Senaste nytt

SvD skriver idag om modebloggare. Visste ni att det finns massa modebloggare? Och en som heter Blondinbella? Mhm, och hon utreds just nu.

Den där artikeln är ett fantastiskt exempel på ickejournalistik. Jag får en känsla av att någon redaktör kommit på att vänta vänta, alla skriver om modebloggare just nu, vi får väl också göra en liten sammanfattning. Och citerar Kenza som skriver att hon inte hunnit blogga idag. Jag fattar verkligen inte vari nyheten ligger.

Pappa-to-be

Det här tyckte jag var väldigt intressant – en artikel i The Advocate om en transman som ska föda barn. Han är nu lagligt en man och gift med en kvinna, men behöll sina reproduktiva delar efter bröstrekonstruktion och testosteronterapi, eftersom sterilisering inte är ett krav för könsbyte i USA.

Hans fru har genomgått en hysterektomi, men de vill ha barn. Alltså valde han att sluta med testosteronet och jobba på att gravid. Och efter ett utomkvedshavandeskap och ett antal mycket oförstående och otrevliga läkare (som bland annat krävde psykutvärdering, typ) ska han och frun nu förhoppningsvis få barn i juni.

I Sverige är det ett krav att man ska steriliseras vid könsbyte, även efter den nya lagen som kom 2007. För att… ja, det var det ingen som kunde förklara på ett tillfredsställande sätt. För att det vore förvirrande för ett barn att ha en mamma som också var en pappa, tror jag? Ska man inte då också tvinga de som byter kön senare i livet att säga upp all kontakt med sina barn, innan det ens börjas andas om övergång?

Jag är inte typen som börjar pipa upphetsat och lyckligt när folk ska ha barn. Men ibland kan jag faktiskt bli glad. För att folk som verkligen verkligen vill ha barn ska få barn, och för att ett barn helt garanterat ska få börja sitt liv jätteönskat.

—

Uppdatering – Aftonbladets webb-tv har en grej om det här, upptäckte jag. De fokuserar på att tydligen tror grannarna att det är hittepå. Hm.

Fett är en feministfråga

Vi blir fetare och fetare, sägs det. (”Vi” som i ”alla ni andra, absolut inte jag, jag dömer er här från min perfekta lilla piedestal, ok?” I alla fall är det så det brukar verka, när folk säger, med överlägsen bestämdhet, att Vi Blir Fetare Och Fetare. Jag är ganska jämnfet just nu, tror jag.)

Men. Bland svenska kvinnor i åldrarna 15-24 är det 5% som lider av fetma – men 10% som lider av undervikt. Och den psykiska ohälsan i samhället minskar, förutom i samma grupp, där den ökar. Jag undrar just varför.

Jag läste för några år sen, tror jag, om en kvinnlig mentalpatient i USA. (Jag hittar inte artikeln nu, tyvärr.)

Hon var, säg, sexton-sjutton, och hade svåra schizofrena episoder (eller dylikt; det är som sagt ett tag sen jag läste om det). Hon blev tvångsintagen och fick stark medicinering. Den hjälpte mot hennes mentala problem, så att hon blev i det närmaste frisk och stabil, men fick henne också att gå upp i vikt.

Läkarna bedömde dock att hon inte kunde vara frisk, eftersom hon inte brydde sig om att hon blivit tjock. De kunde inte släppa att hon varit så vacker innan, och om hon varit mentalt frisk borde hon bli deprimerad av att hon nu var fet och ful. Alltså avbröt man medicineringen.

Ibland känns det som att samhället är uppbyggt på principen ”hellre knäpp och snygg än frisk och tjock(=ful)”. Vi fascineras av anorektiska, nerknarkade kändisar, men de hyllas samtidigt för sina kroppar och modeval. Aftonbladet verkar försöka stilla sitt dåliga samvete genom att skriva om ovan nämnda statistik, och Hanna Fridén som går upp i vikt i protest. För då räknas inget av det andra, och alla bantnings- och viktartiklar blir legitima.

På fyran går en serie som heter Inte helt perfekt, med Sara Rue i huvudrollen. Sara Rue har långt djuprött hår, persikohy och kropp som en genomsnittlig tjej. Och då menar jag inte kurvig som Scarlett Johansson kallas kurvig, utan faktiskt kurvig. Hon var med i Popular, som var en av mina favoritserier en gång i tiden, men där var hon Den Knubbiga Tonåringen (även om hon fick bli en av Glamazon-cheerleadersarna till slut). Men i Inte helt perfekt hade hon huvudrollen, wacky som den var.

Jag borde förstås säga att Sara Rue hade kropp som en genomsnittlig tjej. Och hon har inte rött hår längre, heller. Hon har blivit en utbytbar smal blondin (om än inte riktigt size zero, än så länge). Och det gör mig ledsen – jag gillade att det fanns huvudroller för vanliga söta tjejer. Jag menar inte att tjockare är snyggare, det är lika löjligt som motsatsen. Just hon var faktiskt sötare innan – men jag menade mer bokstavligt att hon blev utbytbar. Den här tjejen är lite svårare att hitta i en (Hollywood-)folksamling än den här, no?

Jag fattar att hon kanske kan få andra roller nu. Men en liten arg naiv del av mig vill ändå tycka att då är det inte hon som borde förändra sig.

Barnhatande feberyra

Jag är inte särskilt förvånad över att det barnfria hotellet visade sig vara inte alls särskilt barnfritt. Inte heller över att vissa reagerar med att det är diskriminerande för barnfamiljer att man ens tänker tanken. (Kunde de erbjuda barnfritt hotell OCH barnfritt flyg… Jisses. Jag skulle boka på fyra sekunder – om jag hade pengar och tid, då. Och jag skulle skratta ondskefullt och själviskt varenda sekund.)

Jag har stört mig ganska länge på Vings (tror jag) reklam för barnfamiljsresor. En (visar det sig) mamma smyger försiktigt försiktigt ur sin bungalow för att få läsa i lugn och ro vid poolen tidigt på morgonen. Men hennes tokroliga familj smyger efter och hoppar i och skvätter och stör. Första gången jag såg den trodde jag det var just för barnfria resor men nej, mamma bara ler. Vad är hemligheten mamma?

Min dödsmördarfågelinfluensa gör mig tydligen inte så vänligt eller diplomatiskt inställd.

SNURF.

Dagis- och skolbarn är farliga. De går omkring och bär lite hemligt på dödsmördarebola så att fastrar sen blir plötsligt jättesjuka och låter som rökande grodor, och hallucinerar att Afrika rör sig på globen i fönstret.

Toppen.

Påsk, typ.

Jag ska strax ut i förorten och vara osvensk med min mor – vi ska göra Traditionell Påskmat, för vi har Annat Etniskt Ursprung. Och måla ägg, vilket är lite mer allmängiltigt, men ändå. Mmm, exoticism. Syrran var i radio igår, och hon och familjen pratade om hur långfredagen är när man är katolik, och det inslaget kändes också lite… jag vet inte. Typ, ”visste ni att det finns folk som tror på det här på riktigt?” Familjen W gjorde iofs bra ifrån sig, men de börjar väl få in vanan. Hur tyckte du att det blev, ma soeur? (Rolig poäng: Syrran är helsvensk. Jag är inte katolik. Sug på den.)

Men först:

Bok bok bok!

Anne Hathaway på HRC-gala

Jag gillade henne innan. Men jag gillar också Hollywood-kändisar som vågar stå för något, och ännu mer när de står för något som jag håller med om.

Dubbel-X

En tidning jag läste i två år, San Diego Union-Tribune, bad i dagarna läsarna om ursäkt för att man tryckt en filmrecension (som man för övrigt tagit från AP, eftersom recensenter är en lyx) som började med en nedlåtande kommentar om Natalie Portmans (brist på) urringning.

På Popwatch-bloggen reflekterade Gary Susman sen över huruvida det behövs fler kvinnliga recensenter och kritiker. I Sverige finns i och för sig ganska många framgångsrika kvinnliga kritiker, även på de stora drakarna, men det kanske kan vara intressant att fundera lite ändå.

Bikt: Jag finner ibland något konstigt nöje i att sno de stereotypt ”manliga” filmerna för mina XY-kolleger. Baraföratt. (För närvarande är det jag och tre killar som skriver om film för Nöjesguiden.) Jag gillar i och för sig action och serietidningsfilmer och dylikt, men jag är ju tjej gubevars. Jag tycker också det kan vara kul att skriva syrliga nedlåtande recensioner av romantiska komedier – och då har jag ändå skrivit både B-, C-, och D-uppsats om romantiska komedier. (Ja. Faktiskt.)

Vem är jag när jag ser på och skriver om film?

Det är klart att mina åsikter och mitt skrivande påverkas av mina erfarenheter, både akademiska, filmiska och personliga. Det är liksom givet för alla, alltid. Går inte att komma ifrån. Och en del av det färgas ju då lika självklart av min erfarenhet av att vara Kvinna, och av mina övertygelser som feminist och socialist och queer-yay-person och vad fan mer jag nu tycker. Och i det hänseendet har jag ju något att komma med som ingen annan har, bara för att jag är jag – men har jag något att komma med för att jag är kvinna?

Jag tycker också för övrigt att jag har förmågan att se vad andra kan tycka om i en film som inte gav mig något, och jag kan likväl ibland skita i sånt och förklara varför den var för jävla täääskig. Chefredaktören på Variety tycker typ att det betyder att jag har objektivt fel – om kritiker säger att en film är dålig, och den får många biobesökare, finns det inte fler möjligheter än att kritikern är korkad-slash-snobbig. Jag ska inte gå så långt som att säga att publiken är korkad, men däremot kanske att det finns många orsaker och sätt att njuta av en film. Och det faktum att jag recenserar film, eller att jag har perverst många poäng filmvetenskap, gör inte att jag automatiskt sitter i något elfenbenstorn där obskyrt serbokroatiskt=bra, Legally Blonde=dåligt. Tror jag. För Legally Blonde är faktiskt en (två) väldigt bra film(er).

…stuff.

Jag undrar hur många saker jag äger.

Inte ur någon filosofisk synpunkt, typ ”äger jag den här eller äger den mig”. Inte heller ur lös-moralisk – att jag ska känna mig tacksam för att jag äger fler än Barnen I Afrika, eller duktig för att jag äger färre än någon rik sybarit.

Utan rent konkret. Hur många saker äger jag? Om jag går igenom och räknar. Jag har ingen aning om vad som är vanligt eller normalt eller genomsnittligt (det vet inte google heller, riktigt) men det skulle inte förvåna mig om jag har 10.000 saker eller mer. (Först tänkte jag mig typ HUNNRA TUSÄN men kom på att det kanske inte var helt rimligt.)

Alla böckerfilmerskivor. Alla kläder. Massa kökssaker, möbler, små fjantiga saker som gör mig glad, typ mini-Singern, saker jag inte kommit mig för med att sortera ut än… Så många saker.

Undrar om man någonsin skulle orka räkna. Jag behöver nog en sån klickräknare som de har på Gröna Lund och vissa krogar.

Hallelujah moment.

Jag helgar långfredagen genom att städa och tvätta. Jag smygbörjade lite igår med organiserande.

När jag kom ner i tvättstugan för några timmar sen blev jag först förvirrad och sen nöjd – det har kommit ny tvättmaskin, tumlare, och torkskåp. (Och allt är omflyttat, därav förvirringen.) Hurra, nu behöver man (förhoppningsvis) inte justera för konstig centrifugering, hantera lätt bränn-luktande kläder, eller ta upp och hänga kläder som bara är typ vagt luftade och lite varmare än när man plockade ur dem ur tvätten.

Jag är annars ibland Den Där Mänskan, som kan bli oresonligt irriterad på tvättstugebeteende. Men så bor det också onda typer i mitt hus – som använder både tvättmaskin och torktumlare typ en timme in på någon annans tid, som smyger in och lägger i sina saker sista timmen av, ja okej MIN tid då, eller stjäl en tid helt och hållet. Då ska vi inte ens prata städning och brist därpå, mmkay?

Jag har faktiskt bara lämnat en arg lapp en enda gång. Det var när någon tagit min tvättid och jag hade INGA KLÄDER kvar. Jag har för mig att den var väldigt syrlig och sarkastisk och eventuellt skulle kunnat tolkas som ett förtäckt hot.

Det förtogs nog lite av att den första pennan jag hittade var orange.

—

Uppdatering: Säg den lycka som räcker, eh, alls. Jag kom ner och skulle hänga upp lite saker i torkskåpet, men då var det alldeles blött därinnuti. Jag gissar att någon kopplat något fel (igen) och all kondens från torktumlaren hamnat därinne. Tjoho!

Kontraster

Det här upptäckte jag när jag skulle på muggen på jobbet:

Nä, så ska nog ett skärp inte se ut. Långsamt och ignorerat förfall. (Jag tror inte det är slitet för att min enorma buk dragit sönder det, innan någon tokrolig person får för sig att föreslå det. Snarare är det att det är äldre än internet, typ.)

Sen kom jag hem och blev överlycklig för att jag fått en tradera-leverans!

77 fina ögonskuggor! Ååå lycka.

Nä, jag blir nog aldrig en modebloggare. Men jag blir fin mellan ögonbrynen och kinderna…

(Min spegelbild i locket ser mycket mycket konstig ut, upptäckte jag precis. Hade jag varit en modebloggare hade jag varit fullt medveten om alla reflekterande ytor och gjort en ärtig min.)

Lättroad

Det här filmade jag igår – det är en mycket trevlig herre som visar manicken man använder för att förbereda is för curling. När jag laddade in den i datorn och tittade närmare började jag fnissa våldsamt.

Ja, det står Power Fist.

(Jag fick också testa att putta sten, men eftersom isen inte var fixad och jag dessutom hade vinterskor på mig gick det ganska dåligt. Och så slog jag i knät.)

Hoppsan?

Nu när pappan i Arboga inte längre är misstänkt kan jag inte hitta någon länk på Aftonbladet till tidigare artiklar där det bland annat diskuteras om pappans tidigare våldsamheter, eller texten där en av Aftonbladets krönikörer pratade om det som avslutat fall, spekulerade i hur ”någon” (läs pappan) hade läst parets bloggar och suttit och blivit svartsjuk och galen.

Kanske är jag dålig på att leta, kanske vill man inte låtsas om det.

Vi har diskuterat det där med namnpublicering då och då här på redaktionen. Imorse gjorde vi det igen. Hon har inte namnpublicerats, och då har tekniskt sett inte han heller det, men de flesta i Arboga lär veta vem hon är, och då visste de genast vem den misstänkte var när han identifierades som exmaken. Det faktum att det var statistiskt sannolikt att det var han, innebär inte att han automatiskt är skyldig. Och nu vet alla att han har misshandelsdomar bakom sig – det är fullt möjligt att han utvecklats och lagt det bakom sig. Jag är skeptisk och cynisk, men det är möjligt. Och då har man fläkt ut en eventuellt oskyldig människa i onödan. För att det blir bra och dramatisk nyhetsjournalistik.

Jag blir dock sjukt nyfiken på vem den här misstänkta 31-åriga kvinnan kan tänkas vara. Det är väldigt mystiskt och, ja, dramatiskt.

Och

För övrigt har vi fått ett påskägg stort som ett tjockare spädbarn, fullt med godis, av VDn. Egentligen två, eftersom det kom ett till säljavdelningen som råkar sitta i Stockholm. Jag har inte ätit särskilt mycket, men nu är jag lite sockerstissig och kommer nog krascha lagom till lunch, som blir sen eftersom jag ska iväg och intervjua en polis.

Åååååskitpåsk.

Mhm mhm.

På Shampoo Rising skrivs det för det mesta intressanta grejer, jag vet inte varför jag inte har dem i min blogroll.

Häromdag(arna) skrev Annina Rabe två inlägg om att vara journalist som… ja, inte gjorde mig på gott humör direkt, men som fick mig att nicka förnumstigt och igenkännande. Typ.

G33k

Hanna Fridén ville att alla skulle superlänka henne, som födelsedagspresent, så hon kunde få komma upp någonstans i topp tio av Sveriges populäraste bloggar. Jag tycker av någon anledning sånt är skitkul, så klicka klicka fastän det var igår.

Uppföljning:

Nu ligger Wennös artikel i alla fall uppe. Det är väl inga större fel på den som sådan, förutom att jag tror att han har flyttat om lite saker utan att justera i texten, men jag tycker ändå det är ett ganska pinsamt fel.

Fredrik Strage har i alla fall sett The Commitments.

Research

I dagens DN Kultur, som i vanlig slarvig stil ännu inte lagt upp artikeln på nätet, var det en intervju med John Carney, regissören till Once. Han dök för övrigt upp lite varstans i media idag, eftersom filmen i fråga har premiär i dagarna. Jag såg den på filmfestivalen i höstas, och recenserade i förra numret av NG. (Jag vet inte riktigt varför det inte kom med något betyg på hemsidan; får nog ta tag i det där. Den fick en vagt leende gubbe, om jag minns rätt, vilket betyder fyra av sex.)

I alla fall tyckte DN-journalisten att det var anmärkningsvärt att huvudrollerna spelas av två personer som aldrig varit framför en kamera tidigare – och det hade det ju varit. Om det inte vore för det faktum att Glen Hansard var med i The Commitments. Visst, det var över femton år sen, men Outspan var en ganska stor roll, och det är inte som att det var en obskyr liten indierulle som man inte kan kräva av en journalist att han ska ha hört talas om. Och har han – jag tror det var Nicholas Wennö? – inte sett den så borde han. Den är bra. Det kan ju ha varit så att regissören inte hade koll och kläckte ur sig detta fakta, och Wennö bara körde på det, men det hjälps inte.

(När jag skulle se om Google kunde hitta artikeln dök det upp några andra bloggar som också har åsikter om Wennös källhantering i några liknande fall. Det tyckte jag var ganska roligt. Särskilt den här – men också att han tydligen kategoriserat Kobe Bryant som rappare.)

—

Man kan också tycka att när Värmlands Folkblad bad Schulmännen att blogga åt dem borde de ha gjort en liten reflektion av hur blogginläggen kunde komma att se ut. Tidigare prestationer är ofta en bra indikation på framtida beteende. Men oj, Schulmännen är elaka mot folk! Nää, så kan vi inte ha det. Vi lägger ner. Bra där.

Läst och reagerat i dagarna

Kjell Swanberg har gått bort, efter en tids sjukdom. Mina reaktioner till hans texter varierade - ibland tyckte jag de var hysteriskt roliga, ibland tyckte jag de var irriterande och inte särskilt roliga alls, oftast för att jag såg vart det varit på väg och tyckte att det kunde blivit mycket roligare. Min ömme fader, som arbetat med honom de senaste åren, blev alltid lika nöjd när jag var irriterad och sa att han skulle hälsa Swanberg det, för han skulle bli så glad då. 

Och Göran Skytte behöver en smäll med en clue-by-four. Jag trodde inte att jag skulle i skrift försvara Anders Borg, men vafaan. Man kan ju tycka att om det ska diskuteras huruvida det finns strukturer som styr beteende och förväntningar, så ska kanske inte en moderat finansminister tas som galjonsfigur och föregångare. Men Skytte kanske aldrig hört talas om teorin förut, vad vet jag. Texten antyder att det kanske är helt möjligt. Att han dessutom använder sig av ”jag känner faktiskt en invandrare”-försvaret, i det här fallet maskerat som ”jag har minsann döttrar och kvinnliga barnbarn (och säkert en hynda på golvet)” gör det nästan roligt.

Jag trodde att jag kunde hitta någon tröst i det faktum att 16 personer bloggat om texten i fråga, men jag gjorde misstaget att läsa några av blogginläggen. Det skulle jag nog inte ha gjort.

Thursday, never looking back

Jag sitter på redaktionen och stirrar ner i en kaffemugg halvfull med rödvin. (Den har 4-loggan på ena sidan; jag tror inte det gör någon skillnad åt endera hållet vad gäller nivå av declassé. Men det är ganska roligt.) Klockan sju ska stora delar av redaktionen gå och äta middag tillsammans, och någon tyckte att vafan, vi som slutar tidigare än så ska väl ha något att göra under tiden, så det har trollats fram vin och öl.

Jag jobbar tekniskt sett till sju-ish, men det har varit en ganska loj dag så jag dricker vin och bloggar. Livet är fint. Nu är det helg.