Baby doodle sugar marple

 Ibland kan språkfascister störa sig över de underligaste saker. Outsiders-speakertexter, till exempel.

”De ägnar sig åt BDSM, med inslag av sadomasochism och bondage.”

…till skillnad från?

…than all y’all combined

Det finns väldigt många saker jag skulle kunna säga om kvällen, men dem sparar jag nog till ett lite vaknare tillfälle. Men det var fint, mycket fint. Faktiskt.

Men man ska inte sätta sig vid datorn när man kommer hem, då kan det hända att iTunes bestämmer sig för att man ska höra musik från Requiem for a Dream. Och då kommer man hamna i ett mycket underligt sinnestillstånd och behöva hitta, typ, ”We got more bounce in California” för att kompensera. Och då kommer man ännu senare i säng.

ergo ego

Ibland måste man väl googla sig själv, va?

Om man wiki-ar sig själv (vad man nu skulle få ut av det) är det roligt att det finns en enda träff, som stämmer in till 100%, som är ”Andrew Blake (pornographer)”. Hah! (På sv.wiki ser det lite annorlunda ut, men det är inte lika roligt. Hysch.)

Ikväll ska det delas ut Stockholmspris. Kulturelit, eller hur var det? För att värma upp tittar jag på Britney på ZTV och dricker te. Jag är smärtsamt hipp.

Priser hit och dit.

Jag är en dålig människa, men jag är glad att Leo inte vann någon bagge. Jag är också glad att Kid Svensk fick lite uppmärksamhet, för den var faktiskt duktigt rollbesatt – det är svårt med tonåringar.

Jag gillar att Juno fått fyra Oscar-nomineringar, och ganska tunga därtill.  Jag kan förstå en del av kritiken som framförts, men den rinner av. Jag är precis rätt målgrupp och den är så bra.

Music and lyrics, igen

Det finns dagar då jag knappt kan lyssna på musik. ”Midnight Train to Georgia” går igång i iPoden och när det kommer till raden I’d rather live in his world than live without him in mine så gör det ONT för det ska inte vara så, men det är alltid hon som offrar allt för honom. Och vi lever alla i Hans värld, men jag slipper gärna.

Och Paramore sjunger att once a whore you’re nothing more I’m sorry that will never change och det är inte OK att sjunga så om en tjej bara för att hon snott ens kille.  Och jag trycker vidare och vidare och vidare och det finns inget som inte skaver och gör mig arg. Det var som när jag var nysingel och fan alla låtar handlade om snälla rara ta mig tillbaka, jag förändrar mig för din skull, jag har förstått att du var den rätta, och det är inte alls lika romantiskt när det är någon som ringer och messar och säger dessa saker och vägrar förstå att nej, så är det inte, sluta.

Jag trycker fram Röda bönor istället. Nej jag kan inte vänta, jag har min egen vision, så jag går ja jag går min väg, jag går min egen väg jag går min väg.

För övrigt upptäckte jag idag att Nas i ”Blunt Ashes” faktiskt också sjunger om Donny Hathaway.  Så kan det gå.

Publicistklubbens debatt idag skulle handla om vad ”vanligt folk” tycker om media. (Deras citattecken, inte mina.) Men det handlade mer om vad vanligt folk klagar på, och vad det finns för kanaler för att göra det. Jag är inte intresserad av hur många mail en läsarombudsman får, det som är intressant är vad de innehåller, vad man gör med det, och vem det är som hör av sig. Vem är det man skriver för, hur tänker man, och varför? Nisse i Hökarängen skojades det om i början, men vafan, någon måste man väl ha att sikta på?

Det tänks för mycket

När Amy Winehouse sjunger ”there’s nothing you can teach me that I can’t learn from Mr Hathaway” så hade jag i min lilla hjärna översatt det till att hon sjöng om Heathcliff. Att hon hellre läste Svindlande höjder än åkte på rehab, och skulle få ut mer av Brontë än av behandling. Det tyckte jag var en schyst textrad. Imorse sa det plötsligt klick och jag kom på att så var det ju inte.

Lite Google-fu fick fram sanningen – hon hänvisar till Donny Hathaway, en gammal soul-musiker. Inte alls lika roligt.

Better than chocolate

Jag var och såg Caramel på förhandsvisning på Zita idag. Den kommer 29 februari på bio, om du inte såg den på Stockholms filmfestival.

IMDb kallar den för romantisk komedi, men jag tycker att det är precis vad den inte är. Visst, det handlar lite om relationer, men främst handlar det om kvinnorna som i andra hand har relationer. Men det måste väl markeras att det är en brudfilm, för gud bevare att killar skulle behöva se en film om tjejer som snackar med varandra.

Den var precis så där stora-i-det-lilla som jag älskar och får se alldeles för sällan. Lågmält och både laddat och småfånigt. Det är trevligt med filmer som inte skriver en på näsan, som inte har en person att förklara sig själv och sina handlingar för någon annan för att vi i publiken ska förstå. Nadine Labaki, som regisserat och har en av huvudrollerna, litar på oss och sin egen subtilitet.

Se!

On the radio, oh-oh.

Jag är grymt nyfiken på Kino. Jag måste säga åt min telefon att säga åt mig att lyssna. Jag tror att programmet är helt rätt ute, och hoppas att det lever upp till mina förväntningar.

(Och det säger jag inte bara för att jag skulle offra åtminstone ett par tår för att få vara med i redaktionen.)

Note to self.

Jag sitter och stalker-läser mig igenom Emma Gray Munthes arkiv (och kanske tittar på D.E.B.S, som är så där dålig-rolig, och om den fortsätter vara så dykealicious som första halvtimmen antyder kanske jag blir lycklig) och någonstans på vägen kom jag på att jag har nog inte läst en bok om film på ett år. Jag har läst enorma mängder texter på nätet och i tidningar, men inga tjocka ihopsatta böcker. Jag saknar att gå omkring och botanisera och peta och hitta böcker jag inte ens visste att jag absolut behövde läsa. När jag skrev uppsatser fick jag ibland panikläsa böckerna jag faktiskt behövde läsa, ibland mitt i natten, för att jag fått med mig hem och fastnat i något helt annat.

Jag ska pallra mig iväg till Filmhuset snarast, tror jag, medan mitt bibliotekskort fortfarande gäller, och sen när jag får lite pengar ska jag gå och peta i butiken. Den är helt underbar – jag hittar alltid så mycket filmer och böcker att jag måste påminna mig själv om att bara för att min prioriteringslista har mat-och-tak-och-dylikt lägre än John Waters så betyder inte det att mina gäldenärer kommer le och acceptera.

Tillägg: Textaren envisas med att översätta ”you’re into her” och variationer därpå till ”du har charmat henne”. Va? Objekt-subjekt, inte så noga?

Tjugondedag Knut

Jag älskar fortfarande ogenomtänkta kombinationer.

Bokstaplar

Ibland gillar jag att ha tomt på bordet bredvid sängen. Inga böcker som stressar, som kära mor säger, och ger en dåligt samvete för att man inte läser dem. Eller välter.

Ibland gillar jag travar och staplar, som bara ligger och väntar. Fulla av hopp och möjligheter.

Min favorit, som kanske får ligga kvar även efter att jag läst den:

Titeln, The Scandals of Clochemerle, och den underbara omslagsbilden, överträffas bara av reklamraden överst – ”the book that made France blush!” Jag kan verkligen se någon smart snubbe i hatt och tweed (jag vet inte riktigt hur reklamare klädde sig för ett halvsekel sen, men jag föreställer mig något sådant) som tänker ”för de där européerna, de är så snuskiga, så om man antyder att till och med de tyckte att det har var lite risque, då kommer folk verkligen att köpa.”

Jag insåg dock nu att jag köpte den i juli, på underbara Powell’s Books i Portland, och att det kanske börjar bli dags att peta lite på den?

Högt och lågt.

 Jag och T sitter och jobbar på en uppgift tillsammans. Disciplinen är inte alltid den strängaste, vilket leder till en del roliga kontraster.

Nyss skickade vi varandra YouTube-klipp på apor som gör småäckliga saker. Nu sitter hon och telefonintervjuar en professor i internationell rätt.

BAH; hehe.

Ett – Johan Hakelius är tydligen typen som tycker att om kvinnor nu VILL ta vissa slags jobb så ska man väl inte tvinga dem att… eller samhället att… jag vet inte, jag blev ilsk och slutade lyssna. Den argumentationen är väldigt väldigt trött.

På filosofin (ja, jag har bland så mycket annat även fyrtio poäng filosofi i bagaget) fick vi lära oss att fri vilja egentligen är samma sak som slump, eftersom man då kan göra precis vad som helst i alla situationer, utan att alls påverkas av samhälle eller erfarenheter. Och så är det nog inte.

(Jag satt faktiskt publik hos Ekdal för ett tag sedan, och reflekterade då över vilken väldigt ledande journalist han är. JMKs lärare skulle säkert krevera.)

Två – Jag är outad som uppblåsbar Barbara av Felicia. Den här bilden kommer sig faktiskt av en artikel hon skrev i Nöjesguiden, där hon fått lära sig hur man ska attrahera det motsatta könet. Skriv ner och kom ihåg: Röda läppar; gärna leka med något i munnen, till exempel skalmar; visa handlederna; och smek ditt glas. Här försökte jag göra alltihop samtidigt; det gick sådär… (Nej, jag fick inte med mig någon hem.)

En sak bara…

Dagens citat:

”It’s true people sometimes need to be placed under involuntary mental health treatment because they can’t take care of themselves,” veteran psychiatrist Dr. Jeffrey Sugar said of the 26-year-old Spears. ”But there’s a difference between being detained involuntarily for psychological treatment and being forced to endure Dr. Phil involuntarily.”

(från CNN.)

Smarta saker på internets.

Någon har problem med firefox och att det inte går att klicka på länkar; några har haft liknande problem tidigare.

[12:22] <Julia> man kanske har ett visst antal länk-klick man får
[12:22] <Julia> som orgasmer. sen tar det slut.
[12:22] <R> Julia: va, har man bara ett visst antal orgasmer? per liv då eller?
[12:22] <Julia> precis.
[12:22] <Julia> det var en sexandthecity-teori
[12:23] <Julia> jag lär mig så bra saker av min tv
[12:31] * R betvivlar att orgasmer kan mätas kvantitativt i ”antal”
[12:32] <Julia> hahaha
[12:32] <Julia> har du funderat på det i tio minuter?
[12:36] <V> : ) men seriöst begränsat antal orgasmer är väl en myt – elr är det som med ägg det finns multum men begränsade, att man bara förmår en viss mängd sen stannar hjärtat : )
[12:38] <Julia> hahaha
[12:38] <Julia> jo, det är en myt. i satc var grejen att samantha inte kunde komma och blev helt förstörd för hon kunde ALLTID komma, och charlotte sa typ ”du kanske har gjort slut på dem”
[12:39] <Julia> sånt här kan jag istället för landskap

Löpsedel.

Allvarligt. Hur tänkte man med det här löpet? Att någon skulle få en aha-upplevelse? Shit vilken grej, kvinnors löner är lägre än mäns! Kan det verkligen vara så? Näää!

Den lilla nedryckaren – ”i Stockholms stad” är i alla fall inte för mig en tydlig hänvisning till det som faktiskt var nyheten, nämligen att kvinnliga chefer i Stockholms stads ledning har sämre betalt än sina manliga kollegor. Och det var ju en bra nyhet! (Ur journalistsynpunkt då, inte vad själva innehållet beträffar.) Hur svårt hade det varit att tänka två sekunder till och faktiskt använda löpsedeln som den är tänkt – att förmedla dagens största nyhet och locka läsaren?

Guldbaggen

Nomineringarna till årets Guldbaggar har offentliggjorts, och… ja, vad ska man säga? Darling och Du levande är väl ungefär där de förtjänar, och det är trevligt, men Leo har fått tre nomineringar – bästa film, bästa regi, och bästa manliga skådespelare.

Jag är ner provocerad av det än jag borde vara. Men den var ju inte bra! (Min bror tyckte att jag var för elak. Det tog jag som en komplimang.)

Lite senare: Diskuterar med samme bror om hur det blir nomineringar för att det inte fanns något annat. Att vissa filmer och skådespelare bara var minst sämst. Vad säger det om svensk filmbransch?

Mördande reklam

Järnhandeln Wirströms på Folkungagatan har tagit fram sin ”366 dagar om året”-flagga ur förvaring. Även om jag aldrig får den uppmärksamhet och kärlek jag förtjänar under skottår så är jag för.

Jag undrar om ICA-föreståndaren bredvid tittar på femman i sitt fönster och svär och sliter sitt hår.

Urval.

Jag kan ha missat det, men jag har inte sett någon svensk tidning som i sin rapportering om Mike Huckabee påpekat att han uttalat inte tror på evolution. Är inte det, jag vet inte, intressant att veta?

Vem är det synd om?

Ibland blir jag väldigt nyfiken på hur diskussionen gått på en redaktion, om alls, och hur en journalist eller redigerare funderat.

Jag reagerade för ett tag sen på en artikel, tyvärr har jag glömt var, om begravningen av en femtonåring som sköts till döds i Rödeby. Det var en ganska kliché-fylld beskrivning av en tonårsbegravning – formulär 1A som alla JMK-lärare älskar att säga. Beskrivningar av kistan, av ledsna klasskamrater, och så vidare. Standardartikel efter bränder, bilolyckor, och så vidare. Inte ett ord om det faktum att han dog, tragiskt, men ändock för att han utstuderat och länge trakasserat någon till dennes bristningsgräns.

Idag hade DN rubriken ”15-åringen bad för sitt liv innan han dog”, och jag undrar om det är något slags ansats till objektivitet, eller en redigerare som hittade ett saftigt citat i slutet utan att reflektera över resten av artikeln. Igen – det är tragiskt att någons son och vän är död, men det handlar inte om någon blodtörstig nedmejande småstadsgalning, utan en desperat pappa som det slog slint för. Formuleringen ”bad för sitt liv” är långt ifrån objektiv, och i det här fallet borde den verkligen inte fått ett helt uppslag.