Saker man kan fundera på:

Varför ingår inte sex i zombie-överlevnadsguider?

Inte som strategi mitt i alltihopa, men om man nu lyckas barrikadera sig någonstans, och har fyllt badkaret med vatten så man står sig när infrastrukturerna kollapsar, och har massa mat… så måste man ju liksom göra något. Man ska få tiden att gå, och så ska man helst hålla sig någorlunda o-vansinnig och o-livrädd. Vore inte sex en bra idé då? Man blir lugn och trött och glad, och det går att göra utan att slösa med stearinljus som man kan behöva till andra saker. Och zombiefilmer är en kategori skräckfilmer där sex inte automatiskt betyder att man kommer vara bland de första att gå åt, så det är inte ens en jinx!

 

And if I’m flying solo, at least I’m flying free

Jag såg faktiskt just henne sjunga den här i London — fast då var hon förstås svarthårig och grön. Det är en av de (eh. ganska många) musikallåtar jag alltid får gåshud av; älskade den på Glee sist. Den är gräsligt bra.

Transgender Day of Remembrance

Idag är det Transgender Day of Remembrance.

Jag bloggade om det förra året, och har inte så mycket mer att tillägga i år, egentligen.

Transgender Day of Remembrance [...] hedrar och påminner om de transpersoner som mördats på grund av att andra inte kunnat hantera att deras uppenbarelse och självidentifikation inte (än?) korresponderat med deras fysiska eller genetiska kön; på grund av hat, oförståelse, fördomar och rädsla. [...]

Så även om du inte (vet att du) känner någon transperson, fundera lite extra på de som inte vågar vara öppna, på de som vågar vara öppna men nästan alltid måste vara lite försiktiga och rädda, och på de som vågade och straffades.

I can’t stand the drain

Isabelle Ståhl skrev för någon månad sen om lyckobaksmällan, om den låga dagen-efter efter en underbar dag – hennes teori var att det blev något restämne som skapade bakfylleliknande känsla; jag funderade i kommentarerna på tömda serotonin-dopamin-endorfindepåer, á la ecstasyskador.

Men sen har jag också funderat på den… vad ska man säga, parallella motsatsen? Motsatsparallellen? Nånting sånt, i alla fall: Olyckobaksmällan. Eller kanske snarare olycko-nykterheten (…framnykter) för det är mer så det är.

Dagen efter att man varit sådär fruktansvärt olycklig, gråtit så man hickat och hostat och snorat och somnat utmattad, uttorkad och fullständigt tömd på känslor, tårar, ork och livskraft, så kan man vakna och tillbringa åtminstone merparten av dagen i något slags nästan absurt nytert tillstånd. Sakligt, torrt — fortfarande ganska miserabel, men med något slags distans. Ser kliniskt utifrån på situationen, konstaterar att ja, det suger hårt och blir antagligen inte bättre, men med något slags kyligt avstånd. Som att kroppen tömt förråden av misärhormoner och inte riktigt har något kvar att satsa på olyckan på ett tag. Det känns lite som tomt i magen, lite urladdat och urlakat.

Sakernas tillstånd kvarstår, känslonivån kvarstår, men det finns inga resurser att lägga på den, så den blir bara status quo, nästan neutralt. Nästan så att man kan fascineras av hur pissigt man mådde igår, av hur pissigt man egentligen fortfarande mår men inte riktigt kan känna. Just nu.

Frågan är om det bara är något slags urladdning, eller om urladdningen i så fall också är någon form av självförsvar. Kroppen pausar den allra värsta misären så att du ibland hinner andas lite. (Samtidigt kan man fundera på om det är tänkt att vi ens ska ha tid att hinna må dåligt, om vi ska bli sådär vulgärgrottmänskovetenskapliga.)

Eller så är det något slags absurd hämnd, att du ska tvingas se utifrån hur patetisk du är, ska vaccineras mot de där allra tragiskaste nätterna.

I så fall funkar det inte.

Puh.

