Juxtaposition är ordet jag letar efter.

Jag älskar svensk tv.

Mellan åtta och nio: Gillian McKeith hetsar brudar (tjejer i färd att gifta sig, alltså) att gå ner i vikt. Jag orkade inte titta, men jag gissar att hon klämde på fläsket och hotade med ond bråd död.

Mellan nio och tio: Mild svensk kvinnoröst förklarar i översatt voice-over hur en snubbe övar sig inför varmkorvsätartävling. ”Han äter tjugo varmkorvar, tre gånger i veckan.”  (”När jag övar hastighet så äter jag bara sju-åtta stycken.”) Man får veta att tjugo korvar med bröd är över sextusen kalorier, så han tränar extra för att inte gå upp i vikt. Vilken tur. (Den lilla lilla kvinnan som är bland de bästa i världen tränar minsann aerobics fem dagar i veckan, påpekar damen med rösten.)

Jag önskar bara att dessa två program kom efter varandra på samma kanal; så var det nu inte idag, men det hade lika gärna kunna varit.

Annars undrar jag om den svenska versionen av How clean is your house, som söker deltagare när folk inte trycker in korv i munnen, kan bli lika bra som originalet. Aggie och Kim är underbara seriefigurer, och svensk TV lyckas inte alltid ympa in sina egna programledare i importerade programidéer.

Stora karriärsteg.

Det finns säkert bättre sätt att börja julafton än att öppna tidningen och se att man har ett citat i en filmannons, ovanför och större än både Filmkrönikan och Rolling Stone, men just nu kan jag inte komma på något.

Sen har familjen glatt sagt ”det är bara för att de stora tidningarna inte recenserat än” (inte helt sant) och ”man ska inte formulera sig så att det går att citera” (diskuterbart) men min fåniga lycka har inte gått att punktera.

Blinda fläckar

I torsdagens City kunde man läsa en exklusiv intervju med drottning Silvia. Jag antar att man ska tycka att det är intressant – och det är det väl, om man lägger huvudet lite på sned och kisar en aning.

Men en sak fick mig att hicka till, och jag var faktiskt tvungen att läsa om meningen. När drottningen får en fråga om integration svarar hon bland annat:

”Jag vet inte vad som händer under den brasilianska solen. Det finns inga rasproblem, inga religiösa problem[,] de försvinner på något sätt.”

Är hon på riktigt, den här människan? Ok, diskriminering på grund av ras är brottsligt i Brasilien, som på så många ställen, men det finns ett antal sociologer, journalister, och brasilianska invånare som kanske inte helt och hållet skulle hålla med drottning Silvia om hennes fina barndomsminnen. Jag har läst många gånger förut om rasism och rasproblem i Brasilien, men för säkerhets skull googlade jag lite på artiklar för att se efter att nationen inte lyckats utopiseras på några år. Det hade den inte, ifall någon undrar.

Kanske kan hennes uppfattning bero på att hon gick i en fin skola i Brasilien – vilket inte är något jag vet, utan något jag gissar. När någon säger att deras land eller stad eller är fritt och jämlikt och rättvist är det oftast någon ur de priviligierade sfärerna. Det är lättare att glömma att det finns fattiga och diskriminerade om man varken är en av dem eller någonsin har anledning att träffa några av dem. Eller så tänkte drottningen att fattigdom, som är ett enormt problem i Brasilien, är en klassfråga, och klassproblem förnekade hon aldrig. Det faktum att över sextio procent av Brasiliens fattiga är av afrikanskt ursprung har ingenting med saken att göra. Under den brasilianska solen är alla jämlika, några är bara lite fattigare jämlika än andra.

City har ingen länk till bloggar som skrivit om enskilda artiklar, och jag har än inte lyckats hitta någon som reagerat på Silvias påståenden. Inte heller på hennes svar när diskussionen handlar om våldtäkter – att”flickor ska vara försiktiga med alkohol och sitt uppträdande”. Ska någon som representerar Sverige både inåt och utåt få uttrycka sig så utan att någon säger något om det? Bara för att hon gift sig med någon som fötts till en arkaisk institution?

Mitt svar på den frågan är nog relativt uppenbart. Men tystnaden i media och bloggosfär får mig att fundera på om jag kanske har fel.

Damn you, free press! Damn you!

Ulf Adelsohn tycker alltså att Svenska Dagbladet är dumma dumma och har ansvaret för regeringens svikande opinionssiffror.

…jaha? Är inte det deras jobb? Hade han tänkt sig att en tidning som var kritisk mot en vänsterregering skulle bli överlycklig vid regimskifte och hylla en högerregering?

Han måtte ha tänkt att medias, eller Svenskans, roll inte alls handlar om att granska och ifrågasätta makthavare, utan att vara en blåslampa i rödingröv och ingen annan stans. Eller?

Det är inte ofta jag håller med Hanne Kjöller, men i morse önskade hon sig också Adelsohn som uppsagd DN-prenumerant, och menade att det vore ett bra betyg. Det är en klyscha, men den är ganska på sin plats.

(Adelsohn sa att hans kära fru höll med honom, och att det nu blivit mycket trevligare vid frukostbordet utan SvD. Frugan lät hälsa via ombud att det enda hon tyckte var att det blivit trevligare vid bordet när Ulf slutat hetsa upp sig. Jag är barnslig och mycket road.)

Vilket korsordsord.

Nej, jag hör inte till den skara som tycker att svenskan är ett fattigt språk. Men…

Mamihlapinatapai (sometimes misspelled mamihlapinatapei) is a word from the Yaghan language of Tierra del Fuego, listed in The Guinness Book of World Records as the ”most succinct word”, and is considered one of the hardest words to translate. It describes a look shared by two people with each wishing that the other will initiate something that both desire but which neither one wants to start. This could perhaps be translated more succinctly as ”eye-contact implying ‘after you…’”. A more literal approximation is ”ending up mutually at a loss as to what to do about each other”.

The word consists of prefix ma(m)- reflexive/passive (second m before roots beginning with a vowel), root ihlapi (hl pronounced as /ɬ/, though in Yahgan it has also been described as similar to sl) which means to be at a loss as to what to do next, followed by stative suffix -n- and achievement suffix -at(a), and finally dual -apai, which in composition with ma(m)- has a reciprocal sense.

(från wikipedia)

Mhm.

Pop! goes my heart

DN skrev om det i morse, men jag tyckte inte de var tydliga nog, så jag säger det rakt ut: Ja, jag tycker den här ska ha en Oscar. Helst flera.

Recensioner

Decembers recensioner finns nu online på Nöjesguiden.se, så även texter om årets bästa utländska och svenska filmer. Försök att gissa vilka av de senare som jag har skrivit?

En ledtråd kan vara att de är kanske lite kortare än vissa av de andra. Jag har rykte om mig att vara teckenantalsfascist, och skrev alltså prick så långt som det sas. Petade och skrev om och skar och fuffade för att få till det någorlunda. Sen fanns det en del luft under de texterna när tidningen väl kom ut, och det hade definitivt funnits plats att skriva mer. Förstås.

Men så går det.

För övrigt blev jag barnsligt glad att få se ett av mina betyg i en filmannons. Inget citat ur recensionen, men själva betyget. Sen försvann det, jag gissade för att det kanske var osmakligt med en stor smiley i reklam för en film om öststatsaborter, men i morse var det där igen!

Från sent i november.

Jag är jättedålig på att välja favoriter, men i princip allt jag såg under filmfestivalen var bra. Måste jag välja säger jag nog Eagle Vs. Shark – men, som sagt, Waitress och Juno och Once och I’m a Cyborg but that’s OK (även om den fick min bror att säga att koreanerna borde sluta exportera film) och… ja. Allt. Bra. Typ.

Dagens tips blir istället TV-serien Pushing Daisies. Den tar typ vid där Mitt liv som död (tragiskt nog) slutade.

[Här var det två stycken om serien, men eftersom jag utgick lite från dem och skrev om till en text för publicering klippte jag bort dem, för det kändes skumt, som att jag hade oredigerade anteckningar i bloggen. Jag länkar till artikeln när den finns tillgänglig.]

Som så många andra serier är den förstås hotad av strejken. Nio avsnitt finns inspelade, sen får man se hur det går.

Nota bene: Jag är helt på manusförfattarnas sida. Om det inte var så jäkla dyrt med frakt skulle jag skicka lass med blyertspennor till cheferna.

Nota bene två: Jag undrar vad det är med pajer just nu? Waitress var en orgie i pajer, och nu tar Daisies inte i fullt lika hårt, men det är ändå svårt att inte vilja ställa sig och baka efter varje avsnitt.