Min bror (en av ett antal) är föräldraledig med sin snart tvåårige knodd. För att fördriva tiden har han lärt sin avkomma att göra ansiktsuttryck på kommando. Hittills kan han snopen, arg, stark, förvånad, samt lömsk som syrran tränade in lite snabbt. Mina favoriter är snopen och lömsk, det senare mest för att han kacklar ondskefullt. Skitroligt. På familjekräftskivan i helgen satt vi och sa ”Axel, hur ser man ut när man är snopen?” och fnissade. Om och om igen.
Om det inte vore för att han ska få ett syskon snart, och kvällspressen har lärt oss att det är bara yngstabarn som blir skådespelare, skulle jag säga att han kommer bli en uppmärksamhets- och bekräftelsetörstande diva när han blir stor.
Jag fick nån slags tvångstanke om att göra en bildserie där jag tolkar olika sinnestillstånd. Men ni slipper nog. (Jag är mellanbarn och släppte därför mina skådespelardrömmar. Men eftersom jag är näst yngst i ett stort gäng blev jag mediepersonlighet istället.)
Ömme fader kåserar i dag på Namn och Nytt (som inte finns på nätet ALLS; min lilla nördhjärna bogglar) om cyklar med fast kedjekrans och inga bromsar. (Och lite om Henry Miller.)
Han berättar där om sina egna erfarenheter med såna vansinnigheter (cyklarna, inte Henry Miller) och har inom parentes skrivit ”Se DN 23 mars 1980.” Långlivad var ordet. (Jag kan precis se honom fnittra pillemariskt när han skriver det också. Vi sysslar med subtil humor i den här familjen.)
För något år sedan fick min far en liten bronsstatyett som heter ”Tidningspojken” – gutten i fråga står med en rullad tidning i högsta hugg. Det är nästan så man hör honom hojta EEEEXTRA! Den får man när man varit anställd på DN i 25 år (eller på Expressen; bild finns här där jag också lärde mig också att samme skulptör har gjort räcket till spottkoppen på Centralen).
Jag försöker föreställa mig hur ofta de kommer få dela ut den de närmaste decennierna. Fasta anställningar i mediebranchen är ett mytiskt djur i paritet med enhörningar och billiga förstahandskontrakt. Jag och min far verkar helt klart i väldigt olika journalistiska verkligheter. (Men vi är båda barnsligt förtjusta i parenteser.) Han har till och med haft, inte bara visitkort, utan även block där hans namn stått på varje blad strax under DN-loggan. Tänk er en värld där journalister är anställda på så lång tid att de får block med sitt namn på!
—
Annat roligt i DN idag: På Stans artikel om lattjotrend och nyinfantilism som innehåller mitt nya favoritord: Kuddrumssöder.
Hej, har vi pratat om hur snygg jag är? Det har vi väl?
Jag gillar att sända i slips – någon på redaktionen har extremt skön smak i slipsar, så jag har botaniserat hela veckan. Dagens rosa paisleyhistoria kan vara favoriten. (Vi får se om någon ringer mellan sändningarna. Jag kanske får klippa av den.)
Igår när jag kom hem hade jag tänkt ta en liten tupplur innan jag tog itu med saker och ting, eftersom jag var extremt trött. Sen sov jag i sådär tolv timmar eller mer – jag har inte riktigt koll på vad klockan var när jag bökade i säng. Sömnskuld var ordet, sa Bull. Jag var fortfarande lite groggy när klockan ringde vid tre (som tur var lyckades jag vakna till och ställa den, runt tio-elva-tiden) men jag satt inte och nickade till i bilen.
Min bildproducent kom förbi nyss och frågade om jag sett senaste ABC-sändningen.
De hade diskuterat det här med landstingetsmödomshinneoperationer. Socialborgarrådet Ulf Kristersson hade fortsatt vara chockerad att det gjordes, och det kan han ju få vara. Jag är nog benägen att vara lite vaaagt skeptisk jag med, även om jag inte riktigt orkar bloggdiskutera mödomens mytbildning och HEDERSFÖRTRYCK och döda duvor och så vidare så här tidigt på morgonen. Men tydligen hade någon folkpartist (svt.se har inte senaste sändningen uppe än, så jag vet inte vad hon heter) valt att bli upprörd – över att landstinget betalar!
Har man inte sina prioriteringar lite på sniskan då?
TILLÄGG:
Landstingsrådet Birgitta Rydberg säger sig känna till att ingreppen görs, men när hon får reda på att det sker även i landstingsfinansierade vårdinrättningar, säger hon:
-Det är klart att vi kommer att reagera för vi betalar för sjukvården men har inte för avsikt att betala den här typen av operationer. Det ska inte skattebetalarna finansiera, säger Birgitta Rydberg.
Känner ni för övrigt till fenomenet ”honeymoon stitch” eller ”husband stitch”? Varje människa jag har berättat det för de senaste åren har stirrat på mig. Det är alltså relativt vanligt förekommande i USA – när en kvinna spricker vid en vaginal förlossning, syr läkaren (nästan alltid utan att fråga) sen ett extra stygn, för att hon ska vara trevligt trång nästa gång hon har sex med sin man. Att det stygnet ofta spricker och blöder istället behöver man ju inte bekymra sig om.
Aftonbladet rapporterade häromdagen om en brittisk undersökning som visar att 80 procent av de tillfrågade kvinnorna mellan 18 och 24 inte vågar visa sig i bikini. (Följt av den lätt förvirrande formuleringen ”Förkrossande 85 procent föredrar att i stället trä kroppen i en heltäckande baddräkt.” 85 procent av de som inte vågar visa sig i bikini, antar jag, men vad är det som är så förkrossande med det? Är o-solad mage ett tecken på samhällets förfall och kvinnans förtryckthet? Det innebär ju i alla fall att de vågar gå och bada. Eller?)
Sen har man pratat med några tjejer på stranden i Sverige, som nickar och håller med - folk vågar inte gå och bada. (Eftersom det är ohippt med baddräkt så stannar svenskorna hemma helt och hållet, tydligen.)
Jag blir beklämd. Och klämd – det är trångt i tjockisgarderoben. Och varmt. Så jag kliver ut. Hej hej.
Det finns säkert de som tycker att jag inte borde visa min stötdämpande lekamen på stranden alls, och helt klart inte i bikini, men det skiter jag i. Jag gillar att bada. Då tänker jag göra det. Jag har inte ork att bry mig om vem som störs av min fantastiskt oestetiska existens. Helt oavhängigt om folk tycker jag är snygg – vilket det, hör och häpna, faktiskt finns de som gör – tänker jag leva mitt liv lite som jag vill. Klart jag har nojor med jämna mellanrum, men det ska fan orka beskära sin tillvaro bara för att jag gillar Ben&Jerry’s.
Om någon jag kan tänkas gå och bada med blir plötsligt överraskad, när jag klär av mig, av att jag inte ser ut som Gisele Bündchen under mina kläder så får det stå för dem och deras slutledningsförmåga. Och om chanserna att ragga på stranden (vilket jag inte har några större planer på) blir sämre så är det väl sak samma – om syftet är att bli naken vore det väl synd att släpa hem någon som springer i överraskad fasa när det gäller. Jag är inget om inte praktiskt sinnad.
(Sen varför Del Monte beställt undersökningen vet jag inte. För att få oss att banta med ananasjuice, antagligen.)
Om jag redigerar föregående inlägg mer så blir det så långt att skärmen går sönder. Alltså:
I alla parenteser och funderingar försvann det jag tänkte säga om texten i förbifarten, nämligen att det ändock är lite irriterande med resonemanget att det är bara för att invandrare inte vågar som de inte lyckas. Det här med att existera i ett vakuum skulle alltså syfta på det – att vi är större än våra strukturer. Vilket vi förstås kan vara som hastigast, men generellt inte.
Mamma hade läst den här ledaren, om klass och/kontra etnicitet (och elegans?) i Svenskan och en detaljformulering hade fastnat så mycket att hon sa till mig att det var en artikel om att välutbildade kvinnor från Östeuropa inte är invandrare. Vilket det ju tyvärr inte var. Men det fick oss att ha om en diskussion som vi haft ett antal gånger innan.
Det är självklart att min upplevelse av Annat Etniskt Ursprung skiljer sig radikalt från någon som är barn till, säg, en rysk kvinna som kom hit på åttiotalet med en svensk som kunde leva som miljonär i Moskva men egentligen bara var en rörmokare från Borås. Om man nu ska ta statistiskt sett närliggande exempel.
Jag har privilegier och socialt och kulturellt kapital i hinkar och spannar. Det köper jag och det står jag för. Dessutom har jag förmånen att ha min fars svenska efternamn, och framförallt en melaninnivå och ett utseende som kan godtas - passera - som svenska. (För det mesta. Jag har blivit anklagad för att vara både det ena och det andra.) Det är något jag tror att man ibland glömmer i såna här diskussioner - en iransk tandläkare, eller hans son som pluggar till jurist, får fortfarande acceptera att vara invandrare tills motsatsen bevisats. De passerar inte. De kan helt klart komma att ses som mer svenska på det sätt som Paulina Neuding beskriver, men det är inte utgångspunkten; de får bevisa sig dit. (Gärna i samband med formuleringen ”Jag tänker inte på dig som invandrare.”) Och juristsonen blir garanterat inte tagen för adopterad, bara för att han har dyr skjorta och putsade skor.
(Jag har fått veta att jag inte över huvud taget kan prata om någon erfarenhet av att vara andra generationens invandrare – typ på grund av alla saker jag tar upp ovan. Jag förstår inte riktigt varför. Jag tänker inte försöka leka mer-förtryckt-än-du, för det är jag inte, men jag tycker att jag har åtminstone en viss rätt att definiera mig själv. Om inte annat så har jag fått ta skit för min bakgrund, då borde jag också få vara stolt över den. Och så är jag inte uppvuxen i någon ”riktig” förort, tydligen - att det var en skola med liten andel helsvenska barn, eller att centrum förföll mer och mer under min uppväxt, spelar ingen roll. Fan, nu blev det ju förtrycktävling i alla fall. Förlåt.)
Mamma talar närapå perfekt svenska och är bara brunare än jag för att hon jobbar i trädgården. Igår berättade hon att hon ångrar att hon inte bytte namn när hon kom till Sverige. Jag har alltid trott att hon mycket medvetet och aktivt behöll sitt efternamn för att hon redan bytt och bytt tillbaka med första äktenskapet, men hon sa att hennes liv hade varit så mycket enklare om hon bara också blivit en Skott. Jag vet inte riktigt varför, men det gjorde lite ont när hon sa det. Nu undrar jag om det gör ont i henne när jag skojar om att jag borde använda hennes efternamn när jag söker vissa mediejobb.
Hon hoppas att i Cambridge blir det som när vi var i USA – att hon blir en svensk forskare, eller i alla fall bara en till prestigefylld forskare med ett avancerat efternamn. Som hon sa, ”Inte för att jag drar några andra paralleller, men det är ingen som tänker på att Julia Kristeva heter Julia Kristeva. För hon är Julia Kristeva.”
Jag är definitivt inte Julia Kristeva. Jag ska bara acceptera att jag är svensk eller ickesvensk helt på andras godtycke och när andra tycker det är lägligt att kategorisera mig på ett visst vis. Beroende på hur dyr min överrock är.
Nä, det är bra, tack. (Där blev det visst lite bittert också.)
Det tar en kraftansträngning att pallra sig ut klockan tre på morgonen. Bara att pallra sig upp, för den delen.
Det är klart att jag också varit ute sent, både helgtid och vardagar, men det är något absurt med att stanna vid övergångsställen för att folk vinglar hemåt, när jag är på väg till jobbet. Jag hoppas ni förstår att uppskatta att det finns folk som gör sånt här för att ni ska ha något att ignorera när ni sitter och äter frukost.
Jag: För nu funderar jag ju lite på om jag bara ska ge soffan till Anna och Daniel och fylla min lägenhet med fåtöljer istället. … I och för sig är det lite jobbigt att hångla i en fåtölj.
Mamma, gravallvarligt: Du har ju en säng till det.
Jag blir glad av att bo i ett land där bussarna flaggar regnbågar under Pride, och där en nationell TV-kanal (femman, rätt ska vara rätt) färglägger sin logga. Det må vara publikfrieri å det grövsta, det skiter jag i. Jag blir glad och jag blir stolt och jag tänker på länder där jag varit, där jag bott, och där jag har rötter, där det är så långt från verklighet och så långt från möjlighet. (Att det i sammanhanget är Europride hjälper väl också.)
—
Tillägg lite senare: Jag satt och läste lördagens Aftonblad strax innan sändning, och hittade den här artikeln om Victoria Svensson och hennes fru och dotter. Och ja, OK, rent statistiskt är det otippat att hon har en fru. Men att en journalist till synes utan att reagera använder formuleringen ”Fru?!” och ingen redaktör reagerar, särskilt den här veckan… ja. Jag vet inte. I övrigt är det inga större fel på intervjun, förutom att den förstås ska gå in på varför hon inte gått ut med sin läggning och sin fru, varför hon nu tvunget skulle göra det.
Jag trillar i tält väldigt sent-slash-tidigt, men ändå innan en stor del av deltagarna. Jag kände att ska det köras bil och umgås familj på söndagen ska man kanske ta hand om sig.
När jag ligger och dåsar är det ett gäng killar (som jag tror vi hängde lite med innan) som kommer och sätter sig i närheten. Jag hör den där omisskännliga halvberusat förtroliga grabbiga tonen och tänker att Jaha, nu kommer jag få höra om runkteknik och har ni nånsin satt på en tjej som…
Nej.
”Hörni. Har ni någonsin gjort en riktigt god sås med dragon?”
Och så sitter de och diskuterar kyckling och grädde och dragon och soja och jag ligger halvsovande och försöker att inte attackfnissa så de blir nervösa och kommer av sig.
Sen förstås plötsliga festivalvänskaper, som i förmiddags när vi skulle snabbskölja oss innan vi åkte hem, och istället började konversera med en kille som försökte få i sin lins igen, och sen simmade framåtillbaka över Dalälven i samlad tropp fortfarande konverserandes. Och den omyndiga lilla borlängekillen som bad om råd och inte förstod varför han inte fick strula, när han till och med tjatade. (”Vadå ligga; det finns ju inte ens på kartan!” Och så påstod han att han var tjugetvå.) Och oförhappandes hitta folk man känner. Och allt sånt där.
Hela redaktionen är extremt mycket fredag – lite trötta, lite fnissiga. Debatterar fredagsfika och exakt vad man ska förvänta sig för musik från ett hypotetiskt band som heter Vertikal vindkraft (jag säger glad proggpunk) och fotograferar varandra som fotograferar varandra.
Igår kväll lyckades jag med konststycket att göra en Charlotte Perrelli. Fråga mig inte vad som hände, antingen växte mina bröst, krympte min skjorta, eller både och, men mellan första och andra sändningen uppstod en urringning och en klyfta som var… ska vi säga unladylike? Inte helt professionellt. Och det upptäckte jag efteråt. Fett.
Apropå fett har någon hittat hit genom att söka på ”bild smal kropp fett söt”. Jag tror inte att personen i fråga riktigt förstått hur söksträngar fungerar. Jag hoppas de hittade en smal bild på en fet kropp.
—
Dagens internets-tips är theselby.com - jag älskar inredning, framför allt riktig inredning där riktiga människor bor på riktigt, och jag är lite svag för bohemer, åtminstone på avstånd. Det jag önskar är väl att sajten var ett par år gammal så jag kunde ha den som slösurfning de närmaste veckorna. Mer mer mer!
Jag är markant mosig. Sända kväll sätter sina spår – särskilt om man ska envisas med att försöka vara social och gå och fika innan man åker iväg till jobbet igen. Men det var ytterst trevligt att dricka iste och äta bulle med syrran; precis vad jag behövde.
På fredagar har vi ingen sen kvällssändning, så jag börjar tio. Elva timmars vila och allt det där. Elva timmars vila betyder förstås elva timmar borta från jobbet, inte att jag faktiskt får vila i elva timmar. Pendling for the lose.
Men. Imorgon bitti ska jag också ut till mina föräldrar och hämta den fina vinröda bil som ska ta oss till Gagnef på lördag. Alltså lite mindre sömn Och sen på kvällen ska jag ut och fira min vän Erik som fyller 27. Och sen upp i rimlig tid på lördagen och möta gänget, åka iväg, och svira ganska sent, och sen upp igen på söndag och tillbaka till Stockholm för att i familjens sköte fira av de emigrerande parenteserna. (Notera att jag inte dricker några större mängder om jag ska köra dagen därpå, det är bara dumt.)
Och SEN börjar jag nollfyra nollnoll på måndag morgon. I Uppsala. Många mil från min säng. Om ni tror att jag är gnällig nu har ni inte sett något, det kan jag nästan lova.
Jag har skojat någon gång, och det har mina vänner också, om att mitt jobb är som Anchorman – men då menar jag ju att ibland är det väldigt runda inslag. (Hittills ingen kattmodeshow, men det kommer väl.)
Jag har aldrig råkat ut för att någon har försökt sabotera mig; vi sänder ju en och en, men löneskillnader kan det ju finnas ändå. Det närmaste jag kommit är väl när sändningsteknikern skojar lite i min örsnäcka under inslaget, och jag måste samla mig för att inte fnissa i bild.
Sen skulle jag förstås inte läsa rakt ur promptern oavsett vad som stod där, som Ron Burgundy. Men det vore kanske roligt.
—
Tillägg: Jag gillar att jag skriver det här strax efter att ha gjort min första nyhetssändning med kraschad sändningsdator och kajkande inslag och inte ens reflekterar över det när jag pratar om promptrar och sabotage. (Inte för att någon saboterat, då.) Men det gick ganska bra; jag tog mig igenom det, även om det är ganska tråkigt att se sig själv i bild i så stor del av en sändning. Jag är snygg, men inte så snygg.
Oj. Jag har precis blivit medlurad på festival, med två dagars varsel. På lördag morgon bär det iväg till Gagnef, där vi ska sitta i skogen och lyssna på musik. (Och jag blev till och med uppraggad redan innan uppraggaren visste att jag hade ett stort tält och lånar till mig en bil.)
Jag har faktiskt aldrig varit på festival. Det närmaste var ett valläger med SSU för – jisses, sex år sen. Det var i och för sig lerigt och blixten slog ner med några sjukhusbesök som följd (inte jag, jag fick bara hagelblåmärken i skalpen) och det sovs för lite och jag fick värmeslag och allt det där, men jättefestivaligt var det ju inte. Ingen sprit och väldigt mycket ideologi. Men DJ Mendez var där…
Jag var ju nykterist tills jag var sådär 22-23, och så mycket visste jag att nykter på festival är nog ingen toppenidé. Mest jobbigt. Och sen när jag väl började lära mig att dricka alkohol kändes det som att jag var för gammal och bekväm och klok.
Estelle Getty har dött, rapporteras det. Hon blev mest känd för att spela en rivig 85-åring, men hon fick aldrig bli så gammal själv, och tillbringade de sista åren av sitt liv i djup demens.
Men rivig var hon. Förutom demensen är det henne eller Betty White jag vill bli när jag blir gammal (om jag nu måste bli gammal).
