Fett är en feministfråga

Vi blir fetare och fetare, sägs det. (”Vi” som i “alla ni andra, absolut inte jag, jag dömer er här från min perfekta lilla piedestal, ok?” I alla fall är det så det brukar verka, när folk säger, med överlägsen bestämdhet, att Vi Blir Fetare Och Fetare. Jag är ganska jämnfet just nu, tror jag.)

Men. Bland svenska kvinnor i åldrarna 15-24 är det 5% som lider av fetma – men 10% som lider av undervikt. Och den psykiska ohälsan i samhället minskar, förutom i samma grupp, där den ökar. Jag undrar just varför.

Jag läste för några år sen, tror jag, om en kvinnlig mentalpatient i USA. (Jag hittar inte artikeln nu, tyvärr.)

Hon var, säg, sexton-sjutton, och hade svåra schizofrena episoder (eller dylikt; det är som sagt ett tag sen jag läste om det). Hon blev tvångsintagen och fick stark medicinering. Den hjälpte mot hennes mentala problem, så att hon blev i det närmaste frisk och stabil, men fick henne också att gå upp i vikt.

Läkarna bedömde dock att hon inte kunde vara frisk, eftersom hon inte brydde sig om att hon blivit tjock. De kunde inte släppa att hon varit så vacker innan, och om hon varit mentalt frisk borde hon bli deprimerad av att hon nu var fet och ful. Alltså avbröt man medicineringen.

Ibland känns det som att samhället är uppbyggt på principen “hellre knäpp och snygg än frisk och tjock(=ful)”. Vi fascineras av anorektiska, nerknarkade kändisar, men de hyllas samtidigt för sina kroppar och modeval. Aftonbladet verkar försöka stilla sitt dåliga samvete genom att skriva om ovan nämnda statistik, och Hanna Fridén som går upp i vikt i protest. För då räknas inget av det andra, och alla bantnings- och viktartiklar blir legitima.

På fyran går en serie som heter Inte helt perfekt, med Sara Rue i huvudrollen. Sara Rue har långt djuprött hår, persikohy och kropp som en genomsnittlig tjej. Och då menar jag inte kurvig som Scarlett Johansson kallas kurvig, utan faktiskt kurvig. Hon var med i Popular, som var en av mina favoritserier en gång i tiden, men där var hon Den Knubbiga Tonåringen (även om hon fick bli en av Glamazon-cheerleadersarna till slut). Men i Inte helt perfekt hade hon huvudrollen, wacky som den var.

Jag borde förstås säga att Sara Rue hade kropp som en genomsnittlig tjej. Och hon har inte rött hår längre, heller. Hon har blivit en utbytbar smal blondin (om än inte riktigt size zero, än så länge). Och det gör mig ledsen – jag gillade att det fanns huvudroller för vanliga söta tjejer. Jag menar inte att tjockare är snyggare, det är lika löjligt som motsatsen. Just hon var faktiskt sötare innan – men jag menade mer bokstavligt att hon blev utbytbar. Den här tjejen är lite svårare att hitta i en (Hollywood-)folksamling än den här, no?

Jag fattar att hon kanske kan få andra roller nu. Men en liten arg naiv del av mig vill ändå tycka att då är det inte hon som borde förändra sig.