Det här är säkert något slags läcker dramatisk ironi, men jag somnade på riktigt på tåget hem igår. Vanligtvis halvslumrar jag och hör utrop och så, men nu vaknade jag plötsligt och tåget stod still, och jag flög upp i panik och rafsade ihop mina saker och sprang av för att inte följa tillbaka med till Uppsala.

Det bästa hade väl varit om jag sprungit av i Märsta, men så var det nu inte. Däremot blev jag förvirrad för att tåget stod på fel sida av perrongen, tills jag insåg att jag åkt baklänges och utgången var åt andra hållet.

Det var måndagens lilla äventyr, det.

(Eftermiddagslur med sagoband, tack)

Det kan verka som ett lite fånigt dilemma: Jag behöver äta frukost framför min ljusterapilampa för att vakna till ordentligt (och förhoppningsvis må lite bättre) — men om jag vaknar till ordentligt kan jag inte stjäla en halvtimmes extra halvsömn på tåget till jobbet.

Jättelöjligt. Men såna här motstridiga problem där endera beslut utgår från TRÖTT, och jag är lite för trött för att kunna bestämma mig, gör mig nästan lite gråtfärdig. Sådär så man närapå vill ringa chefen och förklara att jag kommer inte in idag, jag har ont i Julia. Imorrn är det kanske bättre, men just nu vill jag vara en av katterna och tillbringa 90% av dygnet hoprullad på min egen kudde.

(Hej, välkommen till bloggen; inlägg nummer tusen firas med gnäll och trötthet. Bloggtårta uteblir just nu, och ingen prickade datumet rätt. Men Hela hustrun var närmast!)

Superduperstition

Idag skulle jag göra ett inslag och utöver det också fråga folk på stan om de är skrockfulla, apropå dagens datum. Redaktörn känner till min skepsis till voxar, och log lite förtjust, men sen blev det en diskussion på morgonmötet om man ska göra såna halvtrötta saker — fredagen den trettonde, första april, kanelbullens dag —  som utmynnade i att det ursprungliga inslaget ställdes, och jag fick i uppdrag att göra något roligt på fredagen den trettonde. Delvis för att redaktörn också tyckte att vi gnällde lite mycket och borde komma med idéer själva. Gör det bättre själv då, typ.

Så jag fick nåt slags kreativt ryck och ringde Uppsala Auktionskammare för att fråga om de gör något särskilt med sina speglar idag. De var upptagna, så jag fick åka till IKEA istället (och undrade hur många års otur de skulle dra på sig om de hade otur nog att alla speglar åkte i golvet). Jag åkte också till universitetet, där det ska installeras massa nya professorer — teologen jag först letade efter gick inte att få tag på, så jag pratade med mannen som sköter festligheterna, och frågade om halkskydd på trapporna, sufflörer åt rektor, och så vidare. Hade jag haft mer tid hade jag kanske också åkt till ett katthem, frågat en kioskägare om de sålde färre lotter idag, kollat med en nyckelfirma vad de rekommenderar för att nycklarna inte ska hamna på bordet, jagat korpar… Mycket finns det man kan göra.

Och man kan göra bättre själv då. Såhär blev det.

Om pulsarer, spenat och stora priser

Jag tänker vara lite fräck och helt sonika klistra in mammas blogginlägg från i onsdags, för det var fint och jag vet inte hur många av er som klickar dit regelbundet. (Men gör det; hon har också skrivit om sina minnen från murens fall, till exempel.)

Old friends

Many, many years ago when I was a teenager my parents had a friend whom we mostly met during summer holidays in Karelia. He was a scientist and a true Russian intellectual. My mother first met him during a rainy walk when they discovered that they had lots of common friends, and they decided to meet again next day and introduce their spouses. As they were about to part, this man said: ”To be honest, I must warn you: I am a Party member”. They became close friends, and one of the favourite pastimes was fishing. I spent hours upon hours in a boat with him, rowing and listening to his stories about theories of universe. Pulsars had just been discovered. Big Bang wasn’t common knowledge. It was very exciting. I had always been fascinated by astronomy (I wanted to become an astronomer, but that’s another story). But in the first place I was fascinated by this man’s genius. It’s easy to have a crush when you are a teenager, but it’s easiest when you meet a brilliant mind. At least for me.

