Fågget abåt it.

Sånt här får jag alltså göra på mitt jobb ibland:

Om man är riktigt nördig kan man se min riktigt nördiga lilla film:

Fredag

Jag och Helena försökte gå till Mosebacke, men det var för mycket stå på Mosebacke. Nu sitter vi. Gratis. Med Bacardi Razz.

Min telefon är inte så bra på livets mörkare sidor.

…eftersom ni undrat. I säkert en kvart.

Jag leker intervjulek med Tanja Suhinina.

1. När du tänker tillbaka på grundskolan, vilket moment får dig att tänka “VARFÖR gjorde vi det där, egentligen?” mest?

Hm. Att jag inte vågade ta tag i mobbarna och ge dem kalsongryck, kanske? Eller att jag inte slogs mer för att få bli intellektuellt utmanad i skolan. Jag kan inte komma på något enskilt ögonblick - eller jo, nu slog det mig! Att jag inte när jag var typ fjorton brottade ned den där killen som i efterhand SÅ UPPENBART var åtminstone närapå lika intresserad av mig som jag var av honom. HALLÅ JULIA HAN VILL HÅLLA DIG I HANDEN, DU ÄR INTE SÅ FUL SOM DU TROR.

2. Bästa rätten om man crossovrar ryskt och svenskt kök?

Min ömma moder har faktiskt skrivit en rysk kokbok för svenska ingredienser och förutsättningar (med den innovativa titeln Masjas ryska kokbok; leta på välsorterade antikvariat) - men det är kanske inte så mycket crossover som etnoporr. Jag tänker mig pelmeni med falukorv i, kanske? Nä, fy. Soljanka på strömming? Det här var svårt. Jag kanske får återkomma.

3. Vilket obskyrt kulturfenomen skulle du vilja se bli hypermainstream? Motivera.

Jag tror det skulle vara roligt om fanfic blev mainstream - inte nödvändigtvis slash, det finns det så många som propagerar för redan. Men fanfic och gärna real-person fanfic. Motiveringen är att det vore skitroligt, plus kanske skulle leda till en ny diskussion om vem som äger idén om 1) en fiktiv person 2) en verklig person.

Det eller fisting. En schyst fistingkampanj är aldrig fel. (Om du inte redan vet vad det är kanske du inte ska klicka om du är på jobbet. Mamma och Lisa, klicka inte alls.)

4. Om du fick drömma helt fritt (vilket du faktiskt får, nu när jag tänker efter), vad skulle du vilja få Nobelpriset i och för vad?

Jag vill få Nobelpriset i hångel. För goda insatser i hånglandets tjänst. Inte? Nähä. Jag skulle faktiskt vilja få Nobelpriset i berättande journalistik, om det fanns nåt sånt. Annars blir det väl litteratur (vilket inte är samma sak), och då vill jag få det för en serie chicklit med hjärna. Eller mina standardverk om romantiska komedier, om det fanns en kategori för populärvetenskap.

5. Bästa löpsedeln (verklig eller fiktiv)?

Jag brukar gilla, mer än enskilda löpsedlar, två löpsedlar bredvid varandra. Typ BÄSTA LÅDVINERNA bredvid TVÅHUNDRATUSEN DÖDA I KUALA LUMPUR, eller STATEN AVLYSSNAR DIG bredvid ONT I STORTÅN KAN VARA DOLD SJUKDOM. Jag gillade den här, förstås. Jag kommer inte på någon specifik på rak fot, faktiskt.

Lättroad

Dagens fråga jag inte ställde: “Är det verkligen rätt att ni gör av med så här mycket pengar på båtar när det svälter modeller på Stockholm Fashion Week?”

My makeup may be flaking

När jag tvättar ansiktet efter kvällens sista sändning blir jag både mer och mindre mig själv.

(Vi har inga sminköser, hårmänskor eller stylister härute i lokalträsket, så det är bäste dräng som gäller. Jag har fått ner hela paketet till ungefär en kvart, med lite variation för hur illa mitt hår uppför sig.)

Först är det underlagskräm, som gör mitt ansikte till en alldeles enfärgad nästan lite obehaglig mask. Sen blir jag lite i taget en lite bättre version av mig själv. Det blir bättre konturer och en fräsch hudton, jämnare och mörkare ögonbryn, större klarare ögon och en mer kysstäck mun.

Efteråt ska alltihopa av igen. Och då blir jag den riktiga men sämre versionen. Ibland är det närapå deprimerande att se hur jag ser ut egentligen - mörka ringar under ögonen, blek och rosa om vartannat. Men ibland är det ganska skönt att återvända till de verkliga människornas värld.

Nu var vi där igen.

Nio av tio är emot barnfria zoner, enligt SvD (och via Bögjävlarna).

MenÅ.

Kompisen Lena Andersson även hon bosatt i innerstan, håller med.

–Innan jag själv fick barn tyckte jag att alla barnvagnar överallt var i vägen och att en del föräldrar inte verkade bry sig om att de tog för mycket plats. Men det vände när jag själv fick barn.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Lena nu inte längre har förståelse för folk som fortfarande tycker så. Fint, Lena.

Undrar hur mycket jag måste hångla för att få tillräckligt mycket oxytocin i kroppen att jag inte stör mig på barn som torkar av sitt glasskladd på mina byxor (true story) eller använder mig som handtag för att ta sig upp på en bänk när jag fredligt sitter och läser (also true story). För int fan tänker jag skaffa barn bara för att kunna tycka att barnskrik är charmigt.

Menig Skott. (Bom!)

Jag pratade med pappan om fenomenet med omatchade kroppshalvor i TV, och han drog en anekdot om en gammal överbefälhavare som brukade dra på sig vapenrocken till jeans när han skulle intervjuas. Någon fotograf var enormt road och filmade hela stassen, varpå ÖB-n blev lovligt irriterad och alla som någonsin gjort lumpen enligt pappa fnissade och tänkte att uniformspersedlar minsann inte får blandas med civil klädsel.

Suckahs!

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en intressant artikel i senaste Ordfront om den grundlurade generationen.

Jag har haft liknande diskussioner med olika vänner; jag tror till och med jag använt samma formulering, utan att tänka på Peps. Vi får lära oss att världen är vårt ostron, så att säga, och att alla möjligheter finns; vi ska Hitta och Förverkliga oss själva, vi ska testa och njuta och festa och, eh, spruta. (There’s a reason I do prose, not poetry.) Och sen står vi där.

Subjektspositioneringstime: Jag har varit relativt effektiv. När jag kom tillbaka från USA där jag gått i gymnasiet i två år tog jag ett slags sabbatsår. Jag jobbade lite, tog svenskt körkort för att matcha det amerikanska, och tentade av svenska B så jag kunde söka till universitetet. Sen har jag bara pluggat. Sex år i sträck, utan paus, utan rim och reson (även om jag jobbat lite samtidigt). Studiemedlet är urkramat till sista droppen. Det är inte bara strökurser, heller; jag har tagit en kandidat och en magister (plus sökt och inte fått doktorandtjänst), och gått en yrkesutbildning på JMK.

Men ändå. Nu är jag ute i Verkligheten - och nästan 26. Det är på en och samma gång ganska ungt och ganska gammalt, på något sätt. Jag skulle kunna sätta mig i skolbänken igen (om inte CSN vore) utan att vara ens tillnärmelsevis över medel- eller medianåldern i salen. 26 är närmare 30 än 20 -men samtidigt är 30-åringarna mer som 22-åringar. Och 22-åringarna ska vi bara inte prata om.

(Samtidigt som mediesvängen är full med framgångsrika typ just 22-åringar. Det är nästan som att det är alternativen som finns; drälla tills man är 34 eller ha gjort allt innan man får handla på systemet.)

När min mor var i min ålder var hon redan både gift och skild och ensamstående självförsörjande mor. I Moskva. På sjuttiotalet. Något år till och så träffar hon min far, lite till på det så lämnar hon sitt land för att vad hon vet aldrig få återvända. Min syster fick sitt första barn (av fyra; helt med flit och stadgat och allt sånt) vid 22. Jag försöker föreställa mig och måste gå och lägga mig i ett mörkt rum med något svalt på pannan.

—

PS: För ett år sen var jag äldre än jag är nu. Jag hade samboavtal och städdagar och svärföräldrar. Nu är jag wacky singel och går på glassiga mediefester. Så kan det också gå.

En slump?

Danskarna är lyckligast i världen, meddelar Aftonbladet.

Var det inte bara häromveckan som det också rapporterades att de rökte mest gräs i Europa?

—

Tillägg onsdag förmiddag: Brunchrapportens Henrik Torehammar läser min blogg! …eller så var det en ganska given parallell.

Sidenote

Jag har en galen bror (flera, då, men just nu den här) som för andra gången gått och tagit guld i friidrotts-SM för veteraner. Man skulle inte tro när man ser mig att jag delar halva genuppsättningen med en guldmedaljör i stavhopp, men så är det. Jag lovar - kolla! (Jag har testat att hoppa stav och klarar av ungefär vad en normal höjdhoppare tar en dålig dag.)

(De andra galna bröderna springer maraton och klipper film. Den galna systern begraver katoliker och säljer blöjor.)