…here I go again.

Digilistans “Vi som vill in” spelade precis filmversionen av Mamma Mia. Min hjärna blev lite förvirrad av att det är litegrann fel ord och fel röster, men sen kom jag ikapp. Med på banan.

Och sen, utan att jag riktigt vet hur det gick till, började det svida lite bakom ögonen och jag satt och snörvlade.

Jag ska gå och se filmen med min egen mamma i kväll – på en faktisk fysisk bio! Vi såg musikalen tillsammans i London för en massa år sen.

Jag har lite förträngt att hon försvinner snart. Snart-snart. Om några veckor är hon borta. Huset där jag växte upp töms och slängs ut på marknaden och jag får vara nöjd med att ha lärt henne MSN och Skype, men det är inte alls samma sak.

Jag och min ömma moder umgås relativt ofta. Igår blev jag iproppad mat och hallon och fantastiskt gott vin och brasiliansk choklad. Sen satt vi och pratade strunt och tunga saker och pappa vandrade in och ut ur rummet och varvade att låtsas chockad och generad med att berätta saker från sin egen bortslösade ungdom. Som när han kräktes i en gatubrunn efter en lumparfest och sedan vände sig tillbaka till sitt sällskap för att fortsätta diskussionen om jesuiter.

Ryanair är billigt och Cambridge är inte omöjligt långt bort, men det är helt klart meckigare än att ta sig ut i förorten. Jag är säkert för gammal för att bli ledsen för att min mamma åker ifrån mig, men det hjälps inte.

Dumma mamma.