Jag älskar TV. Från midjan och uppåt är jag snygg som fan, sen är det sunkiga uppkavlade och fastknäppta linnebyxor, och svarta tennissockor nervikta över Converse. Allt är fejk änd aj löv it. Verkligheten är det vi bestämmer att den är.
Jag har alltså överlevt min första sändning. Det gick bra, om än förstås inte så bra som man kanske skulle kunna drömma om. Jag har fått godkänt av chefen, och mina päron var också nöjda men på olika sätt – pappa tyckte att jag var lysande, mamma tyckte jag var snygg i håret och undrade var jag hittat örhängena. (Jag har gjort dem själv eftersom jag är multikompetent.) Chefen meddelade också att jag ”clean up nice”. Det är ju det jag säger – man ska se charmigt sunkig ut för det mesta, så att det kommer som en fantastisk romkomöverraskning när man plötsligt dyker upp i full glamourgetup.
(I ungefär en vecka till kan man se premiären här, om man vill.)
—
Annars tittar jag på den här videon kanske åtta gånger om dan. Eller mer.
Det här är varför jag inte skulle kunna vara modebloggare – eller, i så fall en väldigt specifik sorts modebloggare. Eftersom jag är programledare i kväll och därmed byter om lagom till middag, kan jag ha min Dracula-zombies-dinosaurier-utomjordingar-tröja.
Hängslena har jag i och för sig haft på mig på jobbet, men alla mina nördiga tröjor brukar få stanna hemma. Det är lite sorgligt.
Min mamma bloggar alltså om flyttandet till England. Idag har hon skrivit om förra gången hon bytte land (förutom USA, då, när vi visste att vi skulle komma tillbaka.)
Kan någon annan läsa och säga om jag bara är trött eller hormonell eller nåt, som sitter här och är lite fuktig i ögonen?
Det är fullt möjligt att det här är bland det roligaste jag sett, typ, i juni. (Det hjälper om man har sett Flashdance och Project Runway, men det är nästan lika roligt annars också.)
Den här snubben har alltså blivit dumpad 55 gånger. Och har gjort en dokumentär om sig själv som heter A complete history of my sexual failures. (Med den titeln har han väl lite avslöjat varför han blev dumpad, eller? Man ska inte avslöja slutet, det är dålig marknadsföring.)
Det är ganska imponerande, på ett lite skruvat sätt, men jag undrar ju över statistiken. (Förutom det faktum att han nästan måste ha fört bok för att hålla koll.) Säg att han har dejtat sen han var femton – då är det bara två-tre tjejer om året. Det är inte jättemycket. Och om de flesta har dumpat honom efter ett par veckor (ren spekulation, jag har ingen aning) är det inte riktigt att räkna som en riktig dumpning, i min bok. Mer som… en testkörning som inte funkade, kanske?
Man får väl se det som positivt i alla fall att han ser att problemet kanske ligger hos honom, och att han kan jobba på det. (Den gamla godingen ”vad har alla dina havererade relationer gemensamt?” gör sig påmind.) Han hade lika gärna kunnat satsa på en film som utforskade vad det var för fel på ett femtiotal engelska tjejer.
Om han gör en High Fidelity-topplista över sina bästa/värsta dumpningar återstår att se.
Som ett lämpligt postscript till förra inlägget har jag idag gjort ett inslag om Apotekets sexleksaker. Jag har hållit upp tre uppsättningar geishakulor framför kameran, varit närgången med både det ena och det andra, och stått framför ett skåp med dildor och rabbitar. Samt fått sätta rubriken ”Dildopremiär på Apoteket” på webben.
George Carlin har dött, rapporterar Reuters. Jag blev uppriktigt ledsen – jag tyckte extremt mycket om honom, både som komiker och som, säg, avsugande liftare i Jay and Silent Bob Strike Back.
Det är kanske tur att jag inte är programledare idag, för då skulle jag ha tvångstankar om att säga de sju ord man inte får säga på TV. Men jag låter George dra dem själv.
(Jag fick precis ett SMS av min kompis Erik som föreslog en tyst minut. Jag tycker sju tysta sekunder följda av så många fula ord vi kan komma på.)
Det ösregnar, och jag blundar och lyssnar på bruset mot fönsterbleck och innergård. Jag dricker yogi-ört-te som ska hjälpa en att somna. Inte för att jag tror att det fungerar, men man vet aldrig, det kanske inte skadar. Eller så gör det det, och min lever kollapsar om två veckor.
—
Syrran bloggade lite Dan Andersson, som jag snor. Har något behov av en stuga på landet utan innerväggar eller saker.
Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om endast jag strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.
Jag hade inga blommor under kudden, inte heller ett främmande huvud på den. Ändock drömde jag om någon jag inte drömt om förut. Så kan det gå. (Undrar om drömpannkaka fungerar andra tider på året också? Man kanske skulle testa nån gång.)
Sista Midsommarn I Gamla Huset innan päronen flyttar var ungefär som midsomrar brukar vara. Jag glömde äta frukost och var tokhungrig till lunch, och åt mig följdaktligen in i paltkoma och var tvungen att gå och lägga mig ner ett tag. Sen gick jag ner och åt lite mer paj.
julia säger: just, innan jag glömmer
julia säger: BOMBER
julia säger: AMBASSADER
julia säger: PRESENTEN KOMMER TILL BRÖLLOPET
julia säger: så
julia säger: var tvungen att få det ur mig
daniel säger: barn naken bilder källare belgien är effektivare
daniel säger: PRETEEEEEEEEEEEEEEN
julia säger: toppen
daniel säger: dcc send lillebror_thailand.jpg
daniel säger: nu kommer it-snubben och mördar dig.
julia säger: bwah
daniel säger: jag tror jag skall mörda reinfieldts fru och ta bilder. det skulle ruska liv i FRA.
daniel säger: skicka till alla.
daniel säger: terrorsnuff.com
När jag gick till tunnelbanan imorse kom min lätt sömndruckna hjärna att tänka på lilla sjöjungfrun. Originalet, då.
Minns ni? Hon offrade sin röst, och fick resten av livet gå som på knivar, och inte fick hon prinsen heller. Hon blev sjöskum.
Lite som Birgitta, tänkte min hjärna. Hon offrade också sin röst, och så får resten av oss gå på äggskal. Väldigt skumt alltihopa.
(Ja, OK, det var lite ansträngt. Men vad väntar ni er, halv åtta på morgonen? Jag kan inte lova att det är den sista FRA-vitsiga rubriken, men jag kan försöka skärpa mig.)
Jag kan ju inte annat än fundera på om det är det gamla vanliga knepet - man föreslår något som man vet folk inte kommer gilla, väntar på eventuell folkstorm, och sen låtsas man gå tillbaka till ritbordet. När det egentliga, som det verkar lite mildare förslaget sen kommer fram så är folk 1) trötta på upprördheten och/eller 2) nöjda för att de tror att Makten Har Lyssnat.
[Datorn fick någon knäpp igår men inlägget sparades tydligen. Publicerar retroaktivt.]
Jag är ensam kvar på kontoret i och med ett experiment med kvällsreporter – jag har alltså börjat ett, varit iväg och gjort ett inslag ungefär som vanligt (även om det här inhöll militärmusik) och är nu kvar till nio och försöker få WEBBEN att underkasta sig.
Jag har följaktligen extrema tvångstankar om att olla saker och trycka brösten i kopiatorn. Jag hade dem inte förrän Paige gav mig dem. (Hon föreslog också att springa omkring naken, hoppa på alla bord, och… nu har jag glömt. Men ni fattar.)
Min ömma moder ska flytta till England efter sommaren – hon har fått en professur vid universitetet i Cambridge, sådär lite som man gör. I farten.
Nu har hon, efter mitt förslag, börjat blogga om alltihopa – hur det började, och hur allt fortskrider med flyttande och byråkrati och allt vad det blir. (Min lillebror tycker det är jättefreaky med en bloggande mamma.)
Dolly var… magisk. Alldeles underbäst, som syrran sa. Så många fantastiskheter, som att jag och soeur diskuterade vår gemensamma förkärlek för ”Two Doors Down” innan, och sa ”TÄNK om hon spelar den, TÄNK” och så började hon med den! Vi satt och höll varandra i händerna och pep och blev rörda och hojtade av lycka, och jag tänker inte skämmas ett ögonblick för det. Det var… jag saknar inte ofta ord, men nu är det nästan så. Om jag kunde pipa och klappa i händerna och tindra med ögonen i skriftlig form skulle jag.
Sen var det Klubb Norrport -> Marie Laveau -> Debaser -> sova -> pizza – > FOPOLL. En fullspäckad helg helt enkelt, och den är inte ens slut. Fast jag vet inte hur mycket mer känslor och aktiviteter jag orkar med.
Väldigt många kloka personer har skrivit bättre saker om FRA-förslaget än jag tror att jag kan göra med min minisemestertrötta hjärna. Om någon mot förmodan undrade så ja, jag tycker också det är dumt och obehagligt.
Jag funderade lite när jag lyssnade på radio imorse om det kommer komma en webmailtjänst som garanterar att trafiken bara går inom Sveriges gränser och därmed inte får tjuvkikas på. Vad skulle man kunna ta betalt för ett sånt löfte?
—
Uppdaterat med en video i ämnet, garanterat Dollyfri.
Och det trots att det visade sig att Paige köpt biljetter till den skånska konserten. Jag morrade och lyckades hitta dyrare men bättre biljetter i Stockholm där vi ju ändå bor. Och lurade med syrran som är lika Dolly-galen som jag. Hurra Dolly!
