

I dagens DN kan man läsa att antalet aborter och användningen av dagen efter-piller ökar dramatiskt i Sverige och framför allt i Stockholm. Folk är rädda för p-piller och folk använder inte kondom, då blir det så. Typ.

Men det är en mening som hade fått mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen om jag drack sånt.

Försäljningen av så kallade dagen efter-piller – som kvinnor tar vid oönskad graviditet – har rusat i höjden. Sedan pillren gjordes receptfria 2001 har Apotekets försäljning mer än fördubblats.

Dagen efter-piller – för övrigt en formulering som Läkarsällskapet inte rekommenderar, de tycker akut p-piller är mer korrekt – tar man inte vid oönskad graviditet; dem tar man inom 72 timmar efter ett oskyddat samlag för att förhindra att ett eventuellt befruktat ägg fäster vid livmoderväggen. Det är en ganska signifikant skillnad; både språkligt, medicinskt, och praktiskt.

Frågan är om DN:s Jenny Clevström slängt ur sig en slarvig formulering eller om hon råkat tänka på abortpiller, vilket är något helt annat och fås på recept.

Jag vill inte tänka på det tredje alternativet, för jag är inte fullt så konspiratorisk att jag gärna vill tro att en av DN:s reportrar har en gömd agenda.

Huffington Post rapporterade för inte så länge sedan att amerikanska Department of Health and Human Services vill omdefiniera så att hormonella preventivmedel kommer att listas som en form av abort. Notera: Inte dagen efter-piller, utan alla former av hormonella preventivmedel som eventuellt kan komma att hindra ett eventuellt (om än osannolikt, om man vet hur de fungerar) befruktat ägg att fästa. Detta för att 49% av amerikaner anser att livet börjar när spermie möter ägg.

USA har länge varit på väg mot en, i min syn, mer och mer misogyn och kontrollerande syn på kvinnokroppen och reproduktionen. Lite i taget skalar man ner rättigheter och möjligheter och justerar definitioner och inställningar.

Exempel: Det debatterades vitt och brett om ”late-term abortions” och det vidriga i sådana, trots att de i USA utgör ungefär en procent av de aborter som utförs, och i princip bara förekommer i extrema medicinska fall. Exempel: Efter att farmaceuter på grund av sina övertygelser vägrat lämna ut utskrivna dagen efter-piller och p-piller, och i vissa fall behållit recepten (vilket är stöld och dessutom kan vara ett stort problem om man bor långt ute på landet och måste hinna tillbaka till läkare och till ett nytt ännu mer avlägset apotek till exempel inom 72 timmar) har det också kommit ett lagförslag som ska innebära att ett apotek inte får vägra anställa en farmaceut som har såna övertygelser och tänker agera i enlighet med dem. Detsamma skulle också gälla för vårdpersonal och aborter.

Hängde ni med? Man ska alltså inte få vägra att anställa någon som kommer vägra att utföra vissa valda delar av sin arbetsbeskrivning. De ska inte heller behöva berätta om alternativen eller hänvisa någon annan stans.

Med de sakerna i bakhuvudet blev jag ganska illa berörd av vad jag ändå hoppas är slarv från DN:s sida.

Nota bene: Jag har mailat DN om felet, så om artikeln plötsligt ändras till det korrekta vet ni varför.

Sniff.

Jag är inte en sån feminist som vägrar tro på biologi. Om inget annat så påverkas våra hjärnor och synapsbanor av allt vi är med om, inklusive hur vi behandlas utifrån stereotyper och förutsättningar, så mäns och kvinnors hjärnor kan absolut vara olika även om man vill tro att vi föds lika.

A-haaanyway.

Jag har accepterat att jag påverkas av hormonella variationer. Ibland beror de på sömnbrist, ibland på hur jag ätit, ibland på brist på, eh, sällskap – ibland är de helt slumpartat och orelaterat parallella med min kropps menstruella mönster. (Som ju absolut inte styrs av hormoner utan av George Bush och andra förkämpar för den patriarkala agendan. Jag har något som kliar här på ryggen, det är där chippet sitter.)

Senaste dagarna har jag blivit gråtmild av:

Valbebisen som försöker dia en båt. Den kommer DÖ för de vet inte vad de ska MATA den med, och den bara MAMMA? Jag sympatiserar med valbebisen för den är som jag – den kommer dö ensam i illusionen att någon tycker om den. (Tyst, jag vältrar mig.) Och så har den stor benstomme.

Tore Sjöstrand som tog ett OS-guld 1948. Statarpojken som hittade en bok om OS i en soptunna och bestämde att det där skulle han också göra. Men berättade inte för någon om sin dröm. En av mina många Akilleshälar är äldre herrar som blir rörda, och Tore är så FIN.

Min sändningstekniker som berättar i örsnäckan att hans son är det finaste han har.

(Säg inte lejonet Christian för då måste jag gå och gömma mig i en garderob med fjorton paket näsdukar.)

Jag behöver choklad också. Men det är inte för att jag är kvinna utan för att det är Synd Om Människorna ™. Men extra synd om mig. Tror jag.

Ah, den ungdomen.

Storebror bjuder på te och macka och vi pratar bland annat om att hans åttaårige son upptäckt Youtube.

Bror: Än så länge är det ju mest BMX-kraschar och så, men snart är det väl andra sökord, liksom.
Jag: Och då blir det dags att förklara att ibland när en herre och en dam tycker väldigt mycket om varandra…?
Bror: Äh, det där vet de redan.
Jag: När en herre och en dam träffas på krogen?
Bror: Nämen om det är en herre och en dam så är det väl lugnt, det får de väl gärna titta på. Det är mer när det är 22 herrar och en dam…
Jag: Eller två tjejer och en kopp?
Bror: En kopp?
Jag: …sök inte på det.

Very pretty?

Man ska inte dricka vattnet i Alunda utan att koka det först, rapporterar vi idag. Jag tänker genast på en enda sak:

Ett erkännande: Efter att jag började titta på Tom Lehrer på youtubesen så har min rent intellektuella förtjusning kanske lite grann utvecklats till något slags tidsmaskinscrush. I do like ‘em geeky.

(Jag vill få vara hemma för vård av dum-i-huvet katt.)

Nu finns det forskare som föreslår att man ska kunna lagligen befästa vänskapsrelationer som man gör kärleksrelationer. Till exempel ska man då kunna ta ledigt från jobbet om en vän hamnar på sjukhus – eller för VAV, vård av sjuk vän. (Ok, det där sista är bara jag som är vitsig.)

Roligt: Att artikeln använder formuleringen ”friends with benefits”. Inte lika roligt: Folk som reagerar med att det är ett sneaky sätt att närma sig homoäktenskap.

Jag tycker det hela är en intressant tanke. Familjebildningen och familjesynen har förändrats radikalt på egentligen inte särskilt lång tid. Vi har gått från storfamiljer till kärnfamiljer till något slags modern plastfamilj till ibland ingen familj alls. Många lever sitt liv i något slags romantiskt flux, med få ens semi-permanenta inslag i säng och soffa. Det kan kanske finnas en poäng i att göra vissa praktiska bitar av livet lättare även för den som ofrivilligt eller med flit lever sitt liv med egen kontroll över hela madrassen.

Ve och fasa!

Känns det inte som att Aftonbladet tar i lite när de rapporterar om en bonde som odlar hampa? Å nej, han odlar en laglig variant av en olaglig växt! Med tillstånd! OCH EU-BIDRAG!

De har till och med inkluderat det faktum att industrihampan i fråga innehåller under den tillåtna mängden THC. Antagligen hoppas man på att folk läser som forskningen brukar säga att folk brukar – rubrik, bild, kanske ingress. Och sen ska det Uppröras. Folkstorm. Knarkchock.

–

Är det för övrigt särskilt konstigt att ministrar sätter sina barn i friskolor? Att följa sina ideologiska övertygelser samtidigt som man ger sina barn en extra chans (delvis för att man varit med och utarmat den kommunala skolan, kanske) – inte jättemystiskt.

Thou shalt not make repetitive generic movies

Kan någon förklara varför Dane Cook gått och gjort My best friend’s girl? Tyckte han att det var en premiss som funkade så himla bra förra gången? Eller menar han att Good luck Chuck är faktiskt en HELT annan film?

Det kanske han har rätt i. Jag menar, i den ena filmen har han sex på beställning med massa tjejer för att hjälpa dem hitta kärleken. I den andra dejtar han massa tjejer på beställning för att hjälpa deras ex få tillbaka dem. Det är ju hinkar och spannar med skillnad.

Presenter presenter!

Min exil-Paige har skickat ett paket till mig från det nygamla landet. Det är fint att hon vet precis vad jag behöver.

Tidningar, cigaretter, och skräplitteratur.

En komedi för den som tänker, var det ja.

Hanna Fahl intervjuade Petter i P3 Populär och jag blev påmind om att jag tycker det är skitroligt att han sjunger att livet är en trasjedi för den som känner, med sje-ljudet långt fram i munnen. Jag försökte vara generös (…sjenerös) och tänka mig att det var för att han flyttat till Åre, och det är norrländska skogshuggare och fina damer som säger så.

Det gick inte så bra. Det är fortfarande roligt.

For something completely different, en låt som broren påminde mig om: