Veckans bloggtema hos Mymlan är kärlek. Jag har, helt otippat, väldigt mycket jag skulle kunna säga i ämnet, men hamnade igår i en sån där både deprimerande och upplyftande diskussion om allt det förhandlandet och låtsandet och bortförklarandet och försökandet man lätt hamnar i i början av något som typ aldrig kommer bli en relation. När man vet bättre men vägrar lyssna på sig själv, för man har Lärt Sig så absurda saker.
För kom igen. I 99 fall av 100 är all den där undran, förvirringen, analyserandet, inte ett bra tecken. Precis i början, ja. Visst. Kanske. En del av pirret hör ihop med den ljuva osäkerheten. Men om du fortfarande djuptolkar SMS-interpunktion, beräknar vem som hörde av sig sist och om du rimligen kan höra av dig fast det bara gått tre dagar, om du är otrygg och inte har en aning om vad som pågår — efter en månad eller två… nä. Det kommer inte bli något. Har nästan aldrig blivit något, i min direkta och indirekta erfarenhet. Kom gärna med motbevis, ge mig min tro på den krångliga kärleken åter (som om jag nånsin haft den).
Jag känner mig som en barsk argtant som vill hojta NEJ KOMMUNIKATION SKA DET VARA, FÖR BÖVELEN! Allvarligt. Alla dessa typer som, jag vet inte, tror att de värnar ens känslor genom att hålla en på förvirrat småhalster i kanske flera månader tills man till slut säger vad håller du på med egentligen? eller för den delen kräver för mycket av det man letts att tro var nåt slags förhållande men inte alls var det och det borde du väl ha begripit själv även om du inte hade någon möjlighet att göra för du fick vag uppmuntran istället för ett konkret nej tack — eller till och med ett konkret jag vet inte. (Långa meningar är absolut inte ett tecken på frustration eller så.) Dessa människor som tror att man är för spröd för att bli avspisad tidigt och tydligt, när det vore mycket lättare att komma över än två månader som låter en hinna skapa något i sitt huvud, låter en knyta an och börja fundera på känslor och saker.
Och så tar det så mycket för att man ska våga säga ifrån också. Jag gjorde det, till slut, i somras, satte nya principgränser där och då och generellt, och det var så fruktansvärt skönt att bara säga rakt ut att jag behöver veta vad som pågår, inte för att jag kräver några stora ord och eviga löften, utan att jag behöver veta vad som pågår så jag kan förhålla mig till det. Typ. Good lord. Och en vettig människa ska kunna hantera det. Tycker jag. Rimligen. Eller? Allting måste alltid betyyyda så jävla mycket, för populärkulturen och vissa andra puckon i verkligheten har lärt folk att om någon säger något i en kontext som involverar sex, har involverat sex, kan komma att involvera sex, så ligger det undermeningar och antydningar och hemliga tankar arton lager djupt. ”Jag gillar dig” betyder inte rakt upp och ner jag gillar dig utan ”Vi ska bli ihop nu.” ”Jag vill veta vad du känner” betyder ”Du ska fria, tack”. Och för den delen betyder ”jag vet inte riktigt vad jag vill just nu” ”jag är dödligt förälskad i dig men vet inte riktigt hur jag ska hantera det, jag kommer eventuellt behandla dig illa men du kan nog rädda mig”. Det kan inte bara vara så att den ena parten är inte särskilt intresserad. Och om de skulle råka vara de så kan de gubevars inte bara förmedla det.
Jag tycker inte som Amanda Widell att kärleken ska vara lätt och perfekt annars får det vara tack och hej. Men jag tycker att det arbete man lägger ner ska vara faktiskt konstruktivt, ska handla om ömsesidig kommunikation och en vilja att jobba på sig själv och det gemensamma; inte slita och tära och trötta ut och leda ingenvart. Lämna en med lite tur tillbaka där man var, med lite otur olycklig och ensam och med söndertrasat hopp.
Varför vägrar vi prata med varandra? Är det kanske just för att vi tänker oss att den RIKTIGA kärleken ska vara enkel, ska inte behöva diskuteras och jobbas på, och för att bibehålla den illusionen är vi beredda att jobba nästan hur hårt som helst runtomkring, anstränga oss såinihelvete att låtsas som ingenting, och närapå gå sönder på kuppen?
