Cordelia Edvardson 1) gillar Barnmorskorna och 2) har synpunkter på att Corinne Mayer (som för övrigt är mamma själv) tycker att det kan finnas anledningar att inte skaffa barn. Edvardson tycker närapå att Mayer är OFÖRSKÄMD och FRÄCK och nu kommer jag inte på något mer upprört ord, som kan tänka sig att låtsas om att det finns kvinnor som inte vill ha barn. Och säkert är det respektlöst också mot barnlösa, det är en gammal favorit när ämnet diskuteras, även om det inte tas upp just här. Att det finns folk som har humor när de skriver är helt otänkbart.
Says Edvardson:
”Att helt bortse från de allra flesta kvinnornas biologiska drift att få ge liv snedvrider all vettig debatt om kvinnornas rätt till självförverkligande i sina olika roller som mödrar och yrkeskvinnor – om de så önskar.”
Eh va? Var det över huvud taget det någonting handlade om? Var det någon som gjorde det? Det känns mest som att det dras stora växlar på ingenting. Eller så är jag bara ung och självisk och karriärdriven och vad det nu var.
(Snart kommer för övrigt ett nummer av Re:Public Service där jag har skrivit om barnfrihetsrörelsen. Det finns en liten grej om Mayer i en några nummer gammal Fokus, och på SvDs egen Idagsida från ett tag sen. Om man skulle vara intresserad. Boken är beställd till några bibliotek, så när den kommer får jag väl pallra mig dit någon dag när det är öppet samtidigt som jag är vaken och/eller i Stockholm. Eller så är jag ekonomiskt- och miljöomedveten och köper den. Ve och fasa.)
Så här kan man alltså se ut. Jag ser nästan normal (om än blek) ut tills man jämför med min ännu blekare hals.
Kameran lägger på fem kilo, sägs det – intressant att alltihopa hamnade i bröstregionen. Den kameran skulle man kunna tjäna pengar på. (Jag behöver bevisligen en stylist också.)
Mer torrsändande, mer smink. Idag gjorde jag en katastrofal sändning och en någorlunda anständig, i den ordningen. Efter den katastrofala hör jag Karin i örsnäckan, från kontrollrummet: Du ser i alla fall snygg ut. Alltid något…
Jag behöver en frisör och en kavaj, är mitt mantra just nu.
Jag skuggar programledare resten av veckan och har idag fått torrsända igen, det vill säga köra igenom en nyhetssändning utan att den faktiskt gick ut i etern. Det är väldigt lärorikt och roligt, även när mina kolleger for med osanning om hur mycket tid jag hade kvar så att jag skulle bli stressad och få öva på att hantera det.
Jag är dock inte van vid att ha på mig fullt så täckande smink. Jag är nästan helt uniform i färgen i ansiktet, förutom lite rouge och ögonskugga som bryter av. Jag ser ut som en plastdocka. På skärm ser jag helt normal ut, men i verkligheten är det möjligt att jag kommer skrämma barn.
…tänkte jag tills jag kom på att större delen av Stockholms befolkning under 20 års ålder går omkring med jämnorange fysionomi. Och då ser jag faktiskt nästan mänsklig ut i jämförelse.
TV4 Uppland storsatsar på att täcka sista april – Valborg för den som inte är från Uppsala – och jag har därmed suttit i någon timme idag och hjälpt nyhetschefen piska Polopoly till att göra en sista april-sida som ser ut som han har tänkt den. (Polopoly är ett webbpubliceringsprogram som funkar någorlunda OK för det mesta, men ibland är det för snävt. Men då kan det vara bra att ha en liten nörd som hittar hemliga ställen där man kan använda lite HTML. Killar kan ju inte det här med teknik liksom.)
Jag ska ju jobba på sista april, så det blir kanske inte så hemskt mycket firande för min del, men jag ska i alla fall få Uppleva. Och det verkar faktiskt ganska roligt. Undrar om man kan få testa att sabrera champagne…
Varför ser trailern för Scarlet ut som en sminkreklam? Det känns inte riktigt lika illa på youtube, fast det är precis samma – jag tror det är den konstiga gula textningen.
—
Uppdatering för folk som inte läser kommentarer: Det verkar förutom fultextning också vara viral-reklam för en TV. Som de fått in på imdb som miniserie. Och deras hemsida, som jag inte tänker länka till, är grymt irriterande på det där över-avancerade sättet. ”Om det är som DVD-menyer, att man måste se ett glassigt klipp och effekter varje gång man klickar på något, då verkar vi tuffa.”
Jag fick idag följa en sjuksköterska på Akademiskas handkirurgi-avdelning under sista halvtimmen innan tolv, och när hon la ner arbetet. Jag filmade när hon klippte gips och la om bandage. Jag pratade med henne när hon bytte om och var på väg att hämta sin strejkvaktbanderoll. Och jag kände att fy farao, det är inte rätt att hon och jag ska ha nästan samma lön. Jag är värd min, men hon är värd klart mer. Nästan alla sjuksköterskor jag haft att göra med har varit jättetrevliga, men även när de inte är det är de livsviktiga för vården och för de som hamnar i den.
—
Just det, that reminds me, nu är det officiellt och jag får berätta – jag får vara kvar på TV4 över sommaren! Tjoho! Och vara programledare, vilket har fått i princip alla jag känner att skratta. Och fråga om jag ska skaffa ankarfrisyr. Svaret är ”absolut, så fort jag räknat ut vad det betyder”.
När jag hörde Alphabeats ”Fascination” första (och kanske till och med femte) gången på radion var jag av någon anledning övertygad om att Carola och Andreas Johnson slagit sig ihop i en duett till. Stine Bramsen låter väldigt Carola i några vokaler där, och jag missade alltid när programledaren nämnde artisten.
Det gick så långt så att jag såg videon på MTV häromdagen och tänkte ”Eh, intressant grepp att hitta på en grupp att mima in videon” för i mitt huvud var det verkligen Carola. Kunde inte höra något annat. Det blir så ibland, precis som med felhörda textbitar. (Ungefär som med den här, som Annan och jag skrattade åt i veckor.)
”CNN personality Richard Quest was busted in Central Park early yesterday with some drugs in his pocket, a rope around his neck that was tied to his genitals, and a sex toy in his boot, law-enforcement sources said.”
”The criminal complaint says the officer at the scene was able to ID the drug because of ”his prior experience as a police officer in drug arrests, observation of packaging which is characteristic of this type of drug, and defendant’s statements that . . . ‘I’ve got some meth in my pocket.’”
Tre tjejer, en lång dag, en överbliven festbox uppdelad på ett halvt glas vin var… så det kan gå.
Vi hade diskuterat Rabbiten, sådär som tjejer gör. Strax efteråt kom en i sällskapet på att hon var lite sugen på något…
-I want Oreos. And ice cream. In a big bowl.
-And a naked man to feed it to you?
-Yes! With a bunny on his penis!
Jag och den tredje deltagaren i samtalet hummade förvirrat och nickade. Fick mycket underliga bilder i huvudet båda två. Som tur var – eller tyvärr – var det bara en trött ordförvirring. Harar och kaniner är lika varandra.
Kristina Axén Olin avgår. Intervjun i DN börjar med ”Hur mår du?” Och fortsätter med att berätta att igår satt hon hemma och grät och bakade kanelbullar om vartannat.
Jag kan inte skaka av mig känslan att en manlig politiker hade inte fått den frågan, i alla fall inte först. Mikael Söderlund som lämnade politiken nyligen för sina barns skull (och tydligen inspirerade Axén Olin att göra detsamma) fick inte den frågan. Artikeln då handlade främst om politik och vilka beslut han var nöjd med och så vidare. (Han ska tydligen kanske ta över nu. Så mycket var det med att det var fruns tur att göra karriär.)
Visst, hon har varit väldigt öppen med hur hon har mått och med sitt liv. Men varför börja med att fråga hur hon mår? En journalist ska självklart vara en människa, men kanske inte fullt så mycket och fullt så tidigt.
Det finns formuleringar som man tycker om utan att man riktigt vet varför.
”Halvmjuk helfet ost” är en sådan. (Och inte bara för att jag vill börja vitsa om mig själv i samma anda. Den var för övrigt också mognad inifrån. Apropå metaforer.)
—
Jag har saknat mina Converse väldigt mycket väldigt länge. Till slut blev längtan för stor och jag hittade ett nästan-nytt par billigt på Tradera. (Dessutom ett par inläggssulor med svikt, eftersom jag är en tant.) De kom väldigt väl intejpade i brunt papper – och under det inslagna i en sida ur Nöjesguiden. Inte en filmsida, tyvärr/som tur är. Det hade kanske varit lite väl mycket sammanträffande. Men det roade mig i alla fall.
Cashmere mafia, förresten. (Apropå det här med tvära kast, då.)
Det är som Sex and the city i det att man mest hela tiden sitter och kisar och funderar på vad farao har hon på sig? men utan att man ändå kan slås av en viss beundran att de vågar. Patricia Field tog i från äggstocksroten och hade roligt, även när tittaren ibland behövde solglasögon och skämskudde.
Men mänskan som stylat tjejerna i Cashmere mafia, i alla fall avsnittet som gick i svensk tv i går, verkar ha en enda referensram för flashig affärskvinna, och det är 80-talets hårdföra ballbusters. Och inte på något kitchigt retrosätt – om det inte vore för små mobiltelefoner, god bildkvalitet och något mindre dimensionerade axelvaddar kunde det ibland nästan vara gamla gamla repriser.
Igår kom jag faktiskt på mig själv att säga till soffkamraten ”Men vad har hon PÅ sig? Brunt, svart och marinblått? Good lord.” Jag kan inte påstå att jag själv var särskilt glassig just då, men jag har i alla fall inte pretentioner på power suits.
Soffsällskapet slogs mer av Lucy Lius återkommande frisyr – en jättehög hästsvans som verkade lindad i större delen av det egna håret, och så hängde det ut femton centimeter hår som var lockat i två konstiga halvspiraler. Mycket mystiskt och inte klädsamt.
Ja, polisen har gjort ett antal fel, och ja, 42-åringen borde sedan länge suttit inne och fått behandling. Stig Hadenius på DN Debatt kanske till och med har en poäng i att hans namn borde publicerats tidigare så att oskyldiga inte misstänks och bevakningen blivit lite försiktigare. (Däremot undrar jag lite över rubriken – hur hade mord kunnat undvikas via publicering? Menar han att om namnet publicerats under Pernilla-undersökningen, när han inte ens var misstänkt, så hade han inte kunnat mörda Engla? Det håller inte riktigt.)
Men måste man fläka ut allting så våldsamt, så mycket? Han har erkänt, men lagligt sett är han fortfarande bara misstänkt. Ska man ge sig på hans familj, hans vänner, hans tidigare offer, Stjärnsundsborna, redan nu och i den här utsträckningen? Tankarna går ganska lätt till pappan i Arboga - han var ju så uppenbart skyldig, och alla tidningar grottade ner sig i detaljer och spekulationer. Men oj nej så var det visst inte.
Jag tvivlar ytterst lite på att 42-åringen är skyldig. Men att frossa så i detaljer, över tio femton tjugo sidor, känns närapå lite övermaga.
—
Aftonbladet Söndag hade ett stort hemma-hos-reportage med Fredrik Swahn – som bara några dagar tidigare figurerat i närapå alla tidningar för att han var nära vän med Englas mamma och var med och letade. Sådana reportage och bilagemagasin brukar vara färdiga långt i förväg, och det hade nog varit extremt svårt att ställa det till senare datum, men jag undrar om det satt någon redaktör någonstans med lite obehaglig bismak i munnen.
CNN diskuterar idag en t-shirt som tydligen är kontroversiell. (Eller så hittade någon på CNN den och bestämde sig för att det här är kontroversiellt, vem kan vi hitta som nästan säger något som skulle kunna tolkas som att det är kontroversiellt? Potato potahto.)
På tröjan är ett kassaskåp med dörren på vid gavel. Inuti ligger en liten lapp där det står ”I was raped”. För det är inte offret som ska skämmas, och det är ett ord som inte ska försvinna i någon vag tankedimma – i linje med tröjorna där det står ”jag har gjort abort” som också diskuterades vilt för något år sedan.
Är det här verkligen kontroversiellt på samma sätt? Kvinnan i inslaget säger att man måste vara beredd på vad som kan hända, men specificerar inte mer – och jag undrar om det är för att journalisten inte fick något vettigt svar.
Jag gillar iofs Heather Corinna, som har tryckt och bär tröjorna, och som förklarar varför här. Det har jag gjort länge. Men jag tror att jag även annars hade tyckt att tröjorna är bra. Nästan alla sår mår bättre av luft; skuld och skam växer bäst i mörker och tystnad. Nästan alla diskussioner är bra, och våldtäktsdiskussionen är långt från klar.
Som journalist nöter man inte bara bort eventuella spår av telefonfobi – man blir också ganska enveten.
Jomen jag kan komma nu på en gång. Nähä, men efter mötet då? Det tar bara några minuter. Jag kan förklara vad det handlar om.
Jag har hittills inte fått anledning att testa i den civila verkligheten om jag blivit lika bra på det där. Inte behövt tjafsa med support eller räkningsavdelning. Det är nästan så jag hoppas på en möjlighet.
—
Tydligen har ingen sinne för humor längre – Aftonbladets Porseryd svarade påett sms som förolämpade Brolle, och nu måste han be om ursäkt. Det han möjligtvis gjorde narr av var TV4, att de riggar saker. Vad skulle han ha sagt, ”Man får faktiskt inte skoja om Brolle, det är härskarteknik.” Ja, han visste (rimligtvis) att sms-et var offentligt, men kom igen. Han har inte sagt något om Brolle, han har skojat om sig själv och om/med Schulman. Men alla är upprörda – det är dålig stil och fan och hans mormor.
Mer än fyra centimeter självdistans, tack. ”Krisen minut för minut” – jag försöker hoppas att AB skrivit det med glimten i ögat. Men glimtar är farliga, då måste man be om ursäkt.