He was already then internationally famous, member of dozens of academies and learned societies, honorary doctor everywhere, award-winner, but he was bitter about the Nobel prize, because there wasn’t any in astronomy.

Many years later he and his wife called me in Stockholm where he was giving a lecture. We invited them for dinner. Staffan, who was as good then as he is now at cooking, made oven-backed fish with spinach. The great scientist looked at the green mess on his plate and asked: ”Do I have to eat this?” Staffan was a bit upset.

One day I was sitting in front of the TV and suddenly saw my childhood love and fishing companion. He had just been awarded the Nobel Prize. Astronomy or not.

If you want to know more, read this.

Geek Women, Untie!

Jag är lite trött och korkad och full av snor, men jag har ett fint tips för den som är intresserad.

Igår var jag med och startade Geek Women Unite, efter en helt underbar nördmiddag som jag säkert kommer att vara hög på i veckor. Gå med i Facebookgruppen, vetja. Beskrivningen där:

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är detta gruppen för dig.

Vi är kvinnor, vi är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver vi att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och vi kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller vi oss rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Vi tror inte på automatiskt systerskap, men vi tror på att det finns en poäng i att ifrågasätta och arbeta mot vissa normer och stereotyper inom nördskaper, och att hitta styrka och gemenskap och lycka tillsammans. Och så är det kul att göra nördiga saker tillsammans.

(Nästan genast startades parallellgruppen ”I support Geek Women”, för den som gillar grejen men som inte identifierar sig som kvinna och/eller nörd. Den kan man gå med i här.)

Get me away from here I’m dying

Jag vaknade vid… säg två-tre? inatt av att det spelades Belle & Sebastian ganska högt ganska nära mitt öra. Jag blev lite förbryllad av att mina övernattare bestämt sig för att ha lite disco i vardagsrummet, tills jag insåg att nej, det var grannarna ovanför som lyssnade. Väldigt väldigt högt. Sådär så jag hörde varje ord och varje gitarrknäpp. Jag gillar de melodiösa skottarna, det gör jag, men där och då var det faktiskt inte helt OK. (Jag låg och var gammal och förnärmad och tänkte och på en TORSDAG! Febertröttma gjorde det inte bättre.)

Sen hjälptes det hela inte heller av att de verkade ha den klassiska Spotify-kampen så nästan ingen låt spelades mer än någon halv minut, eller av att de verkade testa nåt slags indie-aerobics. SKUTT skutt skutt duns duns DUNS skutt SKUTT.

Jag var helt övertygad om att jag skulle somna ifrån i ren utmattning, och vakna och de fortfarande skulle spela. Men det tystnade efter nån halvtimme.

Kanske?

Jag har typ bestämt att det är ett bra tecken att jag blev sjuk nu.

Man blir sjuk på semester, man blir sjuk när man är ledig, för att kroppen är klok nog att inte bli sjuk när den är stressad och hotad, och sen när man slappnar av lite så har kroppen tid att bekämpa infektionen. Typ. Och jag tänker att det här betyder att jag ändå lite grann börjat stressa ner och slappna av. Och så blir jag sjuk, för kroppen är inte lika stressad och hotad och har tid och ork och mod att ta tag i.

Kanske.

Jag fick en spikmatta i födelsedagspresent av Elin också, och kan berätta att den där första upplevelsen mattas av lite. Och att det inte är jätteskönt när det plötsligt kommer fyra kilo katt och lägger sig ovanpå en, men sen är det nästan lite mysigt.

Halvveckorapport.

Nu är jag sjuk istället. Då är folk mystiskt snälla mot mig.

Helgrapport

Jag har fyllit år. Nu är jag jättegammal. Jag och Anna hade gemensamt fölsedagskalas, med tema nittital.

Jag var en trumpen grungeare, Anna var en tandvärkssöt panda. Vi såg båda genast ungefär fjorton ut. (Huruvida vi bara återskapade våra egna tonår låter vi vara osagt.)

Alla var gräsligt fina. Det kom en syster Graaf, doktrar Greene och Weaver från Cityakuten, Patrick Bateman (lite fusk eftersom filmen kom 2000 men vi bestämde att den GJORDES på nittitalet) och hela Fucking Åmål!

Sen var jag lite trött. Eftersom jag är sådär gammal nu.

Att tro och inte

Jag filmade invigningen av Uppsala International Sacred Music Festival ikväll (varning, hemsidan har inbäddad musik).

Fyra kvinnor sjunger, i så där nästan smärtsamt, overkligt, vackra stämmor, på vad jag tycker låter som polska. De sjunger en Fader Vår som är tillräckligt nära den jag själv bett så många gånger för att jag ska känna igen den. Och jag överväldigas, jag börjar gråta i den nersläckta domkyrkan. Stora tysta tårar rinner nerför kinderna, och jag får anstränga mig för att inte snörvla så det ska plockas upp av kameramikrofonen.

Saker kan drabba mig så där. Folksamlingar som sjunger, som demonstrerar, som anstränger sig för ett gemensamt större goda. Men när det handlar om tro, om religiösa riter och psalmer och predikan kan det ibland bli lite jobbigare, lite svårare och tyngre att bära, att värja sig.

Jag har en ganska okomplicerad relation till min egen tro, eller snarare brist därpå — eller, så okomplicerad som den nu kan vara. Jag tror inte, så var det med det. Inte ens den barnatro jag försökte uppamma satte sig särskilt djupt; det gick typ bara inte.

Men jag skulle nästan vilja.

Jag kan ha en massa åsikter om till exempel min systers tro, om hennes samfund och vad det står för och vad det gör. Men samtidigt kan jag ibland bli avundsjuk. På den vissheten, den tryggheten. Vetskapen att det finns ett som är evigt, en fast mittpunkt som alltid finns och alltid finns med en. Att man är del av ett sammanhang och något större, något som finns utanför och oavsett en själv, men som man får vara del av. Något som man inte ens tror, något som man vet. Och något som är facit. Man kan göra fel, men man har något absolut att förhålla sig till.

Jag kan längta efter en sån fast punkt. Ett sammanhang, en trygghet, en tro, en visshet. Och därför gråter jag ibland, när någon låter en änglastämma färdas upp till en gud de vet alldeles säkert finns, och ber honom att hålla dem nära i smärtan och i rädslan och i lyckan, i dödsskuggans dal och i den förklarade salighetens ljus, ber honom att förlåta dem deras synder och hjälpa dem i frestelse. Jag gråter, och jag känner mig mycket mycket liten och ensam.

—

(På hemsidan la jag upp ett lite längre musikklipp. Så kan pappa förklara att det där är inte alls polska, det är högkyrkolågsorbiska. Fast hemsidan säger att de är bulgarer, upptäckte jag nu.)

In ut sprut slut

Minns ni när jag fick öronen kollade när jag jobbade i Norrköping? Idag var det dags igen, men den här gången gjorde det ont. (Jag är eventuellt lite spruträdd också.)

(Jag vill påpeka att jag faktiskt hör till en riskgrupp, och inte har typ smitit förbi kön för att att jag försöker utnyttja min yrkesroll eller för att få ett snitsigt inslag.)

(Men min chef blev mycket mycket nöjd med min sprut-uppa.)

(Jag fick ett bokmärke av sköterskan efteråt. Ser ni hur vita mina knogar är runt mikrofonen?)

(Doktor Skott är en bra boktitel också)

Så. Nu har jag skickat in mitt livs tredje och fjärde forskarutbildningsansökan. (Jag kunde eventuellt inte låta bli att ta en bild.)

Jag satt och skrev och skrev och kände att förihelsike, jag vill verkligen göra det här. (När jag inte sa till någon ”Jag vet inte om jag känner mig skitsmart eller full av skit.”) Jag hoppas de förstår vilken jääädra tillgång jag skulle vara. (En väldigt ödmjuk tillgång, förstås.)

Jag hoppas också att den som läser har sinne för humor. Så här börjar min forskningsplan till kulturforskarskolan…

Det är frestande att inleda med ett något utmanande och eventuellt lätt tendentiöst påstående om att de filmer som brukar sammanställas under kategorin ”romantiska komedier” gör större åverkan och skada på våra känsloliv än vare sig porr eller våldsfilm någonsin skulle kunna göra; att de sipprar och bryter sig in i våra enskilda och kollektiva medvetanden och förstör vår möjlighet att knyta an till varandra på ett naturligt och hälsosamt sätt.

Fullt så långt kanske man inte behöver gå. (Även om det vore ganska underhållande att kräva romkomfria hotell på samma sätt som det finns porrfria. Med hänvisan till rätten till frizoner från förtryckande och skadande normer och praktiker. Alternativt att man inte vill att ens underåriga barn ska råka utsättas för Meg Ryan utan övervakning.)

Resten av forskningsplanen finns förstås på begäran om det är någon annan institution som känner att de genast måste ha mig.

—

Jag blev också väldigt glad av att bli påmind om hur fina vänner jag har, som har peppat och läst igenom och påpekat viktiga saker (både om upplägg och när jag slutat mitt i en mening) och hjälpt mig att få ut ett betygsutdrag när universitetet var väldigt dåliga med korrekt information och… ja. Guld värda är de. Och tack alla som hejat på här också.

Nu ska jag typ jobba och försöka tänka på något annat.

This ‘n’ that

Jag är lite trött och lite arg (fast det gick nästan över för folk är gräsligt snälla när annat folk är dumma) och lite ansökningssnurrig och vi ses på andra sidan här har ni lite telefontömning OK?

Jag fikade med syrran som helt omedvetet hade lyckats klä sig som en präst och när jag påpekade det först blev förnärmad och sen höll med. Det var ganska underhållande.

Det här jädra trasiga bordet på jobbet har ätit upp jättemånga tröjor för mig. Jag lagade det med tejp.

Först fnissade jag åt den välhängda entrecôten, för jag är ganska barnslig och var trött och på that’s what she said-humör. Sen såg jag att den kom med smörade smålökar och då var det liksom kört. (Jag åt tapas istället och har upptäckt bacondadlar och gick typ i baklås för att det var så gott.)

Det var amerikanare på besök och jag och Casey hade något slags idé om att fota varandra som fotade varandra, men han tyckte vi skulle byta fotoutrustning och… jag vet inte riktigt. Jag var trött då med.

Man kan alltid se var jag har suttit för jag pillar loss och sönder etiketter. Men sen måste jag fösa ihop dem i en prydlig liten hög. Destruktiv men ordentlig, that’s me!

Nu med extra gnäll!

Falska hjärtattacker har åtminstone lite air av dramatik. Lite sådär vackert trasigt, kanske lite farligt.

Urinvägsinfektion, däremot, det är bara väldigt väldigt ovärdigt. Även om det egentligen är väldigt synd om en då med. Men liksom, ”det gör ont när jag kissar”. Det går inte riktigt att mjölka. Inte ens feber och helkroppsvärk får upp syndomkvoten så himla mycket mer.

Tur att jag har väldigt snälla vänner som tycker synd om mig ändå.

(Jag är lite förvånad att ingen frågat om jag suttit på kalla stenar.)

Bloggtips, tack

Jag kör en till crowdsourcing.

Jag sitter i panelen för Stora bloggpriset 2009, och även om jag läser ganska mycket bloggar kan jag ju inte ha ens tillnärmelsevis fullständig koll. Så tipsa gärna om ni läser någon riktigt bra blogg i någon av kategorierna. De är Nöje & kultur, Mode, Sport, Vardagsliv & fritid, Politik & samhälle, Prylar & teknik, och Design & inredning.

Something in my mind freezes up from time to time

Ja, jag gillar Julia Nunes. Vi har pratat om det förut. Dessutom har originalet en så irriterande video